Vi har varit på förstamajmanifestation i Norberg. Mötet var
i Gamla Norbergs Bergslags fina tingshus från 1899. Tingssalen som övervakas av
Sankta Maria på Järnbergets sigill var knökfull med Norbergsbor och andra som
firade arbetarrörelsens högtidsdag. Politiska tal varvades med underhållning av
strängkvintetten Mo’s Granted som spelade musik i genrer som americana, folk
och bluegrass. Det var kul.
Av de politiska talen gjorde f d kommunalrådet och
riksdagsmannen Kent Persson det starkaste intrycket. Ledordet i hans tal var ”solidaritet”.
Det är viktigt i dessa tider av aggressiv högernationalism.
Mötet avslutades
stilenligt med att publiken, ackompanjerad av Mo’s Granted sjöng
Internationalen. I tider som denna ska vi inte glömma Internationalens
avslutningsstrof:
Vid ankomst till Tingshusparken i Norberg hamnade vi först
vid sossarnas manifestation. Riksdagsledamoten Åsa Eriksson som är en
gammal granne från Grimstaby i Upplands Väsby kunde då berätta att det riktiga (ja,
så sa hon förstås inte) förstamajfirandet, d v s Vänsterpartiets, var i det
gamla fina tingshuset. Hon tog kontakt med oss, för hon tyckte sig känna igen
Ingrid från ”något kök”. Att vi varit grannar kom som en överraskning för
henne. Men man får väl förstå att hon numera umgås i finare kretsar i
Stockholm.
Sossemötet hade annars drag av familjefest. Hoppet får väl
symboliseras av hoppborgen. Men till sist gick luften ur hoppet.
Hoppet sviker
Kent Persson som höll det tal som fokuserade på
Solidariteten, lärde jag först känna i en TV-studio någon gång under andra
halvan av 1980-talet. Han hade då blivit kommunalråd i Norberg i en s k ”regnbågskoalition”
där alla partier utom dom stöddiga Socialdemokraterna var med. Jag var inbjuden
att som statsvetare kommentera hans brokiga styre. Jag var väl inte direkt
emot, men både han och jag minns att jag varnade för att det kunde bli ”ett
parlamentariskt ormbo”. Vi skildes idag med hans förhoppning att Vänstern i
Skinnskatteberg skulle göra en ”Norberg”. Han syftade nog på valet 1998 när V
fick 47,9 procent. Jag delar den förhoppningen, men lite mer skulle inte skada.
Tre eller fyra grisar
på Abrahamsgården
Innan firandet käkade vi lunch på Abrahamsgården. Trevlig
miljö, och utomhus i den tillfälliga sommarvärmen denna kalla och torra vår.
Ingrid tog in en helvegetarisk pastasallad medan jag valde en helanimalisk
ragù. Ingrid var beredd att ge grönskan på sin tallrik fyra grisar, medan jag
för det bruna på min tallrik nog kunde nöja mig med en trea. Jag tycker att det
var lite för salt. Det slog ihjäl eventuella andra smaker och presentationen
var väl inte den allra snyggast. Vad gör man i ett sånt läge? Omröstning lönar
sig inte eftersom det blir 1 – 1. Då får man väl ta medelvärdet, som blir 3,5.
Emellertid delar vi bara ut hela grisar, så det blir avrundat till en fyra (men
med en osynlig reservation)
Förstamajdemonstration i Skinnskatteberg 1982. Bild: Fagersta-Posten
Så här såg det ut när drygt 1 000 Skinnskattebergsbor
demonstrerade Första maj 1982. I slutet av april hade Assis ledning meddelat att wallboardfabriken
i Skinnskatteberg skulle läggas ned. 400 anställda skulle förlora
sina jobb. Dagens Nyheter kunde den 7 maj rapportera:
Klockan fyra på eftermiddagen stängde Skinnskatteberg
för resten av dagen. Hela kommunen genomförde då en tvåtimmars generalstrejk.
Plötsligt låg butiker, banklokaler, industrier, kommunalhuset och t o m
arbetsförmedlingen öde. Skinnskatteberg var för några timmar en död kommun.
Demonstrationer genomfördes och 2 500 personer tågade
genom samhället i protest. Främst gick skolbarn under parollen ”Ändra beslutet
annars dör vi ut.”
Demonstration mot nedläggningen av boardfabriken. Bild: Tage Östmark
Det var i denhär kontexten som man demonstrerade första maj
för 44 år sen. Protesterna riktade sig mot överheten. Det var ju
bolagsstyrelsen i Stockholm som hotade människorna i Skinnskatteberg. Det var
innan överheten – bolagen, staten, dom snorrika – med benägen hjälp av sina
nyttiga idioter lyckats sprida en annan berättelse. Det är berättelsen att det
är dom som står längst ned på den fullskitna hönsstegen som hotar: invandrarna,
flyktingarna, muslimerna. Det är dom som är orsaken till allt elände, både
massarbetslöshet och brottslighet. Med hjälp av högerextremisterna har man
lyckats vända mångas vrede nedåt istället för uppåt. I morgon är det första maj,
arbetarrörelsens högtidsdag. Då påminns vi om att det fortfarande dom i toppen av
pyramiden som i sin makt- och pengahunger har ansvaret. Riv pyramiden!
Just hemkomna från ett okonventionellt firande av Första
maj. Vänsterpartiet i Fagersta bjöd in till en fikastund i sin fina partilokal.
Bland det som bjöds var Palestinacola. Mitt första minne (om än blekt) av
förstamajfirande var från en demonstration just i Fagersta. Det kan väl ha
varit 1953 eller 1954. Sen har det gått 72 år. Vid mindre än en handfull
tillfällen har jag varit tvungen att avstå.
Erfarenheterna är många. Det spänner över en skala från
Norra Latins skolgård 1972 med 50 000 deltagare till dagens mer stillsamma
fika. Men det som förenar är ändå medvetenheten om folkens och arbetarklassens
kamp mot imperialism, nationalism, kapitalism och konsumism, ojämlikhet mellan
könen och förnekandet av klimatkrisen.
Första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag! I år ska vi
uppmärksamma en idag ganska okänd manifestation av arbetarrörelsen. Esperanto
konstruerades av den polske läkaren Ludwig Zamenhof 1887. Arbetare i olika
länder bildade egna esperantoklubbar. Arbetaresperantoklubben i Stockholm
grundades 1903. Efter världskriget grundades 1921 den världsomfattande
organisationen Sennacieca Associo
Tutmondo (SAT). Året därpå det svenska arbetaresperantoförbundet Sveda Laborista Asocio (SLEA). Det
är i år 120 år sedan den första esperantistiska världskongressen La Unua Universala Kongreso de Esperanto
i Boulogne-sur-Mer 1905. Då publicerades också Zamenhofs viktigaste skrifter i La Fundamento de Esperanto.
Vi ska nu lyssna till Internationalen på esperanto: La Internacio.
Leviĝu, en mizer’ dronanta
Sklavar’
malsata de la ter’!
Raci’ nin vokas indignanta
Al mortbatalo pro l’liber’
Malnovan mondon ni destruos
Ĝis fundament’ de l’tirani’
Kaj nian
novan ni konstruos:
Ni nuloj –
ĉio esto ni!
Por
finlukto socia
Ni grupiĝo en rond’
Kaj la
Internacio
Triumfo en
tutmond’!
Por
finlukto socia
Ni grupiĝo en rond’
Kaj la
Internacio
Triumfo
en tutmond’!
Antalet esperantotalare i hela världen har uppskattats till cirka två miljoner. Ett tusental av dessa har esperanto som sitt modersmål, d v s dom är barn som vuxit upp i familjer där hemspråket har varit esperanto.
I sitt tal till SAT:s kongress i Göteborg 1975 förklarade Olof Palme att han var övertygad om Esperantos betydelse för den internationella arbetarrörelsen: ”det internationella intresset i 20- och 30-talens svenska arbetarrörelse väcktes av sådana ting som inbördeskriget i Spanien, Brantings internationella insatser samt studier i Esperanto, och de kontakter som följde därav”. Esperantorörelsen hade lagt en del av grunden.
Första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag. Det första
förstamajtåget jag tror mig minnas är från Fagersta. Det var nog 1953 eller
1954. Efter det har jag med ett par undantag deltagit i manifestationerna i
Stockholm, Göteborg och Västerås. Ett undantag var när en av mina döttrar
flyttade första maj och behövde flytthjälp. En eller ett par gånger har hälsan
hindrat mig.
Att oroa sig för vädret är i detta perspektiv av inemot 70
år av förstamajfirande lite futtigt. Men vi har oroligt följt prognoserna. Det
började bra, lite kyligt men solen tittade fram bakom ett moln. Men snart
ändrades det. Mellan två högtrycksperioder hade det klämts in måndag den 1 maj
med regn följt av, snöblandat regn och en à två plusgrader. Vem är ansvarig för
en sådan prognos?
Vi hade att välja på att fira i Västerås (4 grader, 0,8
mm/timme, 6 sekundmeter i byarna, känns som plus en grad) och i Norberg (3
grader, 0,3 mm/timme, 4 sekundmeter i byarna, känns som plus en grad). Ett
tredje alternativ vore förstås att överlåta manifesterandet till yngre
generationer. Till slut tippade det över till Norbergs fördel.
Det visade sig vara ett klokt val. Ett femtiotal kamrater
och vänner samlades i Vänsterpartiets partilokal för ett mycket lyckat möte.
Huvudtalare var Stig Henriksson, som inledde med att avslöja att en del av hans
tal var skrivet av en AI. Vad som händer när AI tar över eller underlättar
arbetsuppgifter var också ett av temana i talet. AI kommer som all annan
mekanisering att innebära produktivitetsökningar. Vem lägger beslag på vinsten
av dessa? Under den oreglerade kapitalismen är det inte dom arbetande som skördar
några vinster i form av höjda löner och/eller minskad arbetstid.
Här skapades förmodligen alldeles oavsiktligt en koppling
till det första svenska förstmajfirandet. 1891 demonstrerades det på flera
orter i landet, däribland i Norberg. Huvudtalare både i Stockholm och Norberg
var Hjalmar Branting. Han hann inte med båda på samma dag. Manifestationen i
Norberg ägde därför rum den 3 maj. Arbetstiden – åttatimmarsdagen – var ett
huvudtema. Så här sa Branting i sitt tal i Norberg enligt Avesta Tidning:
Grufarbetaren vore mer än någon annan berättigad till kortare
arbetstid, med det ansträngande och ofta lifsfarliga arbete, som dessa ha för
händer. Den önskade fritiden skulle användas till att skaffa vidsträcktare
bildning och insigt och någon gång tillfälle till små förströelser och den
kortare arbetstiden skulle ha den fördelen, att ej några arbetare skulle
behöfva gå lediga utan arbetet blefve då jämnare fördeladt.
Så knöts 1891 samman med 2023 just i Norberg. Den idémässiga
bakgrunden formulerades redan av Karl Marx 1845”det kommunistiska samhället …
möjliggör … för den enskilde att göra en sak idag och en annan sak i morgon;
att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, flocka boskap om aftonen, skriva
litteraturkritik efter middagen.” Det var ekonomiskt överflöd som gjorde
arbetsdelningen onödig och som skapade friheten. Detta vill jag kalla
Kommunismens löfte.
En ung kille, Knut Sylwan, från Ung Vänster och med en pin
med Che Guevara på jackan rev ned applåder med sitt tal. Inte minst genom att
han inledde med att tala om att han till skillnad från Stig hade skrivit hela
talet själv.
För sång och musik svarade Gunnar Blommé och Lotta
Steinholtz Gustavsson. Den spanska frihetssången Svarta tupp i Jacob Brantings översättning och Woody Guthries (ni
vet han som hade texten ”this machine kills fascists” på gitarren) Det här är ditt land med Mikael Wiehes
svenska text var höjdpunkter.
Mötet avslutades med en rungande Internationalen. Än finns det hopp!
Ett postscriptum
Innan mötet hade det varit plakatmålning. Den här, med sitt
lite ovanliga budskap, tyckte jag var kul.
En sista reflektion
om vädret: ”Hurrikan bewegt”
Oroligt väntar Mahagonnys invånare på orkanen som närmar sig
med 120 miles i timmen. Männen sjunger en hymnliknande sång att inte vara
rädda. Varför bygger vi, om inte för nöjet att förstöra? Eftersom människan kan
överträffa vilken orkan som helst, har rädsla ingen mening. Så kommer plötsligt
budet: Orkanen har oväntat drabbat Pensacola. Den efterlysta änkan Leokdja
Begbick som bestämt att grunda staden Mahagonny i öknen jublar. Hennes fiender
och dom federala agenterna är döda. Hon och hennes anhängare sjunger en
jublande sång. I bakgrunden fortsätter männen att sjunga sin hymn, men stormen
går mirakulöst förbi Mahagonny och folket lovprisar sin räddning.
Internationalens femte antimilitaristiska vers visar att vapnet mot nationalismens vansinne är internationell solidaritet, som vi idag riktar till ett fritt och demokratiskt Ukraina.
Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led,
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Och så lyssnar vi på Röda Kapellet som här spelar Internationalen i Lund 2012.
Mitt första minne av Första Maj är från Fagersta. Det kan ha
varit 1953 eller 1954. Jag kan ha deltagit tidigare, men det har jag inga
minnen av. Från den där första demonstrationen minns jag den uniformerade
blåsorkestern och de tunga mörkt röda fanorna med sina förgyllda eller
försilvrade stångprydnader.
Åren gick. Ett oförglömligt minne är det avslutande mötet
för flera demonstrationståg i Stockholm. 50 000 människor samlades på
Norra Latins skolgård vid Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot
USA:s imperialistiska krig i Indokina.
Under 1970- till 1990-talen var det det demonstrationståg
som ordnades av Vänsterpartiet Kommunisterna i Stockholm som gällde.
Pendeltåget mot Stockholm var knökfullt. Många hade sina fanor med sig;
hoprullade kring stången eller instoppade i grå eller bruna fodral. Vid
Centralen gick några av. De var på väg till Socialdemokraternas demonstration,
men de flesta fortsatte till Södra Station.
Vid stationsutgången stod ofta ett par korvförsäljare.
Eftersom det egentligen var lunchtid brukade det bli en korv innan vi
fortsatte. Där fanns också Stockholms Kommunistiska Blåsorkester med professor
Tännsjö tutande i sin lur. Oordnat men allt tätare fortsatte folkmassorna från
ständigt inkommande pendeltåg genom Södra Stationsområdet och uppför trapporna
till Medborgarplatsen.
Där var ett brokigt folkliv. Människor strömmade till från
Tunnelbanan och från kringliggande gator. Torget var snart fullt. Funktionärer
försökte med varierande framgång ordna demonstrationstågets kolonner och
avdelningar. På Medborgarhusets trappa spelade något band, gärna något
latinamerikanskt. Röda fanor vajade, blandat med kurdiska, kubanska,
vietnamesiska fanor och regnbågsflaggor. Företrädare för allehanda grupper
delade ut flygblad, samlade pengar i bössor eller sålde tidningar.
Så kom tåget iväg. Jag minns talkörernas paroller. Det var
de auktoriserade som fanns på utdelade flygblad som ”Stoppa borgarna i
papperskorgarna” eller den tungvrickande ”Internationell solidaritet
arbetarklassens kampenhet”. Men det fanns också de mer spontana. Som när
Wallenbergimperiets högborg på Kungsträdgårdsgatan passerades: ”Känner ni
stanken från Enskilda Banken”. Eller vid passerandet av slottet och Gustav
III:s staty: ”Leve, leve, leve Anckarström”. Det sista kanske en lite tvivelaktig
paroll. Anckarström var visserligen kungamördare, men också adlig kuppmakare.
Och att ropa leve för en som varit död sen 200 år – halshuggen, hackad i
småbitar och matad till kråkorna – var kanske lite meningslöst. Och så den
paroll som jag alltid, men inte av politiska skäl, vägrade följa: ”Den som inte
hoppar är moderat”.
I Kungsträdgården hölls det avslutande mötet. Stort jubel
när deltagarantalet meddelades. Det kunde vara 15 – 20 000. Och ännu mer
jubel när deltagarantalet i Socialdemokraternas tåg meddelades. Det kunde röra
sig om en 3 – 5 000. Rapporter i pressen som byggde på polisens uppskattningar
var förstås lägre, men proportionellt. Så vi vann i alla fall!
Så avslutades det hela med unison sång av Internationalen.
Blåsorkestern tutade och knutna nävar höjdes.
Också barnbarnen har introducerats till arbetarrörelsens
dag. Julian och Doris har varit med i Kungsträdgården och Linnea har varit med
på Djäkneberget i Västerås, dit vårt firande senare år har omlokaliserats. De
sista åren i Stockholm och i Västerås har vi avstått från att gå med i tåget.
Kroppen har börjat säga ifrån. Men vi har varit med på mötet. Och vi har
sjungit Internationalen.
I år blir det ingen manifestation. Coronakrisen sätter stopp
för allt. För min egen del har det hänt två gånger sen 50-talet. En gång, det
kan ha varit på 90-talet hjälpte jag en av mina döttrar som skulle flytta. Hur
bostadsstiftelsen kunde ha första maj som flyttdag är ett mysterium. Den andra
gången satte en envis hosta stopp för mitt deltagande.
Men karantän eller ej. På fredag är det första maj. På något
sätt ska jag åtminstone här på bloggen hylla den gamla parollen ”internationell
solidaritet arbetarklassens kampenhet”. Vi ska inte glömma att
USA-imperialismen är kvar och att folkliga rörelser fortfarande utsätts för
dess förfärande påtryckningar och attacker.
Leve Första Maj!
1 Norra Bantorget, Stockholm, 1972 (Bild från DN), 2 Vasagatan, Göteborg, 2010, 3 Medborgarplatsen, Stockholm, 2014, 4 Kungsträdgården, Stockholm, 2015, 5 Djäkneberget, Västerås, 2017, 6 Djäkneberget, Västerås 2019
Snackisen i norra Västmanland de senaste dagarna har varit att polisen mot allt förnuft gett tillstånd till nazister att demonstrera i Fagersta på första maj. Vad kunde antifascisterna möta upp med för motstånd? Vänsterpartiet planerade ingen manifestation mot fascisterna. Socialdemokraterna deklarerade sturskt att de inte lät nazister påverka deras planering. Som planerat avsåg man att fira första maj med en familjedag på Brinelltorget. Nazisterna skulle med andra ord bekämpas med grillad korv. Inte ens från AFA knystades om någon motaktion.
Vi hade övat upp att ropa "INGA FASCISTER PÅ VÅRA GATOR!" och Ingrid prövade svingen med handväskan. Men förgäves. När till och med nazisterna backade ur var problemet så att säga ur världen. Kanske tyckte de att vädret var för opålitligt. Risk för regnskurar. Man kan inte kräva alltför mycket av den vita rasens avantgarde.
Själva åkte vi, som vi gjort de senaste åren, för att delta i första maj-manifestationen på Djäkneberget i Västerås. Demonstrera orkar vi inte längre riktigt med. Särskilt som demonstrationståget i Västerås går uppför de mer än hundra trappstegen upp på berget.
Men mötet deltog vi i tillsammans med hundratals kamrater och sympatisörer. Det var ett bra möte med tal av riksdagsledamoten Christina Høj Larsen. Fantastisk musik av världens radikalaste swingband "Cats and Dinosaurs". "International Solidarity" och "Internationalen" fick en speciell innebörd just idag med tanke på det pågående statskuppsförsöket i Venezuela.
Jag är statsvetare och har under åren 1995 till 2008 varit verksam som professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs Universitet. Numera är jag pensionerad och bor i Västanhed i Skinnskattebergs kommun. Jag var under åren 1973-1998 ledamot av kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i Upplands Väsby kommun. Under åren 2011-2018 har jag varit kommunrevisor i Skinnskatteberg, de sista fyra åren som ordförande i kommunrevisionen. Jag har tre döttrar: Emma som bor i Kävlinge, Hanna bosatt i Lund och Sara i Västerås. Min fru, Ingrid Sköldin, är pensionär och har arbetat som förskollärare, senast i Köpings kommun åren 2009-2016. Hon har en dotter - Malin som bor i Stockholm.