Sverige behöver flyktingarna

I höstas exploderade antalet flyktingar som kom till Sverige. I september kom 24 000 och i oktober nästan 40 000 asylsökande. Hela år 2015 kom drygt 160 000 personer, vilket är en fördubbling jämfört med året innan. Det visade sig snabbt att mottagningsorganisationen inte klarade av detta enorma tryck som framförallt skapats av den förvärrade situationen i Syrien. Så nära helvetet man kan komma på jorden.

Bild: HD

Nykomna flyktingar fick sova på gatan utanför migrationsverkets kontor i Malmö. Det byggdes tältläger. Ute i bygderna utnyttjades varje möjlighet till inkvartering – stugbyar, mässhallar, nedlagda skolor. I varje vrå nya flyktingar. Många kommuner som tvingades ordna förskola och skolgång knäade. Kommunalrådet (S) i Norberg grät i radion: nu måste man ordna skola utomhus mitt i smällkalla vintern.

Det började stå alltmer klart för alla att takten i inflödet av flyktingar var ohanterligt. Varken staten eller kommunerna klarade uppgiften. Då kom den stora omsvängningen i flyktingpolitiken. I oktober kom regeringen och de borgerliga överens om kraftiga åtstramningar. Nu skulle det inte längre ges permanenta uppehållstillstånd till flyktingarna från Syrien. Det skulle bli svårare med familjeåterförening. Gränskontroller infördes framförallt vid Öresund. Nu skulle det inte längre gå att ta sig över gränsen utan id-handlingar.

Kovändningen i asylpolitiken

Syftet med den nya flyktingpolitiken var avskräcka flyktingar att söka sig till Sverige och att så få som möjligt skulle kunna ta sig in i landet. Det har varit effektivt. Strömmen av flyktingar har återgått till mer ”normala” nivåer. Sverigedemokraterna hurrade förstås: Vad var det vi sa! Regeringen och den borgerliga oppositionen hade svalt SD:s politik med hull och hår.

När företrädare för regeringen ska förklara den nya politiken gör de det på samma sätt som Sverigedemokraterna. Det sägs få ord om att det var en akut krissituation som skulle avvärjas. Istället ska Sverige på en mer permanent basis ha en restriktiv invandringspolitik. Danmark eller kanske till och med Ungern framstår som förebilder.

Troligtvis är det åtminstone från Socialdemokraternas sida en verklig omsvängning. Socialdemokratin blöder av väljarflödet till det högerextremistiska SD. Sverigedemokraterna största partiet i LO-kollektivet basunerade media ut efter opinionsundersökningar. Ska man stoppa blodflödet gäller det att anpassa sig till den högerpopulistiska opinionen. Åsa Romson (MP) grät visserligen en skvätt under presskonferensen när omsvängningen presenterades, men det andra språkröret Gustav Fridolin är en mer renodlad maktpolitiker, som nog skulle vara beredd att sälja sin mormor för regeringsmakten.

Socialdemokratins humanitära ideal har nu blåst all världens väg. De flyktingar som lyckas ta sig ifrån helvetet i Syrien, där valet att dö står mellan ryska terrorbombningar och de mordlystna religiösa extremisterna, får försmäkta bäst fan de vill i lervällingen vid den grekisk-makedonska gränsen. Hit ska de i varje fall inte komma.

Sverige har plats för och behov av invandrare

Att det skulle vara fullt i Sverige är ett skämt. Stora delar av landet är nästan alldeles obefolkade. Åldringar hotas med att tvingas arbeta med rullator i stenbrottet eftersom det inte finns yrkesverksamma som kan jobba ihop till deras pensioner. Samtidigt kommer det arbetssugna och ofta välutbildade flyktingar från Syrien. Vi lider brist på alla möjliga sorters professionella, men eftersom valideringsprocesserna tar åratal för myndigheterna, får de som får en chans jobba som städare och diskare. Eller troligare leva på socialbidrag.

Och allt färre kommer att få chansen att jobba och att bidra. Vem vill och vem hinner satsa på en framtid i Sverige om man riskerar att åka ut ur landet om ett år? Vem vill satsa på en framtid i Sverige om det inte finns några realistiska möjligheter att få hit familjen?

Det är sant att det hittills i svensk integrationspolitik har tagit orimligt lång tid för flyktingar att komma i avlönat arbete. Medianen har legat på sju år. Men det gäller inte för alla invandrare. Många äldre flyktinggrupper har snabbt integrerats och kommit i jobb som gett stora och viktiga bidrag till Sverige: de baltiska flyktingarna efter andra världskriget, ungrarna som kom efter revolten 1956, iranierna. Och på arbetskraftsinvandringstiden var det bara att kliva av tåget och ta sikte på närmaste fabriksskorsten. Varför de syriska flyktingarna på lite längre sikt än några månader eller något kvartal skulle förbli en belastning för det svenska samhället är obegripligt.

Partier är inte megafoner för populistiska opinioner

Begripligt är däremot att mottagningsapparaten i höstas brakade ihop. Begripligt är att vi måste ta en paus för att hinna ikapp. Men säg då att det var så det var. Sverigedemokraterna och huggormsopinionen ska inte ha vunnit. Sverige måste återigen öppna gränserna och bli ett generöst invandringsland. Och det är inte bara för humanitetens skull. Det är minst lika mycket för Sveriges framtids skull.

Och till sist: Ett politiskt partis uppgift är inte bara att papegojlikt följa väljaropinionens nycker. Om väljaropinionen är ett uttryck för värderingar som är främmande för partiet eller om partiet är övertygat om att det opinionen vill är skadligt och fel är det partiets roll att bilda och leda opinionen. Ett politiskt parti ska inte bara traska patrullo.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.