Sämsta representation för Skinnskattebergs kvinnor på 36 år

En av dom positiva egenskaperna med kommunpolitiken i Skinnskatteberg har varit att den varit jämställd. Kommunen har haft flera kvinnor både som kommunalråd och som kommunchefer. Men framförallt har fullmäktige varit jämställt. I valet 2002 valdes ett fullmäktige med kvinnor i majoritet. Mellan 2010 och till nu har kvinnorna varit i majoritet oavbrutet i fullmäktige. Men icke så i 2022 års val. Kvinnoandelen rasar nu från 51,6 till 36 procent. För att hitta en så låg siffra måste man backa tiden ända till valet 1985.

Efter förslag från Sverigedemokraterna beslöt fullmäktiges majoritet (SD, M, L och C) förra vintern att minska fullmäktiges storlek från 31 till 25 ledamöter. Man vet sedan tidigare att det finns ett samband mellan hur många som ska väljas och hur många av dessa som tillhör minoriteter eller andra eftersatta grupper. Om detta skrev jag i ett inlägg här. Så resultatet i årets lokala val var inte oväntat.

Initiativtagaren SD:s gruppledare Ewa Olsson Bergstedt argumenterade att det med ett mindre fullmäktige skulle bli fler partier representerade. Hur hon då tänkte är höljt i dunkel. Man kan riktigt se hur hon har grubblat när hon fick order av husse att lägga fram förslaget. ”Vad kan husse ha velat?”

Såklart blev det inte några fler partier. Däremot var det på vippen att Centern åkte ur fullmäktige. Ett nytt parti ställde upp i valet, Kristdemokraterna. Men dom var långt ifrån att få någon representant i fullmäktige. Hur KD:s situation hjälptes av minskningen av fullmäktige är ovisst.

Politiker som lämnar sitt parti bör också lämna sina uppdrag

Det händer allt emellanåt att politiskt valda på olika nivåer bestämmer sig för att de inte vill företräda sitt parti längre, eller till och med att de inte längre vill vara med i partiet. Orsakerna kan vara många. Det kan handla om att man av någon anledning inte längre delar partiets uppfattning i en eller flera frågor. Detta kan i sin tur bero på att man själv ändrat åsikt, eller att partiet uppfattas ha avlägsnat sig från sina tidigare ståndpunkter. Men det kan också bero på mer tarvliga och triviala saker. Man har blivit osams med en eller flera partiföreträdare. Man har försökt ta makten i partiet men misslyckats, och så vidare och så vidare.

Den springande frågan är hur man nu bör bete sig med det politiska uppdraget. Ska man lämna det eller envist bita sig kvar antingen som politisk vilde eller ska man lyckliggöra något annat parti med sitt medlemskap? Frågan är vem som äger uppdraget, är det uppdragsinnehavaren själv eller är det någon annan?

Vem äger uppdraget? Väljarna, partiet eller politikern själv?

I den statsvetenskapliga diskussionen har det lyfts fram tre olika förhållningssätt i situationer av oenighet mellan en själv och partiet. Det här har jag skrivit ett längre inlägg om för ett par år sen, så jag ska inte gå alltför djupt in i den diskussionen, utan jag hänvisar till mitt tidigare inlägg.

• Förtroendemannen (på engelska trustee) anser sig alltid böra följa sin egen uppfattning. Hen har fått sitt uppdrag av väljarna, men inte för något särskilt politiskt program, utan för att hen är en klok, förståndig och pålitlig person. Förtroendeuppdraget förvaltar man på eget ansvar.
• Väljardelegaten anser sig precis som förtroendemannen ha fått sitt uppdrag av väljarna, men drar av detta slutsatsen att det också är väljarna som ska ha makt och inflytande över hen. En väljardelegat följer de direktiv som hen för av väljarna, och om hen inte tycker sig kunna göra det ska hen avgå.
• Partiombudet tycker sig i första hand ha fått sitt uppdrag av partiet, och det är gentemot partiet som hen måste visa sin lojalitet. Man ska följa partilinjen och om det inte känns möjligt ska man lämna sitt uppdrag. Väljarna väljer i första hand mellan de olika partierna på grundval av deras politiska program. Det blir sen partiernas uppgift att bemanna uppdragen.

I praktiken väljer väljarna mellan partier. Det blir sen partiernas uppgift att välja politiker

En första observation som anmäler sig är att det är rollen som ”partiombud” som bäst beskriver hur den representativa svenska demokratin fungerar i praktiken. I svensk politik både på nationell och kommunal nivå väljer väljarna mellan partier, i bästa fall efter deras politiska program. Partierna bestämmer vilka som ska representera dem i riksdag och fullmäktige. Möjligheten att personrösta naggar partiernas ensamrätt lite i kanten och ibland händer det att enskilda politiker lyckas locka till sig betydligt fler röster än vad partiet annars skulle ha fått. Stig Henriksson i Fagersta och Göran Johansson i Göteborg kan vara ett par exempel. Men för det allra mesta gäller att väljarna väljer partier och partierna väljer politiker.

För det andra kan man konstatera att ”partiombudet” numera är den vanligaste uppfattningen bland svenska kommunalpolitiker om deras roll. En rad undersökningar visar att uppfattningen att man bör bete sig som ett ”partiombud” dominerar bland svenska kommunalpolitiker.

För det tredje kan man också ställa sig lite frågande till hur man egentligen ska veta något om väljarnas uppfattning, något som har betydelse i både rollerna som ”förtroendeman” och som ”väljardelegat”. För det första är det ju inte alla väljare som har röstat på en, det är ju på sin höjd bara det egna partiets väljare. Och för det andra råder det ju valhemlighet, så man kan inte veta vilka dessa väljare är. Hur demokratiskt lockande det än låter att sätta väljarna så i högsätet, framstår det som en allt mer orealistisk uppfattning när man börjar fundera på saken.

Lagstiftning med svag verklighetsförankring gör det möjligt för avhoppare att bita sig fast i uppdraget

För det fjärde – och det är här som den verkliga komplikationen tillstöter – tar lagstiftningen om politiskt valda sin utgångspunkt i ”förtroendemannarollen”. Här är det faktiskt ingen annan som äger uppdraget än den som själv sitter på uppdraget. Lagen gör det med andra ord möjligt för en avhoppande politiker att sitta kvar på sitt uppdrag. Ingen kan avsätta hen även om hen börjar driva en helt annan politisk linje än den som hen var vald på.

För den som tror på att uppdraget ägs av den som har valt politikern är det här synnerligen stötande. Den som tror på rollen som väljardelegat menar att väljarna borde kunna avsätta en politiker som blir svikare och för partiombudsanhängaren är det partiet som borde kunna avsätta avfällingen.

Starka demokratiska skäl talar för att en avhoppare från partilinjen bör avsäga sig sitt uppdrag

I praktiken är lagens ”förtroendemannaroll” en omöjlighet. De flesta väljare väljer parti och partierna väljer politiker. Bland politisk aktiva dominerar uppfattningen att det är partiet som äger uppdraget och inte den enskilda politikern.

Allt detta är starka skäl för att en politiker som hoppar av från sitt parti också bör lämna sitt uppdrag. Den lagstiftning som möjliggör för en renegat att bita sig fast i uppdraget bygger på en orealistisk föreställning om hur demokratin fungerar och står i strid med rättsmedvetandet.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå. 

Visst gör det ont när partier spricka

Hur ska en vald representant agera när hen upplever en motsättning mellan partilinjen, den egna uppfattningen eller vad hen tror är väljarnas inställning i en politisk fråga? Detta är ett problem som har sysselsatt statsvetarna som menar att det finns tre olika svar på frågan – tre representationsstilar. Frågan aktualiseras i den västmanländska lokalpolitiken av striden i Surahammar om högstadiets i Virsbo vara eller inte vara. I den striden hotade frågan att först avgöras av en socialdemokratisk avhoppare till oppositionen. Helt oväntat kom den istället av avgöras av två vänsterpartistiska avhoppare till kommunledningens sida.

Man kunde kanske tycka att det naturliga i en demokrati vore att väljarnas uppfattning skulle få styra de valdas agerande. Det borde finnas ett bundet mandat. Det visar sig dock att det finns en rad problem med den här representationsstilen – väljardelegatens. Eftersom demokratier har valhemlighet är det inte så lätt för en politiker att veta vad hans väljare vill. I själva verket är det svårt att avgöra ens vilka ens egna väljare är. Dessutom har vi ju valt representanter för att slippa sätta oss in i alla frågor. Det kan helt enkelt vara så, att väljarna inte har någon ståndpunkt i den fråga det gäller. För det tredje anser vi oftast inte att politikerna bara ska vara ett slags robotar som utför givna order. De har också till uppgift att lösa problem, föreslå lösningar och bilda opinion.

Istället föreslås att en vald politiker ska agera efter eget omdöme och sina egna åsikter. Skulle det visa sig att väljarna är missnöjda med hur politikern skött sitt uppdrag så får de rösta bort hen. Den här representantstilen kallas förtroendeman (eller trustee på engelska). Om man ser på hur de formella reglerna ser ut i svensk riks- och kommunalpolitik, så är det nog närmast förtroendemannarollen som man tänker sig. Väljarna kan inte binda uppdraget till en riksdagsledamot eller kommunfullmäktig.

Förutsättningen för att man ska kunna resonera om förtroendemannarollen som en demokratisk representationsstil är att väljarna i någon faktisk mening har valt sina respektive representanter. Oftast är det inte fallet. Det som väljarna faktiskt har valt är ett parti. Och partiet har valt de personer som ska representera partiet. Så ser det vanligen ut i svensk politik och också i politiken i de flesta andra västeuropeiska starkt partipolitiserade demokratier. Det finns ett berömt uttalande av en engelsk väljare att ”jag skulle rösta på en häst (eller var det kanske till och med en gris) om mitt parti ställde upp en”. I idealfallet tar väljarna bara ställning mellan partiernas politiska program utan att bry sig om personerna. Programmet visar åt vilket håll hästen ska gå, och om den inte gör det så får partiet utkräva ansvar och göra lasagne av den. Den här representantrollen kan kallas partiombud. Undantag finns förstås, där väljarna i första hand har valt en person. Stig Henriksson är förstås ett av de bästa exemplen.

Partiombud dominerande politikerstil

I olika enkäter genom tiderna har statsvetare försökt utröna vad politikerna själva tycker om sin representationsstil. Vilken tycker de ska gälla. I slutet av 60-talet dominerade förtroendemannarollen i kommunerna. Mer än hälften av de tillfrågade politikerna tyckte att det var det egna omdömet och åsikterna som skulle vara avgörande. Sen följde partiombuds- och väljardelegatrollerna med sisådär en 20 – 25 procent som anhängare. Den här bilden har till 2000-talet ändrats radikalt. Nu dominerar istället uppfattningen att det är partilinjen som ska styra – nästan hälften är av den uppfattningen. Strax efter med omkring 40 procent kommer förtroendemannarollen och allra sist väljardelegaten.

Det finns en ideologisk dimension i fördelningen så, att socialdemokrater oftare ser sig som partiombud medan borgerliga politiker oftare har förtroendemannen som ideal. Men, ansvar visar sig förädla. Genomgående ansluter man sig hellre till partiprincipen om man ingår i en styrande koalition i kommunen eller om man har fina uppdrag. Detta gäller inte minst hos moderaterna. Moderata politiker i ansvarig ställning framstår som nästan lika mycket politruker som socialdemokratiska politiker. Saken uttrycks fint av Fredrik Reinfeldt som i en intervju i Dagens Nyheter den 20 mars 2010 säger: ” Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering.”

Det är partierna som får kommunerna att fungera

Acceptansen för ett agerande som avviker från partilinjen tycks med andra ord ha minskat och är numera norm i svensk politik. Det hänger säkert ihop med partiernas ökande roll i kommunalpolitiken. Partierna? Vadå? Är inte de döda? Jo, partierna är om inte döda så i varje fall ganska hängiga i relationen till medborgarna. Förtroendet för de politiska partierna är i botten. I mätningar av förtroendet för samhällsinstitutioner kommer partierna regelmässigt sist. I politiken, inte minst i kommunalpolitiken, är det tvärtom. Där lever och sparkar partierna. Partierna bildar styrande koalitioner i kommunerna. De sköter rekryteringen till alla olika förtroendeuppdrag som befolkas med partimedlemmar. Genom partierna samordnas politiken i alla olika typer av politiska organ i kommunerna. Beslut fattas i partigrupperna eller i förhandlingar mellan partigrupperna. Partierna är en parallell, lite fördold, organisation vid sidan av organisationen i fullmäktige, styrelser och nämnder. Den parallella organisationen är den som dominerar. Liksom det fanns en dubbelorganisation i Sovjetunionen där kommunistpartiet dominerade alla olika organ i samhället har svenska kommuner en dubbelorganisation med den skillnaden att det är flera partier.

Varför är då partierna så angelägna om sammanhållningen? Förklaringen är att sammanhållningen är nyckeln till partiernas och partiledningarnas inflytande i olika sammanhang. Den svenske statsvetaren Gunnar Sjöblom konstruerade redan 1968 en modell för partiledningars agerande. Det yttersta målet var, skrev Sjöblom, att själva få vara med och förverkliga det egna programmet. Detta uppnåddes genom spelet på den parlamentariska arenan, där det gällde att söka sådana positioner att det egna inflytandet maximerades. Detta underlättades i sin tur av att ha så många röster som möjligt. På väljararenan var målet röstmaximering. Utan sammanhållning på den inre partiarenan blev det svårare att nå målen både på den parlamentariska arenan och på väljararenan. Väljarna litar inte på ett parti som inte är enigt utan där olika personer och fraktioner driver olika politik. På den parlamentariska arenan blir det om inte omöjligt så i alla fall svårt att förhandla om man inte har kontroll över hur de egna röstar. Det var just det som Fredrik Reinfeldt ville uttrycka i DN-intervjun 2010.

Risken för ociviliserade påtryckningar

Renegaten Ture Königson

Problemet är att många av de förtroendevalda känner sig som anhängare av ett annat representationsideal – förtroendemannaidealet. Och vad värre är, de har stöd av lagstiftningen. Det finns inga lagliga möjligheter för en partiledning att tvinga en riksdags- eller fullmäktigeledamot att rösta efter partilinjen. Man kan i värsta fall utesluta den trilskande ur partiet och man kan hota med att inte nominera hen till nästa val. Däremot kan man inte tvinga bort renegaten från riksdagen/fullmäktige. Om det saknas formella regler och mekanismer finns det alltid en risk att man hemfaller till mer ociviliserade metoder.

En av svensk politiks mest kända renegater var folkpartiriksdagsmannen Ture Königson som genom att lägga ned sin röst i den avgörande omröstningen om ATP 1959 gjorde så att den socialdemokratiska linjen segrade. Genom segern i ATP-frågan kom i praktiken Socialdemokraternas innehav av regeringsmakten att cementeras i mer än halvtannat decennium. Königson utsattes för häxjakt av sina partikamrater och nominerades inte till nästa val. Königson vittnar om påtryckningarna: ”Det är för mig obegripligt att personer som annars visade gott omdöme och stor sans och måtta, kunde gripas av en så oresonlig vrede att de var helt oemottagliga för alla sakskäl.” Königson hade all anledning att glädjas åt att Internet ännu inte var påtänkt 1959.

Referenser

Karlsson, David (2011).  ”Politiker tycker om demokrati. Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen” i Andreas Ivarsson (red): Nordisk kommunforskning. En forskningsöversikt med 113 projekt.. s. 66-69. Göteborg: Förvaltningshögskolan

Königson, Ture (1968). ATP-striden: ett tioårsminne. Stockholm: Samhällsgemenskap

Sjöblom, Gunnar (1968). Party strategies in a multiparty system. Lund : Studentlitteratur.

Renegat

Renegat var under medeltiden beteckning på person som avsagt sig kristendomen och konverterat till islam. Idag används ordet ofta mer generellt för att beteckna en person eller en grupp som svikit sina ideal (avfälling) eller samarbetar med fienden (överlöpare).

(Wikipedia)

Statskalas i augustitoppen

Det har börjat märkas en liten trafikökning efter semesterlugnet. Antal besök i augusti blev 488 (414 i juli) varav 392 (349) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,62 (1,68) och genomsnittlig tid per besök var 73 (86) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, USA, Spanien, Norge och Polen; ströbesökare från Danmark, Grekland, Estland, Indien, Italien, Japan, Luxemburg, Nederländerna, Sri Lanka, Storbritannien och Vitryssland.

 
På tio-i-topplistan över mest visade inlägg är det en omfattande nyordning. Den tidigare så populära vargen har åkt ut från listan. Upp på förstaplatsen går inlägget om offentliga myndigheters vidlyftiga representation. Andraplatsen intas av den gamla godingen om karibackabrännvinet medan en annan gammal bekant om olika sevärdheter i Avesta rycker upp från dvalan till tredje plats på listan.

1. Den vidlyftiga offentliga representationen (ny)

2. Karibackabrännvin (8:a)

3. Till Dalarna vi for (ny) 

4. Blåbär bubblade i juli (ny) 

5. Rönnbärssnapsen klar (ny) 

6. Ansvarsfull folkpartist också i Norberg (ny) 

7. Aningslöshet i nyspråket (2:a)

8. Könsmaktsordningens grundbult (ny) 

9. Primörer 2: Blåbär (5:a)

10. För övrigt: hästar och blåbär (ny) 

Den vidlyftiga offentliga representationen

En aktuell snackis i svensk politik är vidlyftigheten i representationen. Tillväxtverket, näringsdepartementet och stiftelsen för strategisk forskning har smort kråset på skattbetalarnas bekostnad. Tillväxtverkets generaldirektör förpassades till elefantkyrkogården och på andra håll bedrivs aktiv skademinimering av rädda och ångerfulla chefer. Jag kan avslöja att sånt här förekommer också utanför statsförvaltningen. Jag var under många år ledamot av det avsomnade Svenska Kommunförbundets avsomnade FoU-råd. Förutom att dela ut forskningsanslag för kommunalt relevant forskning var ett centralt inslag i verksamheten att rådet och dess ledamöter åt och drack gott i anslutning till sammanträdena. Jag glömmer till exempel aldrig ostronen på Aker Brygge i Oslo. Det var tamejfan de godaste ostron jag någonsin ätit. När jag började i FoU-rådet var förra folkpartistiska borgarrådet Lennart Rydberg ordförande. Han hävdade att ingen skulle lägga sig i rådets beslut, inklusive beslut om ”representationen”. Det var en fråga om den akademiska friheten, hävdade han.

Jag vill, för att avslöja att inte heller den akademiska världen är förskonad från frosseriet, gärna berätta följande sedelärande historia från min egen verksamhet. Allt var nu så länge sen att förekommande regelbrott rimligen borde vara preskriberade. Annars tar jag gärna ansvaret själv och avgår.

För en tid sedan publicerade jag ett inlägg om att årets johannesörtkryddade brännvin är klart. Jag rubricerade inlägget ”Fruntimmersbrännvin”. Det kan kanske tyckas stötande. Men det är nog ett faktum att den mjuka blomsmaken passar bra för fruntimmer och andra som har lite svårt för de råare manliga smakerna.

Ett annat sådant – men köpebrännvin – är det polska rönnbärsbrännvinet Jarzebiak, som också är kryddat med ”orientaliska frukter”. Jarzebiak spelade under mina första år i Göteborg – 1995-96 ungefär – en viktig akademisk roll. Jag drev då en verksamhet som jag kallade ”lilla torsdags-fredagspaketet”. Det gick ut på att jag bjöd ned någon kollega, ofta från Stockholm, men andra lärosäten kunde också förekomma.

Vi startade på torsdag kväll med middag på den då befintliga utmärkta polska restaurangen Wojarski vid Skanstorget. Där kunde man t ex få en prima golonka med surkål och pepparrot. Till denna dracks Jarzebiak. Kollega M anförtrodde mig att jag genom att bjuda på Jarzebiak faktiskt hade hjälpt honom med hans manlighet, eftersom han hade lite svårt för snaps, men att just Jarzebiak passade hans känsliga gom. Jag minns också kvällen med kollega L, när vi var så goda kunder, att när det en stund efter stängningsdags skulle tas hand om notan blev vi bjudna på varsin extra Jarzebiak. Sådär som finkrogarna bjuder på en pralin till notan.

Varianter förekom. Med kollega F gick vi istället på Sjömagasinet och avnjöt den alldeles utomordentliga sillbricka, som enligt Leif Mannerström själv var den rätt som vunnit hem en Michelin-stjärna till krogen. Kollega S från Göteborg var också med, och han hade också bjudit med kollega C. Eftersom Sjömagasinet var stjärnkrog blev notan dyr. Den gick som Svarte Petter. Jag hade vid tidigare tillfällen blivit inkallad till viceprefekten och fått skäll för representationsnotor. Det hela löstes på ett får jag förmoda i det närmaste lagligt sätt.

På fredag morgon höll den ibland lite kallsvettiga gästen ett doktorandseminarium på institutionen. På det sättet blev ”lilla torsdags-fredagspaketet” ett utmärkt sätt att inspirera de lokala doktoranderna och bryta en del av den provinsialism som alltid hotar svenska universitet (för att inte tala om distriktshögskolorna).

För de kolleger som hade hemvist i Stockholm eller Uppsala avslutades paketet med att vi gemensamt tog X2000 första klass ”full service” hem på fredag eftermiddag. Det innebar en trerätters med alla tillbehör. En kollega tyckte att han hade haft så roligt att han ansåg sig föranlåten att köpa en blombukett åt sin hustru på Stockholms central.

Alltihopa var förstås skandalöst och balanserade nog till och med på det lagligas gräns. Men trevligt var det och hur underligt det än kan låta till en viss akademisk nytta. Och eftersom det inträffade för typ 17 år sen utgår jag från att det är preskriberat. Jag är säker på att det i dagens hårda klimat inte kan förekomma något liknande.