Nato, kärnvapen, terrorbalans och imperialism

Parterna är ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och att följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 5 i Förenta nationernas stadga, i händelse av ett sådant väpnat angrepp ska bistå den eller de angripna parterna genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.

Så lyder den berömda artikel 5 i Natos stadgar som anses uttrycka den ”ömsesidiga försvarsgarantin”. Det är existensen av denna garanti som nyttjats som det centrala argumentet varför Sverige borde gå med i Nato. I det ursprungliga fördraget från 1949 preciserades det geografiska området som skulle försvaras också till att omfatta den franska kolonin Algeriet, Turkiet, områden som 1949 var ockuperade av Natoländerna, d v s framförallt Västtyskland och tre fjärdedelar av Österrike samt öar i det nordatlantiska området norr om kräftans vändkrets som tillhörde dom fördragsslutande länderna.

Artikel 5 har betraktats som själva kärnan i Nato. För Sveriges del har det framförallt efter Ukrainakrigets inledning kommit att ses som i det närmaste en överlevnadsfråga. Det är därför rimligt att ställa sig frågan hur artikel 5 fungerar. Endast vid ett tillfälle har den ömsesidiga garantin åberopats, nämligen av USA efter terrorattackerna mot New York den 11 september 2001. Några omedelbara militära ingripanden från andra Nato-länder blev det dock knappast frågan om. Däremot agerade USA militärt mot Afghanistan som sågs som hemvist och bas för den islamistiska terrorgruppen Al Quaida. Flera andra länder, däribland också Sverige, skickade trupper. Men det bör framhållas att detta var på ett FN-mandat och formellt inte en Nato-aktion.  Först 2003 tog Nato över ansvaret för insatsen i Afghanistan.

2003 fortsatte USA sitt ”krig mot terrorn” genom att anfalla Irak. Förevändningar för kriget var dels påstådda kopplingar mellan den irakiska regimen och Al Quaida, dels påståenden om att regimen hade och utvecklade massförstörelsevapen. Natoländer, däribland Storbritannien och Danmark var med i den koalition som deltog i kriget. Det var dock ingen Nato-aktion, utan en speciell koalition som USA byggde upp. Påståendena om kopplingar till terroristgrupper och massförstörelsevapen har sedermera visat sig felaktiga, och liksom Afghanistankriget visade sig Irakkriget vara direkt kontraproduktivt. I Afghanistan tog den islamistiska talibanrörelsen över 2021 och västmakterna evakuerade under tumultartade former. I Irak framträdde och växte IS till i det maktvakuum som blev resultatet av störtandet av regimen.

Terrorbalansen åter?

Dom historiska exemplen på när den ömsesidiga försvarsgarantin har aktiverats är med andra ord fåtaliga (faktiskt vara ett fall), mångtydiga och tveksamt framgångsrika. Mot detta har invänts att den viktigaste funktionen hos artikel 5 är dess avskräckande verkan. Militära anfall har alltså inte blivit av eftersom motståndaren känt till dess existens. Vi kommer då i den brydsamma situationen att förklara sådant som inte har hänt. Det är ett problem som statsvetare under 1960-talet slet med när det gällde maktbegreppet allmänt. Det finns ju i princip ett oändligt antal händelser som aldrig har hänt, och frågan är vilka som i någon mening ”borde” ha hänt eller som man kunnat vänta sig skulle hända.

I den politiska diskussionen tas den avskräckande effekten för given. Forskning ger olika resultat. I en studie av allianser under 1800- och 1900-talen hittades inga effekter på uppkomsten av konflikter innan kärnvapnen fanns. Andra forskare har kommit fram till att trovärdiga allianser med starka partners kan förhindra konflikter. Teorin är att en motståndare som överväger att anfalla ett land gör en kalkyl över vad en attack kan komma att kosta. Det blir så att säga dyrare om man riskerar att dra på sig en konflikt med flera länder än bara med det tilltänkta offret. Skräcken för ett kärnvapenkrig är då den allvarligaste kostnaden. Om vi ska tro på dom här avskräckningsresonemangen bygger alltså Natos avskräckande verkan på tillgången till och beredskapen att använda kärnvapen.

Det kalla krigets terrorbalans får alltså nytt liv, med alla dom risker kärnvapenavskräckningen förde med sig: Någon kunde trycka på knappen av misstag, beslutsfattare kunde drabbas av galenskap, kärnvapen kunde spridas till skurkstater eller terrorister. Inte minst drog kapprustningen med sig oerhörda kostnader. Man får väl säga, att Sovjetunionen förlorade det kalla kriget på grund av kapprustningens kostnader. Och slutligen var terrorbalansen beroende av det fullständigt katastrofala resultatet av ett kärnvapenkrig. Efter kriget skulle, som någon sa, ”bara kackerlackor kunna trivas på jorden.”

En annan aspekt av trovärdigheten är att den allmänna tolkningen av artikel 5 är att den inte innebär en skyldighet för dom allierade att ingripa militärt. Detta är beslut som fattas av varje allierad stat för sig. Särskilt för inre bruk i dom aktuella anslutningsprocesserna i Sverige och Finland har detta framhållits.

Det finska utrikesministeriet skriver i FAQ:

Innebär Natomedlemskapet att finska beväringar kan förordnas att delta i Natoinsatser utanför Finland? … Varje medlemsland bestämmer självständigt och i vilken omfattning det deltar… Att delta i andra uppdrag inom det kollektiva försvaret … är frivilligt.

Vänsterns fantomsmärtor

Nato var från start riktat mot Sovjetunionen och dom socialistiska länderna. Det är inte orimligt att karaktärisera Nato som en organisation till försvar för kapitalismen. För många inom vänstern var det därför en självklarhet att ta ställning mot Nato. Problemet är att organisationen efter 1991 drabbats av hotbildsbortfall. Sovjetunionen existerar inte längre. Dom enda kvarvarande av dom ”realsocialistiska” staterna är Kuba och Nordkorea, och dom kan väl knappast beskrivas som så allvarliga hot att dom motiverar en militärallians med 30 länder och med världens starkaste krigsmakt i ledningen.

Det något bisarra i situationen är väl att många i vänstern inte riktigt har hängt med i hotbildsbortfallets svängar. I och med Rysslands aggressiva politik och överfallet på Ukraina har fokus hamnat på Nato som motståndare till Ryssland. Och som något slags fantomkänslor har den gamla kopplingen mellan socialismen och Sovjetunionen å ena sidan och Ryssland å den andra levt upp. Kriget i Ukraina framstår för en del i vänstern som en fortsättning och spegelbild av kampen mellan socialism och kapitalism.

Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är en kapitalistisk gangsterstat där själva organisationsprincipen är korruption. Många av dom sämsta sidorna hos Sovjetunionen har återupplivats: arrangerade val, ett politiserat rättsväsende med skenprocesser, fängslande, tortyr och mord på oliktänkande, massmedia som propagandamegafon för makten. I symboliken kopplas det gärna tillbaka till Sovjettiden. Röda armén marscherar under fanor med hammaren och skäran och med generaler med bröstet fullhängt av medaljer. Inte ett ont ord får uttalas om Stalin.

Nato en del av imperialismen

Men vilken är då Natos motståndare? Det nya Ryssland är tillsammans med Kina en imperialistisk stat. Man försöker bygga kontakter med det globala syd mot dom likaledes imperialistiska västmakterna. Länder i syd försöker balansera mellan polerna för att utvinna fördelar för sig själva. Här uppträder Brasilien, Indien och Sydafrika som fredsmäklare. Kina bygger upp beroendeförhållanden med sin ”nya Sidenväg”. Det är en flerkärnig imperialistisk värld som speglas. Liksom före första världskriget pågår en kamp mellan imperialistiska stater. Och liksom i första världskriget riskerar förloraren att gå miste om sina kolonier såsom hände Tyskland och Turkiet.

Det är talande att enda gången som artikel 5 aktiverats var det som svar på ett angrepp från islamistiska terrorister. Kan det vara så, att Nato är en del av denna nya imperialistiska era. Det gäller kontrollen över det globala syd, och motståndare är inte bara dom länder i tredje världen som utsätts för den nya kolonialismen, utan också konkurrenterna om vem som ska kolonisera vad. Det gäller att hålla undan Ryssland och Kina, men inte på grund av deras ideologi eller samhällsystem, utan därför att dom konkurrerar om makt och naturresurser.

Sverige ger upp sin alliansfrihet syftande till neutralitet i krig. Alla vet att Sverige både vad gäller sympatier, samhällsystem som militärt länge stått nära USA och västmakterna. Men samtidigt har den alliansfria ställningen medfört en plattform som gjort att Sverige kunnat spela en positiv roll i världspolitiken. Lite på allvar och en hel del sarkastiskt har Sverige kallats ”en moralisk stormakt.” Det är inte orimligt att ställa sig frågan vad som händer med den rollen när vi ger upp alliansfriheten. På den moraliska stormaktsplattformen har Sverige kunnat vara pådrivande i nedrustningspolitiken, i stödet till motståndet mot apartheid, i stödet till Vietnam. Vad händer med den här rollen i en tid som präglas av upprustning, terrorbalans och imperialism?