Första Maj på fredag

Mitt första minne av Första Maj är från Fagersta. Det kan ha varit 1953 eller 1954. Jag kan ha deltagit tidigare, men det har jag inga minnen av. Från den där första demonstrationen minns jag den uniformerade blåsorkestern och de tunga mörkt röda fanorna med sina förgyllda eller försilvrade stångprydnader.

Åren gick. Ett oförglömligt minne är det avslutande mötet för flera demonstrationståg i Stockholm. 50 000 människor samlades på Norra Latins skolgård vid Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot USA:s imperialistiska krig i Indokina.

Under 1970- till 1990-talen var det det demonstrationståg som ordnades av Vänsterpartiet Kommunisterna i Stockholm som gällde. Pendeltåget mot Stockholm var knökfullt. Många hade sina fanor med sig; hoprullade kring stången eller instoppade i grå eller bruna fodral. Vid Centralen gick några av. De var på väg till Socialdemokraternas demonstration, men de flesta fortsatte till Södra Station.

Vid stationsutgången stod ofta ett par korvförsäljare. Eftersom det egentligen var lunchtid brukade det bli en korv innan vi fortsatte. Där fanns också Stockholms Kommunistiska Blåsorkester med professor Tännsjö tutande i sin lur. Oordnat men allt tätare fortsatte folkmassorna från ständigt inkommande pendeltåg genom Södra Stationsområdet och uppför trapporna till Medborgarplatsen.

Där var ett brokigt folkliv. Människor strömmade till från Tunnelbanan och från kringliggande gator. Torget var snart fullt. Funktionärer försökte med varierande framgång ordna demonstrationstågets kolonner och avdelningar. På Medborgarhusets trappa spelade något band, gärna något latinamerikanskt. Röda fanor vajade, blandat med kurdiska, kubanska, vietnamesiska fanor och regnbågsflaggor. Företrädare för allehanda grupper delade ut flygblad, samlade pengar i bössor eller sålde tidningar.

Så kom tåget iväg. Jag minns talkörernas paroller. Det var de auktoriserade som fanns på utdelade flygblad som ”Stoppa borgarna i papperskorgarna” eller den tungvrickande ”Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet”. Men det fanns också de mer spontana. Som när Wallenbergimperiets högborg på Kungsträdgårdsgatan passerades: ”Känner ni stanken från Enskilda Banken”. Eller vid passerandet av slottet och Gustav III:s staty: ”Leve, leve, leve Anckarström”. Det sista kanske en lite tvivelaktig paroll. Anckarström var visserligen kungamördare, men också adlig kuppmakare. Och att ropa leve för en som varit död sen 200 år – halshuggen, hackad i småbitar och matad till kråkorna – var kanske lite meningslöst. Och så den paroll som jag alltid, men inte av politiska skäl, vägrade följa: ”Den som inte hoppar är moderat”.

I Kungsträdgården hölls det avslutande mötet. Stort jubel när deltagarantalet meddelades. Det kunde vara 15 – 20 000. Och ännu mer jubel när deltagarantalet i Socialdemokraternas tåg meddelades. Det kunde röra sig om en 3 – 5 000. Rapporter i pressen som byggde på polisens uppskattningar var förstås lägre, men proportionellt. Så vi vann i alla fall!

Så avslutades det hela med unison sång av Internationalen. Blåsorkestern tutade och knutna nävar höjdes.

Också barnbarnen har introducerats till arbetarrörelsens dag. Julian och Doris har varit med i Kungsträdgården och Linnea har varit med på Djäkneberget i Västerås, dit vårt firande senare år har omlokaliserats. De sista åren i Stockholm och i Västerås har vi avstått från att gå med i tåget. Kroppen har börjat säga ifrån. Men vi har varit med på mötet. Och vi har sjungit Internationalen.

I år blir det ingen manifestation. Coronakrisen sätter stopp för allt. För min egen del har det hänt två gånger sen 50-talet. En gång, det kan ha varit på 90-talet hjälpte jag en av mina döttrar som skulle flytta. Hur bostadsstiftelsen kunde ha första maj som flyttdag är ett mysterium. Den andra gången satte en envis hosta stopp för mitt deltagande.

Men karantän eller ej. På fredag är det första maj. På något sätt ska jag åtminstone här på bloggen hylla den gamla parollen ”internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet”. Vi ska inte glömma att USA-imperialismen är kvar och att folkliga rörelser fortfarande utsätts för dess förfärande påtryckningar och attacker.

Leve Första Maj!

1 Norra Bantorget, Stockholm, 1972 (Bild från DN), 2 Vasagatan, Göteborg, 2010, 3 Medborgarplatsen, Stockholm, 2014, 4 Kungsträdgården, Stockholm, 2015, 5 Djäkneberget, Västerås, 2017, 6 Djäkneberget, Västerås 2019