Ingmarsspelen – en studie i sektens förfärande konsekvenser

 

I måndags kväll såg vi Ingmarsspelet i Nås i Dalarna. Sedan 1959 har spelet uppförts i folkparken Storänget vid Västerdalälvens strand. Spelet bygger på Rune Lindströms dramatisering av Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. Boken handlar om hur byn Nås drabbas av sektledaren Hellgum som så småningom förleder sina anhängare bland byborna att sälja allt och utvandra till Jerusalem. Elände och splittring är resultatet i Dalarna, som avhandlas i den första delen av boken. Och det blir inte bättre i Palestina i den andra boken. I centrum för handlingen står kärleksrelationen mellan bondsonen Ingmar och Gertrud, en relation som slås i spillror av sektens framväxt och utvandringen till Jerusalem.

Första boken avslutas med barnens klagan när dom försöker rymma för att vandra hem till byn: ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.” Det är på den första boken manusförfattaren Rune Lindström från Västanfors bygger sin dramatisering Ingmarsspelen.

Det är en dramatisk och spektakulär föreställning som framförs. Till skillnad från många andra bygdespel framstår Ingmarsspelen som en professionell produktion med flera proffsskådespelare i dom ledande rollerna. Musikalartisten Fredrik Lexfors gör en övertygande rolltolkning som Hellgum. Ingmar Ingmarsson spelas av musikalartisten Pontus Simm och Gertrud av teaterstudenten Täpp Kerstin Arnesson. Till det mer spektakulära hör inte mindre än tre hästskjutsar.

Teaterkväll som sportprestation

SMHI utlovade först kraftigt regn. Panik. Har sedan årtionden inga regnkläder. Det fick bli en panikresa till Intersport i Köping på lördagen som resulterade i en ful men vattentät jacka för 454:50. SMHI ändrade sig den och tog bort regnet, vilket regnet inte brydde sig om. Föreställningen inleddes i väta, men när brallorna blivit våta var det uppehåll, men bara 12 grader varmt.

Efter 142 kilometer och en nedförsbacke på 138 meter hemma igen klockan 23:30 lugnade vi oss med varsitt glas patagonisk gin on the rocks.

Och bakom oss lämnade vi förmodligen mätta och nöjda legioner av knott.

Religionen som opium och sekten som den falska befrielsen

Karl Marx skrev i Zur Kritik der hegelschen Rechtsphilosophie 1843: ”Det religiösa eländet är dels ett uttryck för det verkliga eländet, dels protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta varelsernas suckan, en hjärtlös världs hjärta, såväl som de andefattiga tillståndens ande. Den är folkets opium.”

I Prästen och slaven sjöng Joe Hill: ”Våra präster stå upp titt och tätt, lär oss skilja på synd och på rätt. Men begär du ett torrt stycke bröd de svara med trossäker glöd: Du får mat, o kamrat, uti himmelens ljuvliga stat. Svält förnöjd: I guds höjd får du mat på förgyllda fat.

Både Marx och Hill ger uttryck för religionens disciplinerande funktion. Religionen är ett vapen i dom maktägande klassernas arsenal för att hålla arbetarklassen i schack. Sköt dig nu så får du mat i himmelens härliga stat, kalvstek i himmelens höjd och fik i himmelens rådsrepublik (det sista ett tillägg av Sven Wollter).

Den som inte låter sig disciplineras hotas med att brinna i evighet i helvetet. Men om det inte räcker för att få till den rätta flockmentaliteten kan man också hota med hat och hot mot och från dom andra, dom som inte delar den rätta tron.

Listan är oändlig. Här finns korstågen, 30-åriga kriget, förintelsen, spanska inkvisitionen, häxprocesserna, Bartolomeinatten, Boko Haram, Islamiska staten, folkmordet på armenier i Turkiet, dom förment fredliga buddhisternas förföljelse av muslimska rohingyas. Historien svämmar över av avhuggna huvuden, häxor och kättare brända på bål, utdragna naglar, stympningar, bomber, maskingevärsmassakrer och av präster välsignade kanoner.

Ledarskapet av präster, predikanter, biskopar och diverse trollkarlar gör inte sin drängtjänst helt utan belöning. Det kan handla om materiella fördelar (tiondet), prestige, makt över andra, fri tillgång till sex allt efter personlig läggning.

Det är klart att sådana positioner kan vara lockande för privata entreprenörer som vill skapa egna kungadömen med egna följarskaror. Så uppkommer sektledaren. Den stackars allmogen lockas av motståndet mot brödprästraskapets regemente, men hamnar ofta ur askan i elden. Här finns Kristi brud, Helge Fossum, Jehovas vittnen, Hans Scheike, Charles Manson. Selma Lagerlöfs och Ingmarsspelens Hellgum hör hemma i den här skaran av manipulativa psykopatiska religionsentreprenörer.

Så ställer sig dom påstått fridsamma och kärleksfulla direkt i maktens och eller ondskans tjänst.