Kungens älgjakt i Bergslagen är ett årligt spektakel som har
pågått sedan 1880-talet. Anders
Davidsson (2001) beskriver hur det hela börjar med den famöse hovmarskalken
Patrik Reuterswärd på Baggå. Det var
hos Reuterswärd som Oscar II fick pröva på älgjakt. 1888 grundades Grönbo
kronopark och 1899 Klotens kronopark. Därmed fick kungen tillgång till ”egen
mark” för att ordna årlig älgjakt. På kung Oscars tid kom man med tåg till
jaktområdet. Det var kungatåget ”Blå tåget” som kördes från Stockholm. Blå
tåget bestod enligt Wikipedia av fem vagnar: audiensvagn som var extra elegant
dekorerad med förgyllt konstsmide, salongsvagn, sovvagn för drottningen,
sovvagn för kungen och en matsalsvagn. Det måtte ha varit ett spektakel för sig
när Blå tåget rullade in i Kloten.
På 1930-talet gjorde staten stora köp av skog i
Skinnskatteberg. De årliga kungajakterna började då att förläggas dels till
Kloten och dels till Skinnskattebergs revir. Den 21 september 1942 kunde Dagens
Nyheter under rubriken ”Taggigt i Skinnskatteberg” rapportera:
Efter kungajakten på Grönbo revir fortsatte
prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, prins Leopold och prinsessan Feodora
av Sachsen-Koburg-Gotha samt kammarherre friherre Carl von Essen och
hovjägmästaren greve Albert Stenbock att på fredagen jaga älg på
Skinnskattebergs revir, på lördagen på Grönbo revir och på söndagen åter på
Skinnskattebergs revir. (DN 21/9 1942)
Prins Gustaf Adolf sköt en 21-taggare, vilket ansågs som ett
mycket sällsynt exemplar. Prins Leopold sköt två tiotaggare, greve Stenbock en
åttataggare och friherre von Essen en gaffeltjur. Se det var en storslakt det.
 |
| V-Gurra |
Året därpå reste kungen med prinsarna Gustaf Adolf och
Wilhelm med extratåg. Jakten bedrevs först på Malingsbo kronopark, därefter
Grönbo kronopark och slutligen Uttersbergs kronopark. DN meddelar att kungen
undanber sig uppvaktning (?) i samband med återkomsten till huvudstaden.
1944 meddelades att kungen kommer med extratåg till
Skinnskatteberg den 18 september för att fortsätta dagen därpå från
Näverkärrets station för att döda älgar i Malingsbo och Grönbo kronoparker.
Första dagen knäppte man tretton älgar, dessvärre ”blev kungen [Gustaf V] inte
i tillfälle att nedlägga något villebråd.” Tursamt nog gick det bättre för
Gustaf nästa dag.
Klockan 7 på morgonen torsdagen den 16 september 1948
hämtades kung Gustaf och prins Wilhelm med bilar från ett extratåg vid
Skinnskattebergs station. DN rapporterar att ”en mängd morgonpigga ortsbor
bevittnade avfärden.” Med på jakten fanns också generalerna Törnell och Douglas. Färden gick till Malingsbo revir, där drevet gick med
hornblåsare och allt klockan 8. Prins Wilhelm läste under väntetiden en bok och
när drevkarlarna visade sig utan någon älg sa han ”Ja, det här gick precis som
vanligt. Det finns visst inga älgar.” Jägmästare Wadman hade emellertid lovat att det skulle finnas 150 älgar i
området. Vid det första drevet sköts bara en älg, men sen vände det och flera
strök med. De skjutna älgarna såldes till en firma i Ludvika.
Nästa år var det ett rejält pådrag av kungligheter. Inte
mindre än tre kungar (varav en dock ett ex) deltog i jakten. Utöver Gustaf
medverkade kung Fredrik av Danmark
och exkung Mikael av Rumänien. På
morgonen den 21 september 1949 kom de tre kungarna till Skinnskattebergs
station för bilskjuts till jaktmarkerna. Att det fanns flickor med i drevet
uppmärksammades särskilt i rapporteringen: ”…de oförställt glada nunorna
tillhörde läroverksflickorna Birgitta Wadman och Solveig Strömblad, som
debuterade som drevkarlar bland 150 manliga kolleger och till tack fick
kungarna Fredriks och Mikaels autografer..” Efter välförrättat värv och ”Medan
skymningen sänkte sig över Bergslagsskogarna samlades jaktsällskapet till
middag i kungliga vagnen.” (DN 21/9 1949)
Också 1951 var kung Fredrik med på jakten. Dagens Nyheter
rapporterade om hans framgångar som älgdödare under rubriken ”Duktig Fredrik”.
Jaktsällskapet beskrevs målande: ”Småtorpare, skogvaktare, eleganta
hovjägmästare i nypressade gröna uniformer, guldgalonerade fjärdingsmän och
hovintendenter med hela rader av märken i jägarhattarna.” Också den här gången
fanns flickor med i drevet, inte mindre än fem det här året: ”I ljusblå overall
med klappträt ömt i handen sitter drevflickan Ingegärd Sandin från Norrköping i
herrgårdens kök och sväljer en stor smörgås, medan hon lyckligt sneglar på sitt
speciella jaktbyte, kung Fredriks och prins Wilhelms namnteckningar.” Jakten,
dess resultat och inte minst drevflickorna beskrivs i ett stort reportage av
tidningens utsände, som dock har lite svårt att veta var han är i landet.
Reportaget inleds: ”Kungajakten i Dalom började på tisdagen i trakterna kring
Skinnskatteberg.” (DN 26/9 1951) Det är
inte alltid så lätt när man kommer utanför tullarna.
Rapporteringen från 1951 års jakt hålls i en lite lätt
humoristisk ton. Månne det finns ett litet stänk av ironi i den traditionellt
republikanska tidningen. När vi kommer in på det mer radikala 1970-talet blir
rapporteringen mer knapphändig. 1975 års kungajakt avrapporteras endast i en 14
raders enspaltig notis. Ett 20-tal älgar nedlades och de enda som nämns vid
namn i det 19 personer stora jaktsällskapet är en mr John Ambler och en västtysk prins (!) Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg. (DN 17/10 1975). 1977 är
jakten omdöpt till ”representationsjakt” med representanter för hovstaten och
näringslivet samt personliga vänner till kungen (DN 30/10 1977). 1981 års jakt
var för älgarna ett blodbad med inte mindre än 58 skjutna älgar, varav sex av
kungen själv (21/10 1981).
Noter
Referensen till den omnämnda skriften av Anders Davidsson
är: Davidsson, Anders (2001). ”Jakt ett
kungligt privilegium” i Skogshistoriska essäer - skrivna av elever
på kursen "Skogens och skogsbrukets historia”. (red Lars Östlund)
Sveriges Lantbruksuniversitet, Skogsvetenskapliga fakulteten.
Den västtyske prinsen, vars fullständiga namn var Richard Casimir Karl August Robert Konstantin Prinz zu
Sayn-Wittgenstein-Berleburg, gjorde sig 2015 bemärkt genom att ha hotat
skogsbönder i Sauerland i Nordrhein-Westfalen att han skulle bränna ned deras
gårdar om de gjorde något åt de visenter han inplanterat i området: ”…dann kann es gut sein, dass
ihre Höfe brennen. Das wissen die auch ganz genau. Ich
zünde sie nicht an, aber ich weiß, wie es geht.” Uttalandet ledde till en utredning av åklagarmyndigheten
för “Störung des öffentlichen Friedens durch Androhung von
Straftaten (§ 126 StGB)”. Målet lades ned sedan prinsen som ursäkt
skänkt 5 000 Euro till ett barnsjukhus.
Det var då det
I
Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december
1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om
Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på
detta unika material.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar