Kvinnliga VD:ar och det förlorade socialistiska paradiset

 

I en tidningsartikel härförleden fick jag syn på en förbryllande rankinglista. Det var Allbright-institutet som publicerade EU-länderna efter hur stor andel av VD:arna i stora bolag som är kvinnor. På första plats kom Bulgarien (!). På den övre halvan fanns också Slovakien, Kroatien, Litauen, Rumänien, Polen, Slovenien, Tjeckien och Estland. Alla åtta dessa länder är postsocialistiska. Alltså åtta av 14, d v s 57 procent. Av de 13 länderna under strecket är bara Ungern och Lettland postsocialistiska, alltså bara 15 procent.

Hur kan detta komma sig? Något resonemang om orsakerna finns inte heller i Allbright-institutets rapport som artikeln handlar om.

Vi kan ha alla möjliga åsikter om hur livet var i de socialistiska staterna före Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps, men ett faktum är att det fanns inslag i politikens strukturer och processer som var positiva för kvinnor.

Lars Trägårdh och Henrik Berggren kallade i en artikel i Dagens Nyheter 1992 DDR för ”ett förlorat paradis för kvinnorna.” De refererar en sammanställning av den franska tidningen L’Express av kvinnornas situation där DDR tillsammans med de skandinaviska länderna hamnar i toppgruppen. Det rådde full sysselsättning, barnomsorgen var heltäckande och abort en självklar rättighet. Västtyskland beskrivs som ett ”feministiskt u-land.”

En skillnad mellan öst och väst när det gäller sysselsättningen var också att kvinnor i de socialistiska länderna ofta var egenföretagare eller anställda i de produktiva sektorerna, i fabriken snarare än på kontoret. Kvinnor i DDR uppgav i en undersökning oftare än kvinnor i Västtyskland att framgång på jobbet var viktigt för dem.

Jessika Wide undersöker i sin doktorsavhandling ”Kvinnors politiska representation i ett jämförande perspektiv” (2006) bland annat kvinnorepresentationen i nationella parlament. Den starkaste förklaringen till hög representation för kvinnor var vad hon kallade ”kommunistiskt system.” Efter 1990 sjunker kvinnorepresentationen i de före detta socialistiska länderna samman.

Kan det vara så, att det är minnet av ”det förlorande paradiset” som efter 30 år lever kvar hos de före detta socialistiska staternas kvinnor och för dem till exekutiva positioner i näringslivet? Är det fantomsmärtorna över den förlorade aborträtten, den nedrustade barnomsorgen, den fulla sysselsättningen, känslan av arbetets värde?

 Delar av näringslivet i åtminstone en del av de socialistiska staterna var i det närmaste delar av den statliga förvaltningen. Det måste delas upp och i stor utsträckning privatiseras efter socialismens fall. Det öppnade sig också nya möjligheter att starta företag. Det kan vara så, att själva denna omstrukturering öppnade möjligheter för kvinnor att ta rollen som företagare och företagsledare?

De motverkande ideologiska krafterna är starka. World Value Survey mäter regelbundet värderingsmönstren i ett stort antal länder jorden runt. På frågan om män är bättre som företagsledare än kvinnor svarar de flesta nej. Opinonsbalansen – skillnaden mellan den procent som tar avstånd från påståendet och de som instämmer – är i genomsnitt omkring minus 30 procent. Alla de före detta socialistiska länder som är med i EU ligger över detta medelvärde. Relativt sett fler i dessa länder anser alltså att män är bättre som företagsledare!

Ett sammanfattande mått i World Value Survey är traditionalism. Traditionella värden betonar betydelsen av religion, familjeband och auktoritet. Traditionalister är emot skilsmässor och aborter. Traditionalistiskt präglade samhällen är starkt nationalistiska. I skalans andra ändpunkt finns sekulära-rationalistiska värden. Här läggs mindre vikt vid religion, familjevärden och auktoriteter.

Kanske som ännu ett historiskt arv är det fler postsocialistiska länder närmare den sekulär-rationalistiska polen än den traditionalistiska.

Av de 13 EU-länderna på den sekulär-rationalistiska halvan av listan är sex före detta socialistiska länder. Det motsvarar 46 procent. Av 12 länder på den nedre, traditionalistiska delen av skalan är fyra (33 procent) postsocialistiska.

Någon förklaring till den förbryllande listan över kvinnliga VD:ar och sambandet med ett förflutet som ett socialistiskt system har jag inte. För att ett sådant positivt samband skulle visa sig talar erfarenheterna som ännu en del kan minnas av socialismen: Full sysselsättning, fri abort, barnomsorg, industriarbete och värderingen av framgång på jobbet. Här finns också erfarenheten av en jämställd politisk representation. Man kan också tänka sig gynnsamma förhållanden som har med omstruktureringen av näringslivet att göra: hur de statliga kolosserna slogs sönder.

Mot detta står en ideologisk offensiv som förstärker sådana värderingar som gynnar ett patriarkalt kapitalistiskt system. På frågan om mäns och kvinnors förmåga att leda företag är detta mycket tydligt. Det finns inte data som gör det möjligt att se förändringen i den traditionella – sekulär/rationalistiska värdedimensionen. Det finns fortfarande en övervikt i de postsocialistiska länderna för det sekulära och rationalistiska, men skillnaden är inte så stor. Det finns förstås postsocialistiska länder som Polen, Ungern och Rumänien som utmärker sig som särskilt traditionalistiska.

Men den stora frågan är förstås: Är paradiset för alltid förlorat?