Slå samman kommuner: Irrationell känslosamhet mot effektiv förvaltning

Gunnilbo kommunal-
fullmäktige någon gång
på tidigt 50-tal

Den 13 juni 2004 var det folkomröstning i dom båda jämtländska kommunerna Bräcke och Ragunda. Frågan var om kommunerna skulle slås samman. Folkets svar var nej. I Ragunda röstade 77,2 procent nej och i Bräcke 65,8 procent. ”Jag tror att bakom resultatet ligger rädsla och osäkerhet” sa vice ordföranden i Bräckes kommunstyrelse, Mona Modin (S) i P4 Jämtland. Initiativet hade tagits av dom socialdemokratiska kommunalråden i dom båda kommunerna. Ragundas kommunalråd Elisabet Yngström, som hade tillträtt vid årsskiftet hade egentligen ännu större planer. Hon ville slå ihop alla kommuner i Jämtlands län till en enda. Men bland annat Härjedalen ville inte vara med. Yngström sökte därför efter någon annan partner, och valet föll på grannkommunen Bräcke. Tillkallade konsulter hade stuckit fingret i luften och menade att folkopinionen var positiv. Men väljarna ville annat, och efter folkomröstningen var frågan död.

Efter dom stora kommunsammanslagningarna på 70-talet har ytterligare tre folkomröstningar om att slå ihop kommuner ordnats. På Öland försökte man två gånger: 2009 föreslogs att dom båda kommunerna på ön, Borgholm och Mörbylånga, skulle slås samman till ”Ölands kommun”. Det gjordes jämförelser med dom båda andra stora öarna i Östersjön, Gotland (60 000 invånare) och Bornholm (40 000 invånare), som båda hade slagit samman alla kommuner på ön. Däremot var det ingen som jämförde med Åland där 16 kommuner, den minsta med 105 invånare, delar på 30 000 invånare.

En majoritet av dom röstande ölänningarna (56 procent) sa nej till Ölands kommun. Men förespråkarna för en sammanslagning gav sig inte. 2019 var det dags för en ny folkomröstning. Nu röstade 56,7 procent nej. Nej sa också dalslänningarna till en ”Dalslands kommun” 2014. Vid folkomröstningen i Bengtsfors kommun 2014 röstade 46 procent nej, 39 ja och 15 blankt. Av dom som tog ställning (ja- eller nejröster) röstade alltså 54 procent nej. Initiativet till omröstningen kom från Folkpartiet, som också motionerade om omröstningar i Dals-Ed och Mellerud, med stöd av Miljöpartiet och ett lokalt parti i Mellerud. I båda dessa kommuner avslogs dock förslagen om folkomröstning.

Har partierna bytt plats som storkommunkramare?

Folkpartiet har också tagit initiativ i flera kommuner till sammanslagningar, men det har inte någon annanstans än i Jämtland, Öland och Dalsland lett fram till kommunal folkomröstning. I Orusts kommun la Liberalerna 2017 ett förslag om att man skulle ge kommunstyrelsen i uppdrag att utreda frågan om samgående med en eller flera grannkommuner. En folkomröstning om sammanslagning av Sundsvall och Timrå föreslogs också av Liberalerna 2010. Inte heller detta förslag vann någon framgång.

Även om Folkpartiet/Liberalerna på flera håll varit aktiva förespråkare för sammanslagningar, har det inte varit en partipolitiskt renodlad fråga. Vi har t ex sett hur socialdemokratiska kommunalråd tog initiativ till sammanslagningsförslaget i Jämtland. I Habo i Västergötland kom ett initiativ att slå samman sig med t ex Hjo och Tidaholm från Centerpartiet. Inget annat parti stödde dock förslaget som föll pladask i fullmäktige 2021.

De borgerliga partiernas ökade intresse för kommunsammanslagningar, och Socialdemokraternas motstånd pekar på intressanta lappkast i frågan om kommunstrukturen. Dom stora indelningsreformerna drevs framförallt igenom av Socialdemokraterna, medan dom borgerliga på olika nivåer var mer negativa. Dom var snarare intresserade av att dela kommuner i flera mindre.

Under perioden 1980 – 2014 genomfördes inte mindre än 20 kommunala folkomröstningar om kommundelningar. Det kan jämföras med dom fyra omröstningarna om sammanslagningar. Av dom 20 delningsomröstningarna blev åtta framgångsrika. Dom berörda kommunerna delades. Ytterligare fem kommuner delades utan folkomröstningar. Framgångsfaktorn för sammanläggningsförslagen var samtidigt noll.

I det partipolitiska perspektivet är det intressant att notera att av dom tretton genom kommundelningar nybildade kommunerna under åren 1980 – 2003 kom nio till under socialdemokratiska regeringar. Det tycks som att Socialdemokraterna under dessa år börjat överge positionen som storkommunkramare.

Då är det tvärtom mot hur det såg ut före 1952 års reform. Wångmar[1] (2003) har undersökt i vilken utsträckning riksdagens ledamöter röstade för reservationer mot storkommunreformen. Partierna kunde då rangordnas från Kommunisterna och Socialdemokraterna som var mest storkommunvänliga via Högern, Folkpartiet till det mest småkommunivrande Bondeförbundet.

Känslomässig irrationalitet kontra effektivitet

Man kan förundras över den här omsvängningen i det partipolitiska landskapet. Kanske hade socialdemokratin skrämts av och drabbats av ruelse över det kraftiga motstånd som utvecklats i bygderna. Framförallt var det säkert så att det var det tvångsmässiga i reformerna som uppammat motståndet. Redan på 1950-talet vid den reform som i princip genomfördes helt tvångsmässigt blev man varse motståndet.

Redan i propositionen (1946:236)[2] konstaterade regeringen att ”Genomförandet av en genomgripande reform i detta avseende kunde icke förväntas ske utan ett starkt motstånd från en stor del av dom berörda kommunerna.” Motståndarna till reformen mobiliserade förstås många argument: Sammanslagningarna skulle komma att kosta pengar, servicen skulle komma att centraliseras till den nya kommunens centralort, man skulle bli tvungen att anställa personal, vilket lätt skulle kunna leda till ett byråkratvälde.

Men det som uppfattades som det vanligaste argumentet var det mer ”känslomässiga”. Några citat ur propositionen kan illustrera:

Man föreställde sig i regel, att en ny kommunindelning skulle betyda sockentraditionens upplösning … från dem, som ställa sig tvivlande … stundom anföres att det inom de nybildade kommunerna skulle saknas förutsättningar för kommunal samhörighet … invändningarna finner kommittén i väsentlig utsträckning bero på ensidiga hänsyn till traditionella förhållanden och uppfattningar … traditionsbundenhet och rena känsloskäl … spela en framträdande roll vid ställningstagandet … Åtskilliga förhållanden som ha traditionens helgd, skulle bli rubbade.

Frågan är om inte länsstyrelsen i Kalmar i sitt remissvar sätter tummen på problemet:

Det starka motstånd mot reformen, som nu råder, bottnar uppenbarligen till icke ringa del i förståelse för frågans verkliga innebörd och räckvidd.

Lösningen heter utbildning. Dom förtroendevalda som motsatte sig reformen borde upplysas som det irrationella i sina känslomässigt grundade argument och om reformens nödvändighet för att kommunen ska kunna sköta sitt uppdrag. Mot det känslomässigt irrationella skulle ställas effektiviteten.

Denna tolkning av motståndet som känslomässigt och okunnigt kommer till uttryck också när Bräckes vice KS-ordförande nästan 60 år senare besviket konstaterar att hennes väljare sagt nej till en nedläggning av kommunen och samgående med Ragunda kommun: ”Jag tror att bakom resultatet ligger rädsla och osäkerhet”

 

---

[1] Wångmar, Erik (2003) Från sockenkommun till storkommun. En analys av storkommunreformens fenomförande 1939 – 1952 i en nationell och lokal kontext Växjö: Växjö University Press

 

[2] Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner m m given Stockholms slott den 29 mars 1946