Forskningen vid Örebro universitet har utvärderats. Sju paneler med externa sakkunniga har granskat de olika forskningsområdena. Som underlag har använts självvärderingsrapporter från de olika enheterna, en bibliometrisk studie genomförd av professor Ulf Sandström vid KTH samt ett platsbesök med intervjuer med företrädare för olika verksamheter. Rapporten är nu klar och kan hämtas från universitetets hemsida.
Jag har deltagit i den panel som granskat samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. I gruppen ingick dessutom Kekke Stadin (ordförande), historiker från Södertörn, Sune Berger, kulturgeograf från Karlstad, Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitet, Johanna Esseveld, sociolog från Lund, Bernd Henningsen, skandinavist från Berlin, Martin Kylhammar, professor vid Tema Kultur och Samhälle i Linköping, Ulf P. Lundgren, pedagog från Uppsala, Tobias Olsson, medie- och kommunikationsvetare från Jönköping samt Alison Woodward, statsvetare och genusforskare från Bryssel.
Gruppen granskade tolv olika forskningsenheter. Bedömningarna sammanfattades med betyg på en femgradig skala från excellent till otillfredsställande. De tolv samhällsvetenskapliga och humanistiska enheterna kunde rangordnas efter betygsskalan:
Excellent: Inga enheter
Mycket bra: Centrum för urbana och regionala studier, Utbildning och demokrati, Kommunikation, kultur och mångfald - Deaf Studies, Centrum för feministiska samhällsstudier, Medie- och kommunikationsvetenskap
Bra: Forskarskolan demokratins villkor, Sociologi, Historia, Litteraturvetenskap, Retorik, Svenska språket
Tillfredsställande: Statskunskap
Av särskilt intresse för mig som statsvetare är förstås ämnesgruppen för statskunskap. Bakom det relativt låga betyget ”tillfredsställande” ligger både ris och ros. Till det positiva hör en stor och fungerande forskarutbildning, en fungerande seminarieverksamhet amt att gruppen är väl uppkopplad mot interna nätverk vid universitetet. En del av professorerna har varit framgångsrika i att skaffa extern forskningsfinansiering. Man har dock varit mindre framgångsrik när det gäller finansiering av grundforskning. Huvuddelen av den externa finansieringen avser behovsstyrd forskning, till en del ren uppdragsforskning. En fördel med det starka beroendet av behovsstyrd extern finansiering kan emellertid vara att man får ett brett nätverk i samhället.
På flera punkter riktas dock kritik mot gruppen. Ämnets bredd täcks dåligt: Internationell politik saknas och när det gäller politisk teori är aktivitetsnivån låg. Publiceringen är både kvantitativt och kvalitativt under genomsnittet för ämnet vid svenska universitet. Deltagandet i internationella nätverk är svagt. Det är sällsynt att Örebroforskare bidrar till och deltar i europeiska och internationella statsvetenskapliga konferenser.
Panelen ger också ett antal rekommendationer: Kompetensen bör breddas med framförallt internationell politik, integrerande projekt i ämnesgruppen bör initieras, ansträngningarna för att få fler externa grundforskningsanslag bör ökas, ökat deltagande i ämnets internationella konferenser och organisationer, resurserna bör omfördelas internt – stora resurser satsas för närvarande på ineffektiva delar av organisationen.
Omdömet om den statsvetenskapliga forskningen är med andra ord ganska barskt, och resultatet för övriga samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsområden visar också tydligt att Örebro universitet trots egna deklarationer har svårt att nå upp till internationell toppklass. På universitetets hemsida kan man läsa: ”Forskningen vid Örebro universitet har en bred bas och håller hög internationell klass.”
Det är svårt att veta varför det blir på det här sättet, men en alldeles personlig reflektion är att Sverige är ett för litet land för att man i alla ämnen ska kunna ha högklassig forskning vid elva universitet och femton regionala och andra högskolor. Den kompetens som finns inom landet blir alltför uttunnad och universitet och högskolor utanför storstäderna och de gamla universitetsstäderna riskerar att bli andra rangens lite provinsiella landsortsuniversitet.
Dåvarande statsminister Göran Persson låter sig promoveras som medicine hedersdoktor vid Örebro Universitet 2004
När man skulle handla på systemet förr i världen så fick man handla över disk. På kassaapparaten satt en röd lampa som en slumpgenerator tände. Om lampan lös måste man visa legitimation så kassören kunde se om man hade åldern inne eller om man fanns med i spärrlistan. Kassören kunde också tända lampan manuellt om det kom misstänkta kunder, som då trodde att de slumpats ut för legkontroll.
Om man tänkte köpa utländska viner gällde det att kunna det rätta uttalet. I systemkatalogen fanns det därför alltid ett slags hemmagjord fonetisk skrift. Om man t ex sa ”väng rosj dalsjöri” rätt kunde man få köpa en flaska algeriskt rödvin. Under disken förvarades storsäljaren – halvflaskor Explorer Vodka. Kassören behövde då inte gå så långt för att hämta utan kunde bara böja sig ned. Därav smeknamnet ”en halv böj”.
Sen kom på 80-talet snabbköpsbutikerna. Butiken i Köping var en av de första i landet. Det var en stor sevärdhet. Det kom busslaster från hela mellansverige med folk som skulle handla på det nya moderna sättet, när man inte längre behövde säga ”väng rosj dalsjöri” utan bara kunde plocka i hyllorna utan att ha en aning om hur det skulle uttalas. Den enda erfarenhet folk hade av detta sätt att handla sprit var från Finlandsbåtarna – och där fanns ju tullrestriktioner för hur mycket man kunde handla. ”Hur mycket får man köpa?” undrade en orolig gubbe som jag hamnade efter i kassakön i Köping.
1999 öppnade systembolaget sin 400:e butik i Skinnskatteberg. Eftersom butiken med 248 kvadratmeter var bolagets minsta byggde man inget snabbköp, utan här var det till att handla över disk som förr i världen. Ofta var det också bara en kassör i tjänst. Om hon behövde gå ifrån för att ta emot en leverans eller gå på toa, låste hon dörren och tände en skylt med texten ”Kommer snart”.
Men nu har den moderna tiden kommit också till Skinnskatteberg. Den här veckan har den till snabbköp ombyggda butiken slagit upp portarna. Inte ens i Skinnskatteberg behöver man nu längre säga ”väng rosj dalsjöri”.
Systembutik på 50-talet
I Kärrgruvan i Norberg har hyresgäster i 94 lägenheter hos det privata fastighetsbolaget Sidenbo fått klara sig utan vatten och värme. Hyresvärden har inte betalat räkningarna. Bolaget har nu äntligen gått i konkurs och det finns en motpart i konkursförvaltaren. Kommunen har gått in och fyllt olja i värmepannan, som skulle räcka till den 14 december.
Den 12 november ströp kommunen vattentillförseln på grund av obetalda räkningar. Samma dag begärde hyresgästföreningen tvångsförvaltning hos hyresnämnden. Men det visade sig att ingen förvaltare var beredd att åta sig uppdraget. Kommunen fyllde olja i värmepannan. Den skulle räcka till den 14 december. Sen var hyresgästerna tvungna att flytta. Kommunen ställde upp med en krisgrupp med läkare, psykologer och en präst för att trösta hyresgästerna. Samma dag försattes bolaget i konkurs.
På sin hemsida skriver hyresvärden ”Vi äger och förvaltar småskaliga hus i Sandarne, Njutånger och Norberg med en familjär relation till våra hyresgäster.Vi strävar efter långsiktighet lokal service och ansvarsfull förvaltning”. Man kan undra hur en ansvarslös förvaltning ser ut om detta är ansvarsfullt.
Problemet är de privata hyresvärdarna. Dessa är ett särskilt problem i Västmanland. Tidningen Hem och Hyra publicerar ”Svarta listan” med hyresvärdar som fällts i hyresnämnderna. Tillsammans med Jönköpings, Västerbottens och Västernorrlands län hamnar Västmanlands län i topp med mer än 2 fällda värdar på svarta listan per 100.000 invånare. Detta är mer än dubbelt så många som genomsnittet per län.
År 2005 svarade allmännyttan – d v s de kommunalägda bostadsföretagen – för 20 procent av bostadsbeståndet i hela Sverige. Detta motsvarar 34 procent av de bostäder som inte är egnahem. Det finns förvisso diverse fel och brister också på de allmännyttiga företagen, men alla som har erfarenhet av dem kan nog vittna om att de är mer ”långsiktiga och ansvarsfulla” än Sidenbo i Kärrgruvan. Jag har själv bott i det allmännyttiga Väsbyhem i över 40 år och aldrig behövt vara utan vatten och värme.
Tokhögern gör sitt för att rusta ned allmännyttan. Tiotusentals lägenheter har sålts, utanför Storstockholm mest till privata värdar. Bara under 2009 såldes 14.400 lägenheter. Boverket redovisar bostadsbeståndet i ett litet antal kommungrupper. I gruppen ”övriga kommuner med mindre än 25.000 invånare” – en grupp som de flesta kommunerna i Västmanlands län hör till har förändringarna inneburit att allmännyttan förlorat marknadsandelar. Det är privatvärdarna som har stärkts. Mellan 1990 och 2005 minskade allmännyttans andel i kommungruppen från 47 till 42 procent av de bostäder som inte var egnahem. Privatvärdarnas andel ökade samtidigt från 29 till 33 procent.
Som om det inte gått tillräckligt snabbt med överföringen av allmännyttan till diverse privatvärdar har man också lagstiftat för att dra ut tänderna på allmännyttan: Allmännyttan ska med sin självkostnadsprincip inte längre vara vägledande för hyressättningen på den privata marknaden. Dessutom ska själva självkostnadsprincipen – alltså att bolagen inte ska vara vinstdrivande – avskaffas. De allmännyttiga bolagen måste nu leverera vinst från hyresgästerna till de kommunala ägarna.
Kan någon – i ljuset av Sidenbo i Kärrgruvan och hyresnämndernas svarta lista – förklara för mig varför det behöver finnas privatvärdar. Och kan någon förklara varför de till och med ska gynnas av politikerna? Kan det vara så att de håller ihop – de som Dante placerade i helvetets sjunde och åttonde kretsar?
1. Råtta (1:a i oktober)
2. Lettström, Sköldnora (ny)
3. VL buss 500 (2:a)
4. Tomtegubbar slå i glasen (ny)
5. Yrttivaara (ny)
6. Incumbency effect (ny)
7. Västanhed (ny)
8. Per Engdahl (6:a)
