Läs om maktkampen i Strömfors (trettonde delen)

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det trettonde avsnittet. I det förra avsnittet försökte de konsulter som utrett de påstådda kränkningarna av kommunchefen och kommunalrådet trappa ned konflikten. I det här avsnittet når dramat sitt oundvikliga slut. Kommunchefen säger upp sig och lyckas förhandla till sig en hyfsad fallskärm. Nästa del publiceras den 14 juni. Där ska vi göra en liten avstickare och se på de förändringar av det klassiska brukssamhället som har utgjort den sociala och politiska fonden till krisen. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

Uppgörelsen

Det är tydligt att många inte känner sig riktigt bekväma med konsulternas föreslagna nedtrappningsstrategi. Man kan kanske också undra om konsulterna själva tror att nedtrappningsstrategin är en framkomlig väg. Med tanke på konfliktens omfattning och med tanke på hur känslorna drivits upp till svindlande höjder, är det kanske inte riktigt rimligt att tänka sig att man med hjälp av åtgärder som medling, teambyggande, individuellt stöd och uppbyggande av tillit ska kunna lösa situationen. Också kommunalrådet har så att säga anslutit sig till nedtrappningsstrategin. Med lite lugn och ro kan man nog komma till rätta med problemen och börja prata med istället för om varandra. I en intervju med Skönstads-Posten säger hon:

Människor har blivit lidande, det kan vi inte komma ifrån. Men det finns försoning, så länge man vill … Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att lösa våra problem. Alla som det berör, vi är en del av problemen allihopa. Vi har en osund kultur som har utvecklats under lång tid … Sedan har vi säkert olika bild av vad som har hänt, men det får vi ha. Det får vi lägga bakom oss och ta vägen framåt. Resan börjar nu, dag ett när vi sätter oss ner och kommer överens. Sedan är det ohyggligt tråkigt, det som har hänt. Människor har blivit lidande, det kan vi inte komma ifrån. Men det finns försoning, så länge man vill. Och jag är övertygad om att viljan finns.

En sådan läkningsprocess som kommunalrådet här föreställer sig kräver förstås lugn och ro. Inga mer dramatiska utspel och upprörda artiklar med mer eller mindre uppjagade juridikprofessorer. Samtidigt ställer jag mig själv väldigt frågande till om läkningsprocessen har några chanser att bli framgångsrik. Kan de upprörda känslorna, och för den delen de politiska krafterna, dämpas och bli bra och kärleksfulla ”igen” bara genom smooth talk?

Men det finns också andra processer som för att använda den gamle cirkusdirektörens ord kräver ”största möjliga tystnad”. Vi vet bl a genom Bosse Söderbergs felsägning att kommunchefen är i gång med att säga upp sig. Men hon vill väl i så fall, dels sluta med någon form av kvarvarande värdighet, dels se om det inte ska gå att förhandla till sig något slags fallskärm. Också en sådan process kräver att konflikten till synes är bilagd. Jag är övertygad om att både kommunalrådet och konsulterna från Kropp & Knopp vet det. Om en för alla parter acceptabel överenskommelse ska komma till stånd behöver locket ligga på.

Överläggningar började med kommunchefens fackförbund. Det verkar till en början som om parterna stod långt ifrån varandra. Facket ville ha ett fett avgångsvederlag medan framförallt Arbetarpartiet höll igen. Rent principiellt kan det också vara svårt att motivera ett avgångsvederlag till den som säger upp sig själv. Det vanliga är annars att fallskärmen är en metod som avhåller den som blivit uppsagd från att driva en uppsägning av personliga skäl till domstol. Vad ska den som själv säger upp sig ha att förhandla om? ”Om jag inte får pengar stannar jag”?

I slutet av maj läckte det ut att kommunchefen sagt upp sig för att sluta redan den 1 juni. Hade man alltså lyckats nå en uppgörelse. Blad de första med nyheten var lokalradion. När radions reporter ställde frågan till kommunalrådet om hur många månadslöner det hade kostat fick hon till svar: ”Det här är inget utköp. Det är en överenskommelse.” Frågan och svaret upprepades ett par gånger. Det var på väg att bli en lokal kopia av Bosse Ringholms berömda papegojsvar när Inga-Britt Ahlenius fick sluta som generaldirektör på Riksrevisionsverket.

Men det går inte att mörka hur länge som helst. Såklart handlade det om ett utköp. Det visade sig att den totala kostnaden för kommunen enligt avtalet mellan kommunen och den avgående kommunchefen var 1,4 miljoner. Tillsammans med andra kostnader på inemot en miljon, blev det med andra ord en dyrbar historia för kommunen av vad som av allt att döma var en felrekrytering.

Om man vill ha en fullständig bild av felrekryteringens kostnader får man lägga till externa utredningskostnader på omkring 800 000, sociala avgifter, eventuell upphandlingsskadeavgift och sjuklön med 40 000 kronor per månad. Till sist kommer man upp i 3,5 miljoner kronor eller nästan 900 kronor per invånare. Och då är inte effektivitetsförlusterna av en kraschad kommunal förvaltning inräknade.

Till sist är det viktigt att peka på att det rådde enighet i personalutskottet som beslöt om utköpet (”överenskommelsen”). Vid sammanträdet var representanter för Arbetarpartiet, Framstegspartiet, Fosterlandspartiet och de Konservativa närvarande.

Vad var det som hände?

Det stod för en utomstående betraktare klart att den här historien inte skulle komma att sluta bra för den eller dem som dragit igång den. För den som har någon kännedom om hur politik går till, och särskilt politik i kommunerna, var det uppenbart att det skulle sluta med en krasch. Sett ur kommunchefens perspektiv är kraschen nu fullbordad. En del som gett sitt stöd åt hennes sak har också mer eller mindre kraschat. Det gäller t ex de politiker som gett henne sitt stöd, framförallt de Konservativas Bosse Söderberg och Framstegspartiets Christina Gabor. För revisionsbiträdet Siv Andersson är kraschen nästan i klass med kommunchefens egen buklandning. Andra som inte stärkt sin ställning är PR-konsulten Daniel Ahl och professor Pelle samt sist min inte minst revisionsordföranden Lydqvist.

När man reflekterar över de här aktörernas erfarenhet, kunskaper om politik och särskilt kommunal politik och förvaltning slås man av att egentligen samtliga, utom möjligen Siv Andersson och Christina Gabor, har allvarliga kognitiva brister. Det är höjt över varje tvivel att initiativet togs av kommunchefen själv. Hon demonstrerar med den lista som kom att utgöra byggmaterial för den s k ”Förstudien” att hon helt saknar kännedom om kommunal politik. Det man kan undra över är hur det kan komma sig att revisionsbiträdet Siv Andersson så raskt och tjänstvilligt ställer upp och hjälper till. Den enda förklaring som jag kan tänka mig är det ekonomiska beroende som via bulvanaffärerna har etablerats mellan henne och kommunchefen. Samtidigt är bulvanaffären så taffligt och genomskinligt arrangerad, att åtminstone jag häpnar över hur hon kunde tro att det skulle gå vägen.

En del av de inblandade förtroendevalda, framförallt Bosse Söderberg och Joakim Lydqvist, men också representanter för Bonde- och Fosterlandspartierna, som stött kommunchefen, men inte spelat några framträdande roller, delar bristerna i kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Det troliga är att de drivits av ingrott sossehat. De vill ställa till jävelskap för det politiska styret och kommunalrådet, och helst få till stånd ett regimskifte. Kognitiva brister har gjort att de kan ha trott att det ska funka och har inte sett den annalkande katastrofen.

Christina Gabor har säkert haft liknande bevekelsegrunder, men det är uppenbart att hon trots det velat hålla en så låg profil som möjligt. Christina är slug, ibland på gränsen till överslug. Hon vill inte framstå som drivande i krisen. Om kupplanerna mot all förmodan skulle gå i lås riskerar hon att bli tvingad att ta över som kommunalråd med de extremistiska fosterlandspartisterna i knät. Så får man förstå budgetuppgörelsen med Arbetarpartiet i sista momangen före fullmäktiges beslut. Så får man väl också förstå det märkliga ”hoppet på stället”. Samtidigt slits hon åt andra hållet dels av lojalitet med de andra högerpartierna, dels av något slags lojalitet med kommunchefen som från första början tytt sig till Christina.

PR-konsulten Ahl i Inlandet är svårare att förstå sig på. Några journalistiska segrar kan han knappast räkna in. Kanske har han lockats av det tilltänkta men sedermera stoppade miljonanslaget till marknadsföring av Strömfors kommun. Det verkar också tydligt att Nora Aalberg Rönnlund hjälpt honom att hitta den i sammanhanget egendomliga kanalen för att nå ut med budskapet i Strömfors. Ja, och professor Pelle, han är ju som han är.