lördag 14 september 2019

Älgdräparna


Kungens älgjakt i Bergslagen är ett årligt spektakel som har pågått sedan 1880-talet. Anders Davidsson (2001) beskriver hur det hela börjar med den famöse hovmarskalken Patrik Reuterswärd på Baggå. Det var hos Reuterswärd som Oscar II fick pröva på älgjakt. 1888 grundades Grönbo kronopark och 1899 Klotens kronopark. Därmed fick kungen tillgång till ”egen mark” för att ordna årlig älgjakt. På kung Oscars tid kom man med tåg till jaktområdet. Det var kungatåget ”Blå tåget” som kördes från Stockholm. Blå tåget bestod enligt Wikipedia av fem vagnar: audiensvagn som var extra elegant dekorerad med förgyllt konstsmide, salongsvagn, sovvagn för drottningen, sovvagn för kungen och en matsalsvagn. Det måtte ha varit ett spektakel för sig när Blå tåget rullade in i Kloten.

På 1930-talet gjorde staten stora köp av skog i Skinnskatteberg. De årliga kungajakterna började då att förläggas dels till Kloten och dels till Skinnskattebergs revir. Den 21 september 1942 kunde Dagens Nyheter under rubriken ”Taggigt i Skinnskatteberg” rapportera:

Efter kungajakten på Grönbo revir fortsatte prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla, prins Leopold och prinsessan Feodora av Sachsen-Koburg-Gotha samt kammarherre friherre Carl von Essen och hovjägmästaren greve Albert Stenbock att på fredagen jaga älg på Skinnskattebergs revir, på lördagen på Grönbo revir och på söndagen åter på Skinnskattebergs revir. (DN 21/9 1942)

Prins Gustaf Adolf sköt en 21-taggare, vilket ansågs som ett mycket sällsynt exemplar. Prins Leopold sköt två tiotaggare, greve Stenbock en åttataggare och friherre von Essen en gaffeltjur. Se det var en storslakt det.

V-Gurra
Året därpå reste kungen med prinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm med extratåg. Jakten bedrevs först på Malingsbo kronopark, därefter Grönbo kronopark och slutligen Uttersbergs kronopark. DN meddelar att kungen undanber sig uppvaktning (?) i samband med återkomsten till huvudstaden.
1944 meddelades att kungen kommer med extratåg till Skinnskatteberg den 18 september för att fortsätta dagen därpå från Näverkärrets station för att döda älgar i Malingsbo och Grönbo kronoparker. Första dagen knäppte man tretton älgar, dessvärre ”blev kungen [Gustaf V] inte i tillfälle att nedlägga något villebråd.” Tursamt nog gick det bättre för Gustaf nästa dag.

Klockan 7 på morgonen torsdagen den 16 september 1948 hämtades kung Gustaf och prins Wilhelm med bilar från ett extratåg vid Skinnskattebergs station. DN rapporterar att ”en mängd morgonpigga ortsbor bevittnade avfärden.” Med på jakten fanns också generalerna Törnell och Douglas. Färden gick till Malingsbo revir, där drevet gick med hornblåsare och allt klockan 8. Prins Wilhelm läste under väntetiden en bok och när drevkarlarna visade sig utan någon älg sa han ”Ja, det här gick precis som vanligt. Det finns visst inga älgar.” Jägmästare Wadman hade emellertid lovat att det skulle finnas 150 älgar i området. Vid det första drevet sköts bara en älg, men sen vände det och flera strök med. De skjutna älgarna såldes till en firma i Ludvika.


Nästa år var det ett rejält pådrag av kungligheter. Inte mindre än tre kungar (varav en dock ett ex) deltog i jakten. Utöver Gustaf medverkade kung Fredrik av Danmark och exkung Mikael av Rumänien. På morgonen den 21 september 1949 kom de tre kungarna till Skinnskattebergs station för bilskjuts till jaktmarkerna. Att det fanns flickor med i drevet uppmärksammades särskilt i rapporteringen: ”…de oförställt glada nunorna tillhörde läroverksflickorna Birgitta Wadman och Solveig Strömblad, som debuterade som drevkarlar bland 150 manliga kolleger och till tack fick kungarna Fredriks och Mikaels autografer..” Efter välförrättat värv och ”Medan skymningen sänkte sig över Bergslagsskogarna samlades jaktsällskapet till middag i kungliga vagnen.” (DN 21/9 1949)

Också 1951 var kung Fredrik med på jakten. Dagens Nyheter rapporterade om hans framgångar som älgdödare under rubriken ”Duktig Fredrik”. Jaktsällskapet beskrevs målande: ”Småtorpare, skogvaktare, eleganta hovjägmästare i nypressade gröna uniformer, guldgalonerade fjärdingsmän och hovintendenter med hela rader av märken i jägarhattarna.” Också den här gången fanns flickor med i drevet, inte mindre än fem det här året: ”I ljusblå overall med klappträt ömt i handen sitter drevflickan Ingegärd Sandin från Norrköping i herrgårdens kök och sväljer en stor smörgås, medan hon lyckligt sneglar på sitt speciella jaktbyte, kung Fredriks och prins Wilhelms namnteckningar.” Jakten, dess resultat och inte minst drevflickorna beskrivs i ett stort reportage av tidningens utsände, som dock har lite svårt att veta var han är i landet. Reportaget inleds: ”Kungajakten i Dalom började på tisdagen i trakterna kring Skinnskatteberg.” (DN 26/9 1951)  Det är inte alltid så lätt när man kommer utanför tullarna.

Rapporteringen från 1951 års jakt hålls i en lite lätt humoristisk ton. Månne det finns ett litet stänk av ironi i den traditionellt republikanska tidningen. När vi kommer in på det mer radikala 1970-talet blir rapporteringen mer knapphändig. 1975 års kungajakt avrapporteras endast i en 14 raders enspaltig notis. Ett 20-tal älgar nedlades och de enda som nämns vid namn i det 19 personer stora jaktsällskapet är en mr John Ambler och en västtysk prins (!) Richard zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg. (DN 17/10 1975). 1977 är jakten omdöpt till ”representationsjakt” med representanter för hovstaten och näringslivet samt personliga vänner till kungen (DN 30/10 1977). 1981 års jakt var för älgarna ett blodbad med inte mindre än 58 skjutna älgar, varav sex av kungen själv (21/10 1981).

Noter
Referensen till den omnämnda skriften av Anders Davidsson är: Davidsson, Anders (2001). ”Jakt ett kungligt privilegium” i Skogshistoriska essäer - skrivna av elever på kursen "Skogens och skogsbrukets historia”. (red Lars Östlund) Sveriges Lantbruksuniversitet, Skogsvetenskapliga fakulteten.

Den västtyske prinsen, vars fullständiga namn var Richard Casimir Karl August Robert Konstantin Prinz zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, gjorde sig 2015 bemärkt genom att ha hotat skogsbönder i Sauerland i Nordrhein-Westfalen att han skulle bränna ned deras gårdar om de gjorde något åt de visenter han inplanterat i området: ”…dann kann es gut sein, dass ihre Höfe brennen. Das wissen die auch ganz genau. Ich zünde sie nicht an, aber ich weiß, wie es geht.” Uttalandet ledde till en utredning av åklagarmyndigheten för “Störung des öffentlichen Friedens durch Androhung von Straftaten (§ 126 StGB)”. Målet lades ned sedan prinsen som ursäkt skänkt 5 000 Euro till ett barnsjukhus.


Det var då det
I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.
För länkar till tidigare inlägg klicka här


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar