I höstas exploderade
antalet flyktingar som kom till Sverige. I september kom 24 000 och i
oktober nästan 40 000 asylsökande. Hela år 2015 kom drygt 160 000
personer, vilket är en fördubbling jämfört med året innan. Det visade sig
snabbt att mottagningsorganisationen inte klarade av detta enorma tryck som
framförallt skapats av den förvärrade situationen i Syrien. Så nära helvetet
man kan komma på jorden.
Bild: HD |
Nykomna flyktingar fick sova på gatan utanför
migrationsverkets kontor i Malmö. Det byggdes tältläger. Ute i bygderna
utnyttjades varje möjlighet till inkvartering – stugbyar, mässhallar, nedlagda
skolor. I varje vrå nya flyktingar. Många kommuner som tvingades ordna förskola
och skolgång knäade. Kommunalrådet (S) i Norberg grät i radion: nu måste man
ordna skola utomhus mitt i smällkalla vintern.
Det började stå alltmer klart för alla att takten i inflödet
av flyktingar var ohanterligt. Varken staten eller kommunerna klarade
uppgiften. Då kom den stora omsvängningen i flyktingpolitiken. I oktober kom
regeringen och de borgerliga överens om kraftiga åtstramningar. Nu skulle det
inte längre ges permanenta uppehållstillstånd till flyktingarna från Syrien.
Det skulle bli svårare med familjeåterförening. Gränskontroller infördes framförallt
vid Öresund. Nu skulle det inte längre gå att ta sig över gränsen utan
id-handlingar.
Kovändningen i
asylpolitiken
Syftet med den nya flyktingpolitiken var avskräcka
flyktingar att söka sig till Sverige och att så få som möjligt skulle kunna ta
sig in i landet. Det har varit effektivt. Strömmen av flyktingar har återgått
till mer ”normala” nivåer. Sverigedemokraterna hurrade förstås: Vad var det vi
sa! Regeringen och den borgerliga oppositionen hade svalt SD:s politik med hull
och hår.
När företrädare för regeringen ska förklara den nya
politiken gör de det på samma sätt som Sverigedemokraterna. Det sägs få ord om
att det var en akut krissituation som skulle avvärjas. Istället ska Sverige på
en mer permanent basis ha en restriktiv invandringspolitik. Danmark eller
kanske till och med Ungern framstår som förebilder.
Troligtvis är det åtminstone från Socialdemokraternas sida
en verklig omsvängning. Socialdemokratin blöder av väljarflödet till det
högerextremistiska SD. Sverigedemokraterna största partiet i LO-kollektivet
basunerade media ut efter opinionsundersökningar. Ska man stoppa blodflödet
gäller det att anpassa sig till den högerpopulistiska opinionen. Åsa Romson (MP) grät visserligen en
skvätt under presskonferensen när omsvängningen presenterades, men det andra
språkröret Gustav Fridolin är en mer
renodlad maktpolitiker, som nog skulle vara beredd att sälja sin mormor för
regeringsmakten.
Socialdemokratins humanitära ideal har nu blåst all världens
väg. De flyktingar som lyckas ta sig ifrån helvetet i Syrien, där valet att dö
står mellan ryska terrorbombningar och de mordlystna religiösa extremisterna,
får försmäkta bäst fan de vill i lervällingen vid den grekisk-makedonska
gränsen. Hit ska de i varje fall inte komma.
Sverige har plats för
och behov av invandrare
Att det skulle vara fullt i Sverige är ett skämt. Stora
delar av landet är nästan alldeles obefolkade. Åldringar hotas med att tvingas
arbeta med rullator i stenbrottet eftersom det inte finns yrkesverksamma som
kan jobba ihop till deras pensioner. Samtidigt kommer det arbetssugna och ofta
välutbildade flyktingar från Syrien. Vi lider brist på alla möjliga sorters
professionella, men eftersom valideringsprocesserna tar åratal för
myndigheterna, får de som får en chans jobba som städare och diskare. Eller
troligare leva på socialbidrag.
Och allt färre kommer att få chansen att jobba och att
bidra. Vem vill och vem hinner satsa på en framtid i Sverige om man riskerar
att åka ut ur landet om ett år? Vem vill satsa på en framtid i Sverige om det
inte finns några realistiska möjligheter att få hit familjen?
Det är sant att det hittills i svensk integrationspolitik
har tagit orimligt lång tid för flyktingar att komma i avlönat arbete. Medianen
har legat på sju år. Men det gäller inte för alla invandrare. Många äldre
flyktinggrupper har snabbt integrerats och kommit i jobb som gett stora och
viktiga bidrag till Sverige: de baltiska flyktingarna efter andra världskriget,
ungrarna som kom efter revolten 1956, iranierna. Och på arbetskraftsinvandringstiden
var det bara att kliva av tåget och ta sikte på närmaste fabriksskorsten.
Varför de syriska flyktingarna på lite längre sikt än några månader eller något
kvartal skulle förbli en belastning för det svenska samhället är obegripligt.
Partier är inte megafoner för populistiska opinioner
Begripligt är däremot att mottagningsapparaten i höstas
brakade ihop. Begripligt är att vi måste ta en paus för att hinna ikapp. Men
säg då att det var så det var. Sverigedemokraterna och huggormsopinionen ska
inte ha vunnit. Sverige måste återigen öppna gränserna och bli ett generöst
invandringsland. Och det är inte bara för humanitetens skull. Det är minst lika
mycket för Sveriges framtids skull.
Och till sist: Ett politiskt partis uppgift är inte bara att
papegojlikt följa väljaropinionens nycker. Om väljaropinionen är ett uttryck
för värderingar som är främmande för partiet eller om partiet är övertygat om
att det opinionen vill är skadligt och fel är det partiets roll att bilda och
leda opinionen. Ett politiskt parti ska inte bara traska patrullo.
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar