Bara en tidning stulen den här måndagen!

På måndagarna ska vi få Dagens Nyheter för lördag, söndag och måndag. Idag var bara måndagstidningen stulen! Tidningstjuven ligger av sig. Nu har det gått 90 dagar sedan årsskiftet. Av dessa har vi haft tidning i brevlådan på utgivningsdagen 57 dagar vilket motsvarar 63,3 procent.

Söndagslunch med Doris på Matkonsulatet

Vi har käkat lunch på Matkonsulatet på Kungsholms Strand 157 i Stockholm. Det var mumsfilibaba. Doris uttryckte särskild förtjusning över ankriletten och palsternacksmoset.

Doris

Lilla Anna och långa farbrorn

Om man mäter ett litet barn i 3-4-årsåldern med måttband kanske det visar sig att barnet är 100 cm långt. Vi mäter också en riktigt lång man som visar sig vara 200 centimeter lång. Vi är nog alla då överens om att mannen är dubbelt så lång som barnet. Men är barnet dubbelt så kort som mannen?

Den här typen av formuleringar är ganska vanliga, inte minst i press, radio och tv. Det kan också hända att de förekommer i dagligt tal. Man säger att 10 personer är tre gånger så få som (eller färre än) 30 personer. Eller att en vara som kostar 5 kronor är fyra gånger så billig som den vara som kostar 20 kronor.

Låt oss gå tillbaka till det första exemplet. Säg att vi av någon outgrundlig anledning har klippt bort de första tio centimetrarna på måttbandet. Barnet ser nu ut att vara 110 cm långt och långa farbrorn tycks vara 210 cm lång. Skillnaden mellan dem är fortfarande 100 cm (210 cm – 110 cm). Däremot är det förstås fel att säga att långa farbrorn är 1,9 gånger längre än lilla Anna (210/110 = 1,90909). Långa farbrorn är fortfarande dubbelt så lång som lilla Anna så som vi räknade ut med det felfria måttbandet (200/100 = 2).

Hur kan det här komma sig? Förklaringen är att i mätningarna av längd med det intakta måttbandet så finns det ett åtminstone i teorin tänkbart mätvärde som heter noll, och när man har mätvärdet noll så har man precis ingenting av den egenskap som skulle mätas. Med det skadade måttbandet finns ju inte mätvärdet noll över huvud taget.

Man kan också tänka sig skalor som ger ett mätvärde ”noll” men där noll betyder något annat än att det inte finns något alls av den uppmätta egenskapen. Celsiustermometern för mätning av temperatur är ett sådant mätinstrument. När det är noll grader Celsius saknas inte temperatur. Därför är inte tio grader dubbelt så varmt som fem grader. Enklast inser man det om man istället mäter med grader Fahrenheit, som har en annan nollpunkt än Celsiusskalan. När det är 5^oC visar Fahrenheittermometern 41 grader och när det är 10^oC så visar Fahrenheit 50^oC.

Om man (felaktigt) dividerar Celsisutemperaturerna med varandra skulle man tro att 10 grader är dubbelt så varmt som 5 grader. Samma operation med Fahrenheittemperaturerna (som ju mäter samma temperatur som Celsisustemperaturerna) kunde få oss att tro att det har blivit 1,22 gånger så varmt som det var förut.

Av de här resonemangen kan man dra slutsatsen att det är rimligt att säga att X (t ex långa farbron) är X/Y gånger så Z (lång) som Y (lilla Anna) bara om det finns ett mätvärde 0, där det inte finns någonting av Z (längd). I statistiken brukar man tala om sådana här mätskalor som kvotskalor till skillnad från det skadade måttbandet och de båda termometerskalorna som intervallskalor.

Nu ska vi försöka tillämpa samma resonemang på uttryck som ”X gånger så kort”, ”Y gånger så liten”, ”Z gånger så billig” och ”S gånger så få”. Vi har alldeles nyss konstaterat att om det ska vara meningsfullt med sådana här uttryck måste det finnas att mätvärde noll där den uppmätta egenskapen helt saknas. Man kan (förgäves) ställa frågan om vad det innebär att det inte finns någon korthet, litenhet, billighet, fåhet. Det skulle väl i så fall avse dessa egenskapers motsatser: lång, stor, dyr och många. Men nu är mätskalan ju inte konstruerad så, att det heter noll för lång, stor, dyr och många. Uttryckssättet ”Lilla Anna är dubbelt så kort som långa farbrorn” blir med andra ord ett slags nonsens.

Däremot kan man förstås komma fram till ett korrekt sätt att uttrycka sig genom att dividera deras längder med varandra. Vi gjorde ju det när vi konstaterade att långa farbrorn var dubbelt så lång (200/100) som lilla Anna. På samma sätt är lilla Anna (100/200=1/2) hälften så lång som långa farbrorn.

Om du vill slippa dumstämpel säg alltså:

• Inte dubbelt så kort utan hälften så lång
• Inte tre gånger så få utan en tredjedel så många
• Inte fyra gånger så billigt utan en fjärdedel så dyrt

Partierna om kommunerna: Man står där man sitter

Den svenska författningen pekar ut den kommunala självstyrelsen som en av grundstenarna för den svenska demokratin. Det framgår redan av regeringsformens portalparagraf:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna

I en senare paragraf beskrivs kommunernas uppgifter:
 

Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag. På samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag.

Att sköta ”Lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse” beskriver kommunen som det instrument som de som bor på en ort har till sin tillgång för att lösa gemensamma problem och tillfredsställa gemensamma behov. Kommunen kan ses som en sammanslutning av människorna i ett visst territorium genom vilken de i samverkan kan gynna sina lokala intressen.

Med att sköta ”de övriga angelägenheter som bestäms i lag” menas att kommunerna har hand om sådana uppgifter som staten har bestämt att de ska sköta. Här är kommunen en verkställare av statens politik. Hit hör bland annat många av välfärdstjänsterna som utbildning, socialtjänst – ja, allt som brukar fångas med formeln ”skola, vård och omsorg”.

Särskilt när det gäller denna andra typ av uppgifter är det naturligt att kommunerna inte får verkställa den statliga politiken hursomhelst. På olika sätt styr och påverkar staten kommunerna. Det kan ske genom lagar och andra bestämmelser, genom ekonomiska bidrag, genom inspektion och kontroll i efterhand.

Med tanke på hur central den kommunala självstyrelsen anses vara i den svenska folkstyrelsen är det intressant att se hur partierna i sina program förhåller sig till den kommunala självstyrelsen:

Vilken tonvikt lägger man vid de båda huvuduppgifterna – att vara en lokal sammanslutning eller en verkställare av statens politik?

Hur strikt styrda av staten anser man att kommunerna bör vara?

Moderaterna: Viktigast att genomföra statens politik

Moderaterna har ett särskilt kommunalpolitiskt program. Där deklareras redan från början att kommunernas huvuduppgift är att vara verkställare av den statliga politiken:

Kommunernas huvuduppgift är att finansiera och säkerställa utbudet av välfärd, service och tjänster av hög kvalitet i livets olika skeden. Till kommunens kärnverksamhet hör förskola, skola, vård- och omsorg om de äldre och samhällets sociala skyddsnät…

Men Moderaterna är också medvetna om att kommunerna har andra uppgifter, även om de så att säga kommer i andra hand efter uppgiften att verkställa statens välfärdspolitik:

Vid sidan av kommunens huvuduppdrag, att säkerställa välfärd, service och tjänster av hög kvalitet, har kommunen även en annan viktig uppgift. Det handlar om ett tydligt utvecklingsuppdrag att i samverkan med andra aktörer utveckla den geografiska platsen som kommunen utgör.

Anti-kommunpartiet numro ett: Folkpartiet

Folkpartiet framträder som partiväsendets kommunkritiska pol. Tanken att kommunerna skulle sköta sig själva på eget ansvar förefaller helt främmande. Det finns inte i partistyrelsens förslag till partiprogram, så som det finns hos Moderaterna eller Centern, några uttalanden om vad som är kommunernas huvuduppgift. Däremot radas upp en rad konkreta krav med innebörden att kommunerna borde styras hårdare.

Om kommunen inte klarar av uppgiften att erbjuda alla barn en plats i förskolan ska kommunen betala ersättning till familjen. Alla kommuner ska tvingas att öppna för privat verksamhet i välfärdssektorn. Kommuner som inte levererar personlig assistans ska betala skadestånd. Möjligheterna för kommunerna att ställa särskilda krav i byggprocessen ska minskas.

Till detta ska också läggas det populistiska förslaget att ”förstatliga skolan”. Det finns inte med i programförslaget, men Folkpartiet har ju varit drivande i den frågan.

Summa summarum finns det praktiskt taget ingenting i Folkpartiets program till självstyrelsens försvar. Det är uppenbart att kommunerna framförallt är verkställare av statens politik och att de ska hållas i strama tyglar i denna uppgift.

Sverigedemokraterna: anti-kommunpartiernas traskapatrullo

Av partiprogrammet framgår att ”kommunen ska främst prioritera kärnverksamheterna”. Det är uppenbart att uttrycket ”kommunala kärnverksamheter” i svensk politisk debatt har kommit att stå för tillhandahållandet av de av staten beslutade välfärdstjänsterna. Man kan jämföra med t ex Moderaternas kommunprogram där det slås fast att ”till kommunens kärnverksamhet hör förskola, skola, vård- och omsorg om de äldre och samhällets sociala skyddsnät.”

I principprogrammet medges det bara motvilligt att kommunerna ska ha ett ”visst mått av självstyrelse”. Det är nationen som kommer i första rummet:

Det är Sverigedemokraternas uppfattning att nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. Detta står dock inte i motsats till att många beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå, i första hand av dem som är direkt berörda. Kommunerna är därför viktiga politiska enheter och ska ha ett visst mått av självstyre

Sist men inte minst ansluter sig SD i partiprogrammet till det populistiska kravet att ”återförstatliga skolan”. Sverigedemokraterna kvalificerar sig därmed som ett antikommunparti strax efter Folkpartiet.

Centern: Kommunpartiet framför andra

I Centerns berömda idéprogram (detdär där månggifte och andra stolligheter fanns med i diskussionen) framträder en i förhållande till Moderaterna helt omvänd bild av kommunerna:

Vårt samhällsbygge utgår från den enskilda människan. Det han eller hon inte klarar av ensam löser man gemensamt i familjen, byalaget, arbetslaget, eller i andra grupper av människor. På samma sätt fungerar det när människors beslutsmakt flyttar in i det politiska systemet. Beslut som måste fattas på högre nivåer än kommunen skickas uppåt.

Startpunkten är de lokala behoven. Bara när man inte kan klara av dem lokalt ska staten kallas in. Det här är det som i EU-sammanhang har kallats subsidiaritetsprincipen. Synsättet att kommunerna skulle verkställa statens beslutade politik förekommer inte alls. Centerpartisterna förklarar sig också beredda att öka kommunernas roll när det gäller just utvecklingspolitiken:

Utmaningar på arbets- och bostadsmarknaden i många av våra kommuner idag får inte hindra Centerpartiets långsiktiga vision om öppenhet. Kommunerna måste få större möjligheter att ta ansvar för dessa utmaningar.

Hur detta ska gå till rent konkret säger man dock inte mycket om.

Kristdemokraterna i konkurrens med Centern som främsta kommunparti

Kristdemokraternas principprogram innehåller en lång och krånglig redogörelse för ”subsidiaritetsprincipen”. Trots det närmast akademiska språkbruket innebär ställningstagandet för subsidiaritetsprincipen att Kristdemokraternas grundhållning mycket kommer att likna Centerns. Några citat:

… bevisbördan vilar på dem som vill beröva en lägre nivå dess funktion och därmed dess frihet och ansvar. De måste bevisa att den lägre nivån är ur stånd att fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och att den högre nivån kan göra det mycket bättre.

… krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kommunerna kan hävda utövandet av sitt av

grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag.

Men alldeles övertygade om kommunernas förträfflighet är inte Kristdemokraterna. Enskilda människor måste skyddas så att ”deras lagliga rättigheter respekteras av kommunala

organ” och så kallat lagtrots av kommuner … ska beivras.”

Miljöpartiet det tredje kommunpartiet

Miljöpartiets partiprogram är ganska tystlåtet om kommunerna och deras roll. Det finns en allmän deklaration om självstyrelsens välsignelser egentligen utan några invändningar:

Miljöpartiet har en decentralistisk grundsyn som bland annat tar sig uttryck i att vi vill att regioner och kommuner ges ett ökat ansvar och inflytande över de politiska beslut som berör regionen och kommunen. Beslut bör tas så nära medborgarna som möjligt

Socialdemokraterna och Vänstern ganska ointresserade av frågan

Vänsterpartiets partiprogram innehåller bara ett kort stycke om den kommunala självstyrelsen där man samtidigt som man erkänner värdet av decentralisering är mycket angelägna att peka på decentraliseringens nackdelar:

Politiska beslut måste fattas på olika nivåer beroende på vilka problem som skall lösas. Det ligger ett värde i att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt, men en allt för långtgående decentralisering av den politiska makten undergräver möjligheterna att föra en sammanhållen politik för rättvisa och jämlikhet

Vänstern har ju också anslutit sig till det folkpartistisk-sverigedemokratiska populistiska kravet att ”förstatliga skolan.”

Socialdemokraterna ligger märkvärdigt lågt. Programdokumenten innehåller inga resonemang om kommunernas roll. Det finns några konkreta förslag som drar åt än det ena hållet och än det andra: För självstyrelsen talar att ”Kommunerna ska ha ett avgörande inflytande över nya skoletableringar” (partiprogrammet) och att ”kommuner och landsting avgör om upphandlingar och valfrihetssystem ska riktas till enbart non profitaktörer” (Framtidskontraktet). Däremot vill man i samma ”framtidskontrakt” lagstifta om en skyldighet för kommunerna ”att erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger.”

Både Vänsterns och Socialdemokraternas program visar att man nog egentligen inte tycker att den kommunala självstyrelsen är en särskilt viktig fråga. När man ändå säger något finns det uttalande både för och emot självstyrelsen.

Dags att sammanfatta

Tre partier framstår som självstyrelsefundamentalister: Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Det är inte lätt att säga något om den inbördes rangordningen mellan dessa tre. Centern är mest okritiskt, Kristdemokraterna tycker sig se en del nackdelar med självstyrelsen och Miljöpartiet framstår som sina rödgröna bröder rätt ointresserade av frågan. Jag låter detta ointresse vara avgörande för att sätta de tre partierna i ordningen: Centern - Kristdemokraterna - Miljöpartiet.

Hugget-som-stucket-partier är Vänstern och Socialdemokraterna. Liksom Miljöpartiet ägnar man liten uppmärksamhet åt frågan. Vänstern erkänner självstyrelsens värde men är snabb på att framhålla nackdelarna och Socialdemokraterna har konkreta förslag av än det ena slaget och än det andra. Jag låter Vänsterns tydliga erkännande vara avgörande för att sätta de båda i ordningen Vänstern – Socialdemokraterna.

De kvarvarande – Moderaterna, Folkpartiet och Sverigedemokraterna är alla antikommunpartier. Kommunerna är genomförare av statens politik och de ska hållas i strama tyglar. Moderaterna framstår som det av de tre som har störst förståelse för självstyrelsens värden. Rangordningen från pro- till anti-kommun blir då Moderaterna – Sverigedemokraterna – Folkpartiet.

Såhär blir slutresultatet med partierna ordnade från det mest kommunpositiva till det mest centralistiska statspartiet:

Centern

Kristdemokraterna

Miljöpartiet

Vänstern

Socialdemokraterna

Moderaterna

Sverigedemokraterna

Folkpartiet

Varför blir det på det här viset?

Varför är Centern (bönderna) ivriga anhängare av kommunal självstyrelse? Och varför är Folkpartiet (Björklund) lika ivrig motståndare? En förklaring kunde kanske vara att det är ideologiska och principiella skäl till den ställning man har tagit. Jo, så kan det kanske vara, men här ska jag undersöka en alternativ förklaring: Förklaringen till att man intar just de ståndpunkter man gör är partiegoistiska. Man tar ställning för eller emot den kommunala självstyrelsen på grund av att man tror att det egna partiet ska vinna eller förlora makt och inflytande om självstyrelsen skulle förstärkas.

Det här är inte unikt för just kommunal självstyrelse. Det här – kanske lite cyniska – sättet att förklara partiers och politikers ståndpunkter har förts fram av statsvetare i andra sammanhang, kanske särskilt när det gäller sådana här konstitutionella frågor. Det finns till och med statsvetare som velat förklara alla programpunkter med partiernas makthunger: Man intar ståndpunkter för att vinna val; man vinner inte val för att genomföra sitt program (Jfr Anthony Downs, 1957, An Economic Theory of Democracy).

Det är allmänt känt att svenska väljare vanligen röstar på samma parti i de olika valen. Särskilt gäller det när man betraktar väljarkåren i dess helhet. I valet 2010 var den genomsnittliga skillnaden per parti mellan resultatet i riksdagsvalet och i kommunalvalet 1,2 procentenheter. För sju av de åtta riksdagspartierna var skillnaden mindre än 2 procentenheter. Om man istället tar fram valresultatet i varje kommun och räknar ut ett kommunmedelvärde blir det större skillnader: Den genomsnittliga skillnaden per parti blir mer än dubbelt så stor (2,9 procentenheter) och för fyra av de åtta partierna är skillnaden större än 2 procentenheter.

Skillnaden mellan riksdagsresultatet och kommunalvalsresultatet har tre källor: Ett parti kan tänkas föra en mer eller mindre attraktiv kommunalpolitik än riksdagspolitik (eller tvärtom förstås); väljarkårens sammansättning är lite olika eftersom det finns utländska medborgare som har kommunal men inte riksdagsrösträtt. Och sist men inte minst blir små landsortskommuner överrepresenterade när man räknar ut det (ovägda) kommunmedelvärdet och omvänt blir storstäderna underrepresenterade. Om partiernas väljare är ojämnt fördelade över landsbygd och städer uppstår det skillnader.

Istället för att jämföra riksdagsresultatet med det ovägda kommunvalsmedelvärdet ska vi jämföra det totala valresultatet i kommunalvalet (det vägda medelvärdet) med det ovägda kommunmedelvärdet. De två första källorna till skillnader försvinner då. Kvar blir bara effekten av att den kommunala indelningen gynnar vissa partier och missgynnar andra på grund av att väljarna är ojämnt fördelade. Resultatet blir då följande: Centern, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna gynnas av kommunstrukturen med 4, 3,1 respektive 0,4 procentenheter. Alla de övriga partierna missgynnas, Moderaterna med 4,6, Miljöpartiet med 2,8, Folkpartiet med 1,1, Sverigedemokraterna med 0,2 och Vänsterpartiet med 0,1 procentenheter.

Sett i relation till partiernas storlek kan det här handla om stora tal. Centern får t ex 60 procent fler röster i det ovägda kommunmedelvärdet än i riksdagsvalet och Miljöpartiet som är mest missgynnat får nästan 40 procent mindre. Förklaringen är förstås att Centern fortfarande är ett landsbygdsparti medan Miljöpartiet är ett utpräglat storstadsparti. Det kommer att ligga i Centerns intresse att skydda och helst stärka det kommunala självstyret eftersom det ger det i hela riket mycket lilla Centerpartiet viktiga maktställningar i kommunerna.

Det är t ex så att Centern med 6,6 procent av rösterna i riksdagsvalet har 44 poster som kommunstyrelsens ordförande (15 procent) medan t ex Folkpartiet med 7,1 procent av rösterna bara har fyra kommunstyrelseordförande (1 procent). Om man skulle kraftigt minska den kommunala självstyrelsen (vilket Folkpartiet skulle vilja) skulle den makt som Centerns 44 kommunalråd utövar minska rejält.

I figuren ser vi den här ”kommunstruktureffekten” uttryckt som procent av röstandelen i riksdagsvalet för samtliga partier:

Det är tydligt att Centern är i en klass för sig när det gäller att gynnas av kommunstrukturen. Även Socialdemokraterna och Kristdemokraterna ligger på plus, men betydligt mindre än Centern. För Vänstern och Sverigedemokraterna är det i stort sett hugget som stucket, medan Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet missgynnas av kommunstrukturen.

Vi kan nu relatera den här rangordningen i vilken grad partiernas makt gynnas av den kommunala självstyrelsen (”tjänar på kommuner”) med vilken inställning de i sina partiprogram har till samma kommunala självstyrelse (”gillar kommuner”):

Sambandet är tydligt: Ju mer makt man tjänar på kommunindelningen, desto mer positiv är man till att skydda och stärka den kommunala självstyrelsen. Moderaterna, Vänstern och Centerpartiet har precis samma plats i de båda rangordningarna. Folkpartiet och Sverigedemokraterna är lite mer kommunfientliga än vad man skulle vänta sig och Kristdemokraterna är lite mer kommunpositiva än förväntat. Största skillnader är för Socialdemokraterna som är ganska mycket mer kommunfientliga och Miljöpartiet som är mycket mer kommunvänligt än förväntat. Framförallt framstår det ”idealistiska” Miljöpartiet som undantaget som bekräftar regeln.

Men i huvudsak får den maktpolitiska hypotesen stöd. Ju mer makt och inflytande ett parti får genom den kommunala självstyrelsens struktur, desto mer angelägen blir man att slå vakt om självstyrelsen. Och förstås omvänt: ju mer makt och inflytande ett parti förlorar på kommunstrukturen, desto ivrigare blir man att krympa den kommunala självstyrelsen.

Subsidiaritetsprincipen och alla andra höga ideal och principer kan lämpligen ses som ornament och prydnader på de lite råare maktpolitiska övervägandena.

Om arbetet, kommunismen och förskolan

När jag var doktorand kom en av kollegerna glädjestrålande in till eftermiddagskaffet och meddelade att ”nu har jag läst alla utopisterna”. Och det gemensamma för utopisterna var, menade han, ”att man behöver inte arbeta så mycket”. Marx uttryckte det så att i det kommunistiska samhället där behovet av arbetsdelning hade upphört är det ”möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill”

Men i det kapitalistiska samhälle där vi lever kan man inte utan vidare sluta arbeta eftersom andra då med sitt arbete tvingas försörja en. För att inte alltför få ska tvingas försörja alltför många måste rätten att vara arbetsledig ransoneras. Ett sätt att ransonera är att bestämma väl definierade kategorier som slipper arbeta på grund av sin bristande förmåga t ex barn, gamla, sjuka. Man kan också slippa arbeta om det man istället gör på längre sikt är till nytta för samhället. Man kan t ex studera. De som inte uppfyller något av dessa kriterier – oförmåga eller långsiktig nytta för samhället – men ändå inte arbetar är arbetsskygga och måste stigmatiseras och utsättas för förnedrande behandling (jämför t ex hur socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan behandlar sina klienter).

När jag var förtroendevald i Upplands Väsby kommun beslöt vi, tror jag någon gång på 70-talet att avskaffa deltidstaxan på dagis. Alla skulle betala för heltid även om barnet bara vistades på dagis på deltid. Bakom beslutet låg synpunkter från pedagogerna om att det var svårt att bedriva meningsfull verksamhet när barn kom och gick under dagen. Taxebeslutet skulle vara ett incitament att låta barnet vara på förskolan mer sammanhållet.

Jag blev uppringd av en man som ville protestera för hans fru arbetade inte heltid. Jag undrade varför, om hon var sjuk, men fick svaret ”hon vill inte”. Jag frågade min dåvarande fru som arbetade som socialsekreterare om de verkligt arbetsskygga brukade säga så. Svaret blev ”nej, de brukar säg att de har ont i ryggen.”

P4 Västmanland har ett programinslag de kallar ”tacklingen”. Detta har vanligen blivit ett forum för ljusskygga idéer. Rasister och antifeminister släpps fram. Deras inlägg leder ofta till en flod av instämmanden.
 

I veckan var det ett inlägg där en kvinna förespråkade ett återinförande av vårdnadsbidraget (I Västerås avskaffade den rödgröna majoriteten 2010 det vårdnadsbidrag de borgerliga hade infört). Man kan inte längre argumentera för ett hemmafrusystem med att man inte vill arbeta (då vore man ju arbetsskygg). Inte heller tillhör man som hemmaförälder någon av de på förhand definierade grupperna av arbetsoförmögna (sjuka, gamla o s v). Kvar återstår att man måste hävda att ens insatser som hemmaföräldrar är till nytta för samhället på längre sikt.

Argumentationen blir då att det är bättre för barnen att vara hemma med en förälder (läs mamman) än att delta i förskolan. I den opinion som väller fram ur buskvegetationen som en följd av inlägget är detta en sanning. De vanliga sanningskriterierna (som t ex vad forskningen säger) gäller inte.

Detta är vad forskningen säger:

Barn som har gått i förskola får flera positiva effekter under skolåren: bättre skolprestationer,

bättre social anpassning och en lägre förekomst av utagerande beteendeproblem (Bremberg 2001, Folkhälsoinstitutet 2009).

Förskolan är bra för barn, särskilt för barn ur missgynnade grupper (familjer med låg utbildning, dålig ekonomi och invandrarbakgrund) på kort, mellanlång och lång sikt (Ruhm & Waldfogel 2011)

Förskolan ger långvarig behållning. Förskoleeleverna hade högre betyg, tjänade mer och begick långt färre brott än eleverna i kontrollgruppen (Schweinhart & Weikart 2002).

Det är sällan man stöter på en argumentation om den långsiktiga fördelen för samhället med att man själv slipper arbeta som så grundligt vederlagts i forskningen. Kanske vore det effektivare att säga att man ”har ont i ryggen”.

Att läsa:

Sven Bremberg (2001) Hur kan förskolan förbättra barn psykiska hälsa? Folkhälsoinstitutet

Folkhälsoinstitutet (2009) Child day care center or home care for children 12-40 months of age. What is best for the child?

Karl Marx & Friederich Engels (1845-46) Den tyska ideologin

Christopher Ruhm & Jane Waldfogel (2011) ”Long-Term Effects of Early Childhood Care and Education” Forschungsinstitut zur Zukunft der Arbeit

Lawrence J Schweinhart & David P Weikert (2002) ”The Perry Preschool Project: Significant Benefits” Journal of At-Risk Issues, v8 n1 p5-8

Ung dam med grönt hår

I rollen som grönhåriga damen: Linnea

Björklund dammas på. Det är rätt.

Linnea på barnbänken under den än så länge nakna schersminen

I gungan

I trollskogen

Tidningskupp: Tre tidningar stulna på ett bräde!

Nu har tidningstjuven blivit alldeles hialös. Idag skulle Dagens Nyheter för lördag, söndag och måndag ha funnits i brevlådan. Alla var stulna! Nu har det gått 76 dagar sedan årsskiftet. Av dessa har vi haft Dagens Nyheter i brevlådan på utgivningsdagen 48 dagar vilket motsvarar 63,2 procent.

Utdelningsstatistik för DN år 2014 hittills:

	Antal dagar	Procent
- tidningsfria dagar	2	2,6
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen	20	26,3
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen	2	2,6
- vardagar, utebliven tidning	4	5,3
Dagar med tidning på rätt dag	48	63,2

Krims olagliga omröstning

Torsdagen den 18 september genomförs i Skottland en folkomröstning med frågan om Skottland ska lämna Förenade Kungariket och bilda en självständig stat. Folkomröstningen följer av en överenskommelse mellan de skotska och de brittiska regeringarna och har därefter beslutats av det skotska parlamentet. Det katalanska parlamentet beslöt i september 2012 om en resolution där man uttalade att det katalanska folket har rätt att i fria och demokratiska former besluta om sin kollektiva framtid och regeringen uppmanas att anordna en folkomröstning i frågan om självständighet för Katalonien.

Den spanska regeringen har avvisat en sådan omröstning. Den spanska konstitutionen, menar man, föreställer sig ingenting annat än en enad spansk stat och att folkomröstningar som påverkar Spanien måste hållas i hela Spanien. De katalanska politikerna hotas av drakoniska åtgärder. När Baskien 2005 förvägrades att anordna en liknande omröstning sa den spanska regeringen att baskiska ledare skulle kunna kastas i fängelse om de gick vidare och trots förbudet anordnade en folkomröstning.

I den nu aktuella Krimkrisen har det regionala parlamentet som under kuppartade former övertagits av proryska krafter beslutat att i mars ordna en folkomröstning om Krims statstillhörighet. Alternativet är förstås att Krim skulle lämna Ukraina och istället ingå i Ryssland. Ukraina regering har betecknat beslutet om folkomröstning som olagligt.

I historien finns otaliga exempel på den här typen av folkomröstningar. I nästintill alla fall där en region eller en delstat strävat efter utträde ur den enhetsstat eller federation som den ingår i har det ordnats folkomröstningar. Upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 är inget undantag. Den svenska riksdagen krävde en norsk folkomröstning för en upplösning av unionen. I omröstningen som hölls i augusti 1905 blev det en imponerande majoritet (99,95 procent) för att unionen skulle upphöra. Beslutet följdes av förhandlingar samtidigt som det var på vippen att det skulle bli krig, men i september enades man och följande månad erkände den svenska riksdagen Norge och den svenska kungen abdikerade från den norska tronen.

Det amerikanska inbördeskriget föregicks av folkomröstningar om utträde ur unionen i Texas, Virginia och Tennessee. I april 1933 hölls en omröstning i delstaten West Australia om utträde ur den australiensiska federationen. Ja-sidan vann och kravet skickades till det brittiska parlamentet i London som beslöt att avvisa kravet eftersom det kom från en delstat och inte från hela federationen. I Quebec hölls 1995 en omröstning om utträde ut Canada. Nej-sidan vann knappt i omröstningen.

Det finns en omfattande diskussion om det är lagligt att delar av en stat kan utträda för att bilda en ny oberoende stat eller för att ingå i en annan stat. Inte minst har diskussionen kommit upp i samband med Krimkrisen.

Rätt till självbestämmande

I internationell rätt finns det två konkurrerande principer: Den ena är rätten till självbestämmande som innebär att alla folk har rätt att fritt bestämma om sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Men denna princip som finns redan i FN-stadgan konkurrerar med staternas rätt till territoriell integritet. Om inte staternas gränser är skyddade riskerar hela det internationella systemet att förfalla till anarki.

Det visar sig att i denna konkurrens är det den senare principen – staternas rätt till territoriell integritet – som drar det längsta strået. I uttolkningar av FN-stadgan hävdas att kort uttryckt demokratiska stater har rätt till territoriell integritet, och att de sålunda är skyddade mot utbrytningar. Canadas högsta domstol slår i ett uttalande i anslutning till Quebecs självständighetssträvanden 1998 fast att principen om självbestämmande som skäl för utbrytning bara är tillämplig för folk under kolonialt styre eller under främmande ockupation. Så länge folk meningsfullt kan utöva självbestämmandet inom en existerande stat finns det ingen rätt till ensidigt beslutat utträde.

Hur bestämmer man folkets vilja?

En andra fråga är hur man ska avgöra vad folket vill? Vill de utträda ur den stat de tillhör för att bilda en ny stat eller för att integreras i en annan stat? Det anses ofta att en folkomröstning är det naturliga sättet att besvara frågan. Bland annat framhålls det i samma uttalande av Canadas högsta domstol. En vanlig uppfattning är dock att man måste ställa särskilda krav på en sådan folkomröstning. Det ska förstås finnas en allmän rösträtt och omröstningen ska ske under säkra former. Många tycker också att man bör kräva en kvalificerad majoritet. Det räcker inte med 51 procent. Särskilt viktigt är det också hur folkomröstningsfrågan formuleras. Det är från svenska folkomröstningar i andra frågor (t ex kärnkraftomröstningen 1980) känt att man kan manipulera omröstningsresultat genom hur man ställer frågan.

Det mest praktfulla historiska exemplet är väl folkomröstningen i Österrike 1938 om anslutning till Hitlertyskland (Här gällde det förstås inte en utbrytning ur den österrikiska staten utan en total nedläggning av denna stat). Valsedelns utformning styrde väljarna att rösta ja. Till saken hör ju också uttalade militära hot från Tysklands sida, som gör att omröstningsprocedurens demokratiska kvalitet hotades. Här kan man direkt jämföra med Krimkrisen, där ju främmande makts (Rysslands) militär finns på plats och de facto ockuperar Krim.

Godkännande från den stat som delas

Det är sällsynt att staters konstitution, även federala staters, medger regioners eller delstaters utträde. I de få fall där ett sådant utträde regleras i konstitutionen kan man säga, att om konstitutionens procedurer följs, så har utbrytningen fått ett godkännande. Men även i andra fall kan man ge sitt godkännande: Jämför t ex med den skotska frågan, där man enats om att genomföra självständighetsomröstningen. Man kan faktiskt också jämföra med 1905 års svensk-norska unionsupplösning, där den svenska riksdagen krävde en folkomröstning i Norge för att föra frågan vidare.

Canadas högsta domstol menade att ensidigt utträde av en provins inte var möjligt enligt Canadas konstitution, men om en folkomröstning skulle besluta om självständighet för Quebec skulle resten av Canada inte ha någon grund att neka Quebecs regering att driva frågan vidare.

När det gäller Krimfrågan så kan man hänvisa till artikel 73 i Ukrainas konstitution där det framgår att förändringar av Ukrainas territorium endast kan lösas genom en all-ukrainsk folkomröstning. Sett i det perspektivet finns det inget stöd för Krims övergång till Ryssland efter en folkomröstning som genomförts bara på Krim.

Skulle Krims utträde vara lagligt?

Diskussionen om utträdesrätten kokar ned till hur man svarar på tre frågor:

(1) Kan principen om nationell självbestämmanderätt motivera ett utträde ur Ukraina?

(2) Går det att garantera en rättvis procedur för en folkomröstning på Krim?

(3) Kommer Ukraina att medge att Krim utträder?

När det gäller den första frågan kan man nog slå fast att Krim inte är en ukrainsk koloni och att Krim inte är militärt ockuperat av Ukraina. Svaret på den första frågan skulle då vara nej. Krim har inte rätt att lämna Ukraina. Mot detta kan invändas att det finns uppenbara brister i Ukrainas demokrati, vilket inte gör svaret lika självklart.

På den andra frågan finns det all anledning att misstänka att omröstningens frågeställning och omröstningens genomförande påverkas av att Ryssland de facto ockuperar Krim. Legitimiteten hos det lokala parlament som beslutat om omröstningen kan också betvivlas. Här lutar det väl snarast åt ett nej.

På den tredje frågan är svaret med största sannolikhet nej. Ukrainas författning medger inga förändringar av territoriet annat än efter en folkomröstning i hela Ukraina och det verkar inte troligt att man genom den tilltänkta folkomröstningen på ett övertygande sätt kan visa Krim-bornas verkliga vilja.

Om man tillämpar de kriterier som framkommit i den historiska diskussionen om rätten att dela stater och folkomröstningars roll i sammanhanget, lutar det sammantaget åt att försöken att med hjälp av en folkomröstning bryta ut Krim för att istället ingå i Ryssland är olagliga.

Att läsa:

Pavković, Aleksandar & Radan, Peter (red.) (2011). The Ashgate research companion to secession. Farnham: Ashgate

Vedung, Evert (1971). Unionsdebatten 1905: en jämförelse mellan argumenteringen i Sverige och Norge. Diss. Uppsala : Uppsala universitet

Internationella kvinnodagen

I morgon är det åttonde mars - internationella kvinnodagen. Det firar vi med att lyssna på Suffragetternas sång med Horrible Histories.

Doris veckoslut i Västanhed

Närstudium av spegelbild

I antilopen

Undersöker Björklund

Gangsterrepubliken talar

T4 Ett av 26 skäl som traditionellt använts som förevändning att starta krig

T4: Protection of nationals in foreign territory. When T4 is used … the objective is … to rescue one’s nationals that are in danger in a foreign country. Sometimes … this threat is caused by a breakdown of law and order.

Kjell Goldmann (1971) International norms and war between states

Tyskarnas öde i denna stat [Polen] var förskräckligt…Hur skulle en stormakt som Tyskland förväntas åse hur ett mycket underlägset folk och en mycket underlägsen stat behandlade tyskar illa i dessa territorier? …ett sannskyldigt martyrskap inleddes för våra tyska bröder i Polen…

Adolf Hitler i ”Danzigtalet” 19/9 1939

Bland de förtryckta minoriteterna i denna stat [Tjeckoslovakien] finns också tre och en halv miljon tyskar … den allsmäktige har inte skapat dem så att den konstruktion som åstadkoms i Versaille skulle lämna dem på nåd och onåd i händerna på en främmande makt som de hatar … Sudettyskarnas elände trotsar all beskrivning. Man vill utplåna dem … de förtrycks och förnedras på ett aldrig tidigare skådat sätt … om dessa plågade varelser inte kan få varken rättvisa eller hjälp av egen kraft, kan de få båda av oss.

Adolf Hitler 12/9 1938

Med anledning av den extraordinära situation som har uppstått i Ukraina, hotet mot ryska federationens

medborgare, våra landsmän och personalen i den militära kontingent av ryska federationens väpnade styrkor som i enlighet med internationellt avtal är posterade på Ukrainas territorium… hemställer jag till federationsrådet … att få använda ryska federationens väpnade styrkor på Ukrainas territorium…

Vladimir Putin i framställning 1 mars 2014

Stinsen ner som en pannkaka

Förra månadens etta om stinsen i Skinnskatteberg som vägrade ge upp för SJ:s nedläggningar, störtdök i februari. Osäkerheten om vad man ska rösta på har återtagit förstaplatsen. Tyvärr hänvisar länken till förra valet. För supervalåret 2014 finns ännu ingen annan vägledning än att man alltid är på den säkra sidan om man röstar på Vänstern. Månadens bubblare är den alltid lika aktuella diskussionen om statsvetares medverkan med kommentarer i media.

Antal besökare var i februari 630 (840 i januari). Av dessa var 462 (644) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,47 (1,43) och genomsnittlig tid per besök var 89 (81) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Spanien, Norge, USA, Danmark, Frankrike och Storbritannien. Ströbesökarna kom från Armenien, Chile, Island, Mongoliet, Polen, Serbien, Singapore och Thailand.

De tio mest visade inläggen under januari:

1	Vem ska man rösta på? Gör ett test! (2:a)
2	Hu! Nu är vargen här. (4:a)
3	Snart är det dags! (3:a)
4	Statsvetare i media: Med lock och pock (ny)
5	Lillsemester: Rock and roll och tapas (ny)
6	Helvetets sjunde krets inte bara i Kärrgruvan (5:a)
7	Än slank det hit och än slank det dit (10:a)
8	Prästen och kommunalrådet (ny)
9	Banan på banan igen (ny)
10	Den ståndaktige stinsen (1:a)