Visst gör det ont när partier spricka

Hur ska en vald representant agera när hen upplever en motsättning mellan partilinjen, den egna uppfattningen eller vad hen tror är väljarnas inställning i en politisk fråga? Detta är ett problem som har sysselsatt statsvetarna som menar att det finns tre olika svar på frågan – tre representationsstilar. Frågan aktualiseras i den västmanländska lokalpolitiken av striden i Surahammar om högstadiets i Virsbo vara eller inte vara. I den striden hotade frågan att först avgöras av en socialdemokratisk avhoppare till oppositionen. Helt oväntat kom den istället av avgöras av två vänsterpartistiska avhoppare till kommunledningens sida.

Man kunde kanske tycka att det naturliga i en demokrati vore att väljarnas uppfattning skulle få styra de valdas agerande. Det borde finnas ett bundet mandat. Det visar sig dock att det finns en rad problem med den här representationsstilen – väljardelegatens. Eftersom demokratier har valhemlighet är det inte så lätt för en politiker att veta vad hans väljare vill. I själva verket är det svårt att avgöra ens vilka ens egna väljare är. Dessutom har vi ju valt representanter för att slippa sätta oss in i alla frågor. Det kan helt enkelt vara så, att väljarna inte har någon ståndpunkt i den fråga det gäller. För det tredje anser vi oftast inte att politikerna bara ska vara ett slags robotar som utför givna order. De har också till uppgift att lösa problem, föreslå lösningar och bilda opinion.

Istället föreslås att en vald politiker ska agera efter eget omdöme och sina egna åsikter. Skulle det visa sig att väljarna är missnöjda med hur politikern skött sitt uppdrag så får de rösta bort hen. Den här representantstilen kallas förtroendeman (eller trustee på engelska). Om man ser på hur de formella reglerna ser ut i svensk riks- och kommunalpolitik, så är det nog närmast förtroendemannarollen som man tänker sig. Väljarna kan inte binda uppdraget till en riksdagsledamot eller kommunfullmäktig.

Förutsättningen för att man ska kunna resonera om förtroendemannarollen som en demokratisk representationsstil är att väljarna i någon faktisk mening har valt sina respektive representanter. Oftast är det inte fallet. Det som väljarna faktiskt har valt är ett parti. Och partiet har valt de personer som ska representera partiet. Så ser det vanligen ut i svensk politik och också i politiken i de flesta andra västeuropeiska starkt partipolitiserade demokratier. Det finns ett berömt uttalande av en engelsk väljare att ”jag skulle rösta på en häst (eller var det kanske till och med en gris) om mitt parti ställde upp en”. I idealfallet tar väljarna bara ställning mellan partiernas politiska program utan att bry sig om personerna. Programmet visar åt vilket håll hästen ska gå, och om den inte gör det så får partiet utkräva ansvar och göra lasagne av den. Den här representantrollen kan kallas partiombud. Undantag finns förstås, där väljarna i första hand har valt en person. Stig Henriksson är förstås ett av de bästa exemplen.

Partiombud dominerande politikerstil

I olika enkäter genom tiderna har statsvetare försökt utröna vad politikerna själva tycker om sin representationsstil. Vilken tycker de ska gälla. I slutet av 60-talet dominerade förtroendemannarollen i kommunerna. Mer än hälften av de tillfrågade politikerna tyckte att det var det egna omdömet och åsikterna som skulle vara avgörande. Sen följde partiombuds- och väljardelegatrollerna med sisådär en 20 – 25 procent som anhängare. Den här bilden har till 2000-talet ändrats radikalt. Nu dominerar istället uppfattningen att det är partilinjen som ska styra – nästan hälften är av den uppfattningen. Strax efter med omkring 40 procent kommer förtroendemannarollen och allra sist väljardelegaten.

Det finns en ideologisk dimension i fördelningen så, att socialdemokrater oftare ser sig som partiombud medan borgerliga politiker oftare har förtroendemannen som ideal. Men, ansvar visar sig förädla. Genomgående ansluter man sig hellre till partiprincipen om man ingår i en styrande koalition i kommunen eller om man har fina uppdrag. Detta gäller inte minst hos moderaterna. Moderata politiker i ansvarig ställning framstår som nästan lika mycket politruker som socialdemokratiska politiker. Saken uttrycks fint av Fredrik Reinfeldt som i en intervju i Dagens Nyheter den 20 mars 2010 säger: ” Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering.”

Det är partierna som får kommunerna att fungera

Acceptansen för ett agerande som avviker från partilinjen tycks med andra ord ha minskat och är numera norm i svensk politik. Det hänger säkert ihop med partiernas ökande roll i kommunalpolitiken. Partierna? Vadå? Är inte de döda? Jo, partierna är om inte döda så i varje fall ganska hängiga i relationen till medborgarna. Förtroendet för de politiska partierna är i botten. I mätningar av förtroendet för samhällsinstitutioner kommer partierna regelmässigt sist. I politiken, inte minst i kommunalpolitiken, är det tvärtom. Där lever och sparkar partierna. Partierna bildar styrande koalitioner i kommunerna. De sköter rekryteringen till alla olika förtroendeuppdrag som befolkas med partimedlemmar. Genom partierna samordnas politiken i alla olika typer av politiska organ i kommunerna. Beslut fattas i partigrupperna eller i förhandlingar mellan partigrupperna. Partierna är en parallell, lite fördold, organisation vid sidan av organisationen i fullmäktige, styrelser och nämnder. Den parallella organisationen är den som dominerar. Liksom det fanns en dubbelorganisation i Sovjetunionen där kommunistpartiet dominerade alla olika organ i samhället har svenska kommuner en dubbelorganisation med den skillnaden att det är flera partier.

Varför är då partierna så angelägna om sammanhållningen? Förklaringen är att sammanhållningen är nyckeln till partiernas och partiledningarnas inflytande i olika sammanhang. Den svenske statsvetaren Gunnar Sjöblom konstruerade redan 1968 en modell för partiledningars agerande. Det yttersta målet var, skrev Sjöblom, att själva få vara med och förverkliga det egna programmet. Detta uppnåddes genom spelet på den parlamentariska arenan, där det gällde att söka sådana positioner att det egna inflytandet maximerades. Detta underlättades i sin tur av att ha så många röster som möjligt. På väljararenan var målet röstmaximering. Utan sammanhållning på den inre partiarenan blev det svårare att nå målen både på den parlamentariska arenan och på väljararenan. Väljarna litar inte på ett parti som inte är enigt utan där olika personer och fraktioner driver olika politik. På den parlamentariska arenan blir det om inte omöjligt så i alla fall svårt att förhandla om man inte har kontroll över hur de egna röstar. Det var just det som Fredrik Reinfeldt ville uttrycka i DN-intervjun 2010.

Risken för ociviliserade påtryckningar

Renegaten Ture Königson

Problemet är att många av de förtroendevalda känner sig som anhängare av ett annat representationsideal – förtroendemannaidealet. Och vad värre är, de har stöd av lagstiftningen. Det finns inga lagliga möjligheter för en partiledning att tvinga en riksdags- eller fullmäktigeledamot att rösta efter partilinjen. Man kan i värsta fall utesluta den trilskande ur partiet och man kan hota med att inte nominera hen till nästa val. Däremot kan man inte tvinga bort renegaten från riksdagen/fullmäktige. Om det saknas formella regler och mekanismer finns det alltid en risk att man hemfaller till mer ociviliserade metoder.

En av svensk politiks mest kända renegater var folkpartiriksdagsmannen Ture Königson som genom att lägga ned sin röst i den avgörande omröstningen om ATP 1959 gjorde så att den socialdemokratiska linjen segrade. Genom segern i ATP-frågan kom i praktiken Socialdemokraternas innehav av regeringsmakten att cementeras i mer än halvtannat decennium. Königson utsattes för häxjakt av sina partikamrater och nominerades inte till nästa val. Königson vittnar om påtryckningarna: ”Det är för mig obegripligt att personer som annars visade gott omdöme och stor sans och måtta, kunde gripas av en så oresonlig vrede att de var helt oemottagliga för alla sakskäl.” Königson hade all anledning att glädjas åt att Internet ännu inte var påtänkt 1959.

Referenser

Karlsson, David (2011).  ”Politiker tycker om demokrati. Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen” i Andreas Ivarsson (red): Nordisk kommunforskning. En forskningsöversikt med 113 projekt.. s. 66-69. Göteborg: Förvaltningshögskolan

Königson, Ture (1968). ATP-striden: ett tioårsminne. Stockholm: Samhällsgemenskap

Sjöblom, Gunnar (1968). Party strategies in a multiparty system. Lund : Studentlitteratur.

Renegat

Renegat var under medeltiden beteckning på person som avsagt sig kristendomen och konverterat till islam. Idag används ordet ofta mer generellt för att beteckna en person eller en grupp som svikit sina ideal (avfälling) eller samarbetar med fienden (överlöpare).

(Wikipedia)