Politiker som lämnar sitt parti bör också lämna sina uppdrag

Det händer allt emellanåt att politiskt valda på olika nivåer bestämmer sig för att de inte vill företräda sitt parti längre, eller till och med att de inte längre vill vara med i partiet. Orsakerna kan vara många. Det kan handla om att man av någon anledning inte längre delar partiets uppfattning i en eller flera frågor. Detta kan i sin tur bero på att man själv ändrat åsikt, eller att partiet uppfattas ha avlägsnat sig från sina tidigare ståndpunkter. Men det kan också bero på mer tarvliga och triviala saker. Man har blivit osams med en eller flera partiföreträdare. Man har försökt ta makten i partiet men misslyckats, och så vidare och så vidare.

Den springande frågan är hur man nu bör bete sig med det politiska uppdraget. Ska man lämna det eller envist bita sig kvar antingen som politisk vilde eller ska man lyckliggöra något annat parti med sitt medlemskap? Frågan är vem som äger uppdraget, är det uppdragsinnehavaren själv eller är det någon annan?

Vem äger uppdraget? Väljarna, partiet eller politikern själv?

I den statsvetenskapliga diskussionen har det lyfts fram tre olika förhållningssätt i situationer av oenighet mellan en själv och partiet. Det här har jag skrivit ett längre inlägg om för ett par år sen, så jag ska inte gå alltför djupt in i den diskussionen, utan jag hänvisar till mitt tidigare inlägg.

• Förtroendemannen (på engelska trustee) anser sig alltid böra följa sin egen uppfattning. Hen har fått sitt uppdrag av väljarna, men inte för något särskilt politiskt program, utan för att hen är en klok, förståndig och pålitlig person. Förtroendeuppdraget förvaltar man på eget ansvar.
• Väljardelegaten anser sig precis som förtroendemannen ha fått sitt uppdrag av väljarna, men drar av detta slutsatsen att det också är väljarna som ska ha makt och inflytande över hen. En väljardelegat följer de direktiv som hen för av väljarna, och om hen inte tycker sig kunna göra det ska hen avgå.
• Partiombudet tycker sig i första hand ha fått sitt uppdrag av partiet, och det är gentemot partiet som hen måste visa sin lojalitet. Man ska följa partilinjen och om det inte känns möjligt ska man lämna sitt uppdrag. Väljarna väljer i första hand mellan de olika partierna på grundval av deras politiska program. Det blir sen partiernas uppgift att bemanna uppdragen.

I praktiken väljer väljarna mellan partier. Det blir sen partiernas uppgift att välja politiker

En första observation som anmäler sig är att det är rollen som ”partiombud” som bäst beskriver hur den representativa svenska demokratin fungerar i praktiken. I svensk politik både på nationell och kommunal nivå väljer väljarna mellan partier, i bästa fall efter deras politiska program. Partierna bestämmer vilka som ska representera dem i riksdag och fullmäktige. Möjligheten att personrösta naggar partiernas ensamrätt lite i kanten och ibland händer det att enskilda politiker lyckas locka till sig betydligt fler röster än vad partiet annars skulle ha fått. Stig Henriksson i Fagersta och Göran Johansson i Göteborg kan vara ett par exempel. Men för det allra mesta gäller att väljarna väljer partier och partierna väljer politiker.

För det andra kan man konstatera att ”partiombudet” numera är den vanligaste uppfattningen bland svenska kommunalpolitiker om deras roll. En rad undersökningar visar att uppfattningen att man bör bete sig som ett ”partiombud” dominerar bland svenska kommunalpolitiker.

För det tredje kan man också ställa sig lite frågande till hur man egentligen ska veta något om väljarnas uppfattning, något som har betydelse i både rollerna som ”förtroendeman” och som ”väljardelegat”. För det första är det ju inte alla väljare som har röstat på en, det är ju på sin höjd bara det egna partiets väljare. Och för det andra råder det ju valhemlighet, så man kan inte veta vilka dessa väljare är. Hur demokratiskt lockande det än låter att sätta väljarna så i högsätet, framstår det som en allt mer orealistisk uppfattning när man börjar fundera på saken.

Lagstiftning med svag verklighetsförankring gör det möjligt för avhoppare att bita sig fast i uppdraget

För det fjärde – och det är här som den verkliga komplikationen tillstöter – tar lagstiftningen om politiskt valda sin utgångspunkt i ”förtroendemannarollen”. Här är det faktiskt ingen annan som äger uppdraget än den som själv sitter på uppdraget. Lagen gör det med andra ord möjligt för en avhoppande politiker att sitta kvar på sitt uppdrag. Ingen kan avsätta hen även om hen börjar driva en helt annan politisk linje än den som hen var vald på.

För den som tror på att uppdraget ägs av den som har valt politikern är det här synnerligen stötande. Den som tror på rollen som väljardelegat menar att väljarna borde kunna avsätta en politiker som blir svikare och för partiombudsanhängaren är det partiet som borde kunna avsätta avfällingen.

Starka demokratiska skäl talar för att en avhoppare från partilinjen bör avsäga sig sitt uppdrag

I praktiken är lagens ”förtroendemannaroll” en omöjlighet. De flesta väljare väljer parti och partierna väljer politiker. Bland politisk aktiva dominerar uppfattningen att det är partiet som äger uppdraget och inte den enskilda politikern.

Allt detta är starka skäl för att en politiker som hoppar av från sitt parti också bör lämna sitt uppdrag. Den lagstiftning som möjliggör för en renegat att bita sig fast i uppdraget bygger på en orealistisk föreställning om hur demokratin fungerar och står i strid med rättsmedvetandet.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.