Skulpturerna vid Snytenån

Dagens utflykt gick till skulpturparken i Ängelsberg. Vi hade bespetsat oss på att först äta lunch på Nya Serveringen, som dock visade sig vara fullsatt. Det fick då bli en liten omväg till Norberg och Värdshuset Engelbrekt som bjöd på fläskfilé med en något översaltad ädelostsås och pommes chateau samt marängswiss och cheesecake med rårörda bär respektive. Mätta och belåtna fortsatte vi över brandområdet mot Ängelsberg. Andra fick njuta av den inte särskilt goda friterade ansjovisen. På det stora brandområdet på Snytens södra strand har på nio år vuxit upp en hel del, men det är bara björksly. Inga barrträd så långt ögat kan se.

Engelbrekt Engelbrektsson

Engelbrekt betraktas i Norberg som ortens son. Även om hans pappa bodde i Norberg 1367 är det oklart var och när lille Engelbrekt föddes. Engelbrekt Engelbrektsson växte upp och blev så småningom upprorsmakare och krigsherre och anförde med sin privatarmé på 1430-talet ett väpnat uppror mot unionskungen (Kalmarunionen) Erik av Pommern. 1436 mördades han av Måns Bengtsson Natt och Dag, en annan krigsherre på en holme i Hjälmaren. I den nationalistiska mytologin har Engelbrekt kommit att framstå som de fattigas beskyddare, motståndare till Kalmarunionens ”utländska styre” och en föregångare till Vasa.

Så kom vi mätta till Ängelsberg (som en del tror också är uppkallat efter Engelbrekt) och skulpturparken. Det var ovanligt mycket folk i parken. Ofta har man varit ganska ensam där. Nu var det svårt att hitta parkering och på gångstigarna uppstod ibland trafikkaos. Är det månne så, att en lite sval och regnig semesterperiod boostar det kulturella intresset? Årets utställning uppvisade ett något tunnare utbud än tidigare år. Vi blev mest fästa vid Mats Lodéns "Gaians begravning." Gaian uppges vara Moder Jord, och det görs kopplingar till mänsklighetens utmaningar, inte minst klimatkrisen.

Gaians begravning

 

Peter Tillbergs "Trattgubbar"

Ingrid på tänkarbänken

Det fanns också väldigt snygga bestånd av älggräs. Eftersom jag någonstans i litteraturen har sett berömmande ord om älggräskryddat brännvin, nappade jag åt mig ett par kvistar. Vi får väl se vad det smakar. 

Hem sen via väg 233 från Ramnäs till Gunnilbo. När man ställt in autopiloten och sjunkit ned i fåtöljen dåsar på den annars rätt tråkiga vägen genom skogslåglandet både förare och passagerare till. Som genom ett herrans under kom vi i alla fall hem.

Älggräs på flaska