Nu är fascistkramarna i stöten igen

Det finns en plan i högern om hur man efter valet 2022 ska kunna ta makten. Moderaterna och Kristdemokraterna ska bilda regering med Ulf Kristersson som statsminister. Eftersom M och KD troligen inte får majoritet i riksdagen ska de använda Sverigedemokraterna som stödparti. SD ska in i ett slags budgetsamverkan, liknande januariavtalet där Folkpartiet (”Liberalerna”) och Centern samverkar med S+MP-regeringen. Statsbudgeten ska förhandlas fram mellan den tänkta M+KD-regeringen och Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna förmodas också få placera ut sambandstjänstemän i regeringskansliet på samma sätt som L nu har inom sitt budgetsamarbete med S+MP.

Åtminstone är det så här som Jimmie Åkesson tänker sig det hela. Och inte tänker SD heller sälja sig billigt. ”Vi ska inte bli ett stödhjul” har Åkesson sagt upprepade gånger. SD ska ha inflytande i proportion till sin storlek. Om vi gör tankeexperimentet att det med dagens riksdag funnes ett sådant samarbete skulle SD:s andel av regeringsunderlaget (och därmed deras andel av inflytandet på politiken) bli 40 procent. Inte illa pinkat!

Budgetsamverkan tar sig praktiskt det uttrycket att partierna förhandlar för att antingen åstadkomma kompromisser eller kohandla. Kompromisser innebär att man försöker mötas mitt emellan de ursprungliga ståndpunkterna. Låt oss säga att M och KD vill att man ska försöka hitta trick som begränsar invandringen till 40 000 personer medan SD vill ha noll. En kompromiss skulle då kunna vara om man kan skära ned invandringen till t ex 20 000 personer. Kohandel innebär att man byter grejer. Om t ex SD får skära ned anslaget till public service med 5 miljoner kan M få minska A-kassan till t ex 150 kronor om dagen.

Det här talar företrädare för M och KD väldigt tyst om. Istället säger de saker som ”man måste prata med alla” och ”Sverigedemokraterna är valda i demokratiska val och man måste kunna tala med dem”. Några faror innebär inte pratandet eftersom ”jag är så trygg i min kristna (alternativt moderata) ideologi att jag inte påverkas” eller ”SD:s ideologi smittar ju inte som ett virus.” Andra mer fantasifulla varianter förekommer. Men sällan ett ord om att SD ska få placera agenter i regeringskansliet, att de ska ha 40 procent av inflytandet, att de ska få jaga invandrare och andra utsatta grupper (t ex anhängare av den ”avskyvärda religionen Islam”), att media och kultur ska kontrolleras (som t ex i Ungern, trots att Åkesson aldrig ens sagt "Ungern").

Nu har även Folkpartiet (”Liberalerna”) anslutit sig till den här högerlinjen. Ur partiledaren Nyamko Sabunis mun väller det fram att man måste prata med alla, isolering har ingen verkan, de är ju demokratiskt valda, tryggheten i socialliberala värderingar hotas inte. Men inte ett ord om de politiska konsekvenserna för invandrare, muslimer, medias och kulturens frihet, rättsväsendet och demokratin.

Även de inom hennes parti som är emot den nya politiken har en alldeles kön- och innehållslös motargumentation. Inte heller där förekommer några farhågor för demokratin, yttrandefriheten och asylrätten. Nej, istället säger man med stolthet och som något slags självklarhet ”vi samarbetar inte med ytterkantspartier”. Även från Centern som vägrar ansluta sig till högerkonspirationen får vi höra samma argumentation. Varför man inte ska samarbeta med ”ytterkantspartier” vet ingen.

Innan SD kom in på scenen i riksdagen 2010 var väl de flesta eniga om att Moderaterna var det högraste partiet (och alltså ett ”ytterkantsparti”). Lik förbannat samarbetade både C och Fp intimt med Moderaterna. Även om jag inte till fullo instämmer är det många som menar att Vänsterpartiet idag står för en politik som Socialdemokratin stod för några tiotals år sen. Var då S ett ”ytterkantsparti”. Nej, ytterst var ju de gräsliga kommunisterna. Man kunde alltså förr samarbeta med S (som t ex C i budgetsaneringen, som Fp i skattereformen, som M, C, Fp och Kd i pensionreformen) eftersom de ju inte var ett ytterkantsparti. Om nu V idag driver för en politik som svarar mot S politik då, kan man inte samarbeta med V eftersom det är ett ”ytterkantsparti”.

När det gäller den borgerliga argumentationen om Sverigedemokraterna som särskilt aktualiserats av Folkpartiets lappkast präglas den av en nästan obegränsad dumhet. Nu tror jag inte att ledningen i de borgerliga partierna består av idel dumskallar (undantag finns). Varför pratar de då så urbota dumt? Den enda förklaring jag kan komma på är att de tror att mottagarna är för dumma för att förstå den politiska innebörden av ett SD-samarbete. Det skulle med andra ord handla om rent väljarförakt.

Jag hoppas och tror att det kommer att slå tillbaka. Särskilt Folkpartiet (”Liberalerna”) borde betänka Karthagos öde.

 

Adolf Hitler (33 procent i valet) i tackar rikspresidenten
Paul von Hindenburg efter utnämningen som rikskansler 1933