Man måste få lira

Det var tidsresa i Västerås fina konserthus i går kväll. Reseledare var kamrat Erik Fernström ner känd under sitt nom-de-guerre Jerry Williams. Vi återvände till, som reseledaren själv uttryckte det, slutet 50 och början 60. Det fanns alla sorters människor i publiken: Både gråhåriga och skalliga, både bukfeta och hopskrumpnade, både 60-åringar och 70-åringar.

På scenen var det rock-and-roll. Saxofonerna brölade. Doa-doa-kören doadoade. Och Jerry själv studsade som en gummiboll. Angelina, Buona Sera, Down the Line, Keep on, Treat me Nice, Hound Dog, Yaketi Yak, Lover Please. Det är väl en överdrift att säga att den fullsatta salongen kokade. Men det vaggades, klappades och ropades. Och några få som kunde stå utan hjälpmedel dansade i gångarna.

Åter till slutet 50 och början 60. När vi var unga och långhåriga, vackra och kåta. Det var Bobadilla Club och Gata Regerings 74. Det var skoldanser i Häggviksskolans aula och det var Beat Club i Helenelunds medborgarhus. Det var Beyaz şarap och mellanöl i plastflaska. Det var röda Commerce och det var majskolvspipor. Vi pussades i mörkret på skolgården och spydde i buskarna.

Så sjöng Jerry Vintersagan. De sista ackorden tonade bort. Så var det februarinatt igen i Västmanland. Och mot slutet av 10.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.