Svenskarna är vana
vid att betrakta partiväsendet som en kamp mellan två block. Idag talas det om
”det rödgröna blocket” som skulle bestå av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet och ”alliansen” eller ”det borgerliga blocket” med Moderaterna,
Centerpartiet, Liberalerna (f d Folkpartiet) och Kristdemokraterna. Frågan om
blockpolitikens för- och nackdelar har kommit på dagordningen under 2000-talet
med det nynazistiska partiet Sverigedemokraternas framväxt. Inget av blocken
kan räkna med att få majoritet i riksdagen. Detsamma gäller i ett stort antal
kommuner. Efter årets val har problemet blivit särskilt akut.
Att det är ett problem kommer sig inte bara av att SD inte
har kunnat inordnas i något av blocken, utan har snarare att göra med partiets
bakgrund och allmänna framtoning. Partiet har sitt ursprung i nynazistiska
grupper och huvudfrågan har hela tiden varit och är fortfarande motstånd mot
invandring och invandrare. Partiet uppträder som ett klassiskt populistiskt
parti: Den grundläggande motsättningen i samhället går mellan folket och en
självförhärligande och egennyttig kulturell och politisk elit. Den rätta
uttolkaren av folkviljan är det egna partiets ledarskikt. Demokratins
kontrollfunktioner som rättsstatens institutioner och media missaktas. Allt
detta, den nazistiska bakgrunden, den illa dolda rasismen och populismen medför
att övriga partier inte gärna vill ha samröre med SD.
Frestelsen att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna
har för en del politiker blivit övermäktig. I ett mycket litet antal kommuner
föll borgerliga politiker för denna frestelse under valperioden 2014 – 2018.
Men vanligen lyckades man stå emot.
I rikspolitiken etablerades den s k
Decemberöverenskommelsen, som innebar att det största av de två minoritetsblocken
skulle få bilda regering. Decemberöverenskommelsen var ursprungligen en idé som
växte fram inom det borgerliga blocket.
Idén lanserades av Fredrik
Reinfeldt inför valet 2014 (Reinfeldt-doktrinen). Under det komplicerade
skedet hösten 2014 var det Kristdemokraternas Göran Hägglund som väckte nytt liv i Reinfeldt-doktrinen.
Något ironiskt var det att det var Kristdemokraterna som tog
initiativet till att bryta Decemberöverenskommelsen efter ett knappt år. Trots
att överenskommelsen sagts upp har partierna i praktiken fortsatt att tillämpa
den. I de kommuner som hade fått samma parlamentariska situation som i
riksdagen tillämpade många en egen variant av decemberöverenskommelsen. De
flesta höll ut hela mandatperioden, men det visade sig att det var ett
instabilt arrangemang. Man lyckades bättre upprätthålla stabiliteten i de
kommuner som valt att konstruera ett blocköverskridande styre, där ett eller
flera ”rödgröna” partier samarbetade med ett eller flera ”borgerliga” partier
för att åstadkomma en majoritet.
Blockpolitiken är
inte en naturlag
Blocköverskridande regeringar eller kommunstyren utmanar den
innötta bilden av svensk politik som en kamp mellan två antagonistiska block.
Det kan då vara nyttigt att betrakta blockpolitikens historia. En första
iakttagelse är att vi under de 80 åren på 1900-talet från att den allmänna
rösträtten infördes hade koalitionsregeringar, som med dagens språkbruk skulle
kallas ”blocköverskridande” under nära 15 år.
Socialdemokraterna regerade ihop med Bondeförbundet (som
blev Centerpartiet 1957) 1936 – 1939 och 1951 – 1957. Det var under den första
av dessa perioder av koalitionsregering som grunden till den svenska
välfärdsstaten lades. Den andra perioden på 50-talet avbröts av striden om
pensionsreformen ATP. Under krigsåren 1939 – 1945 samregerade
Socialdemokraterna med alla de tre borgerliga partierna.
Bondeförbundet/Centerpartiet intog under hela denna tid en särställning. Det
fanns en stark motvilja att inordna sig i ett borgerligt block. Partiet beskrev
inte sig självt med termen ”borgerlig”. Man sa hellre ”icke-socialistisk”. Det
var först under 1960-talet som blockpolitiken som vi känner den idag började
växa fram.
I kommunerna började en modern blockpolitik att växa fram
först efter den stora kommunindelningsreformen som slutfördes 1974. Formellt
skiljer sig kommunerna från staten på så sätt att kommunerna i Kommunstyrelsen
har ett slags ständig samlingsregering där alla partier deltar.
De nya större
kommuner som blev följden av sammanslagningarna började närma sig den
nationelle parlamentariska modellen. Vid sidan om Kommunstyrelsen uppstod en
mer informell ”kommunregering” bestående av de ledande politikerna från det
eller de partier som lyckats samla en majoritet i fullmäktige. Man talade om
”kommunstyre” eller ”styrande koalition.”
Den här beskrivningen visar att blockpolitiken inte är ett
naturtillstånd för svensk politik. Blockpolitiken har successivt vuxit fram och
kommit att etableras för 50 – 60 år sedan. Sist att inordna sig i
blockpolitiken var Centerpartiet och dess föregångare Bondeförbundet.
Bondeförbundet/Centern
har haft och har en nyckelroll
I de blocköverskridande majoritetskoalitioner som bildats i
kommunerna under den senaste valperioden, men också dessförinnan har det också
varit Centern som haft lättast att överge ett borgerligt block för att ingå i
koalition med partier på vänsterkanten.
I skriften ”310 val” skriver Sveriges Kommuner och Landsting
(SKL):
”Blocköverskridande styren finns i 32 konstellationer och i
17 styren är ett eller flera lokala partier med. I de 100 kommunerna med
blocköverskridande styren ingår Socialdemokraterna i 95, Centerpartiet i 58,
Miljöpartiet i 48, Folkpartiet i 34, Vänsterpartiet i 33, Moderaterna i 27 och
Kristdemokraterna i 24. Det förefaller således som om de bästa
förutsättningarna för blocköverskridande samverkan råder mellan
Socialdemokraterna och Centerpartiet”
Det fanns under perioden 2014 – 2018 29 kommuner där
Centerpartiet som enda ”borgerliga” parti samverkade med Socialdemokraterna
antingen ensamma eller tillsammans med Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet.
Just nu pågår det febril aktivitet i kommunerna att knåpa
ihop styrande koalitioner och det händer saker varje dag. Jag inventerade
häromdagen situationen som den rapporterats i media. I de fall där
blocköverskridande koalitioner hunnit bildas ser det ut som om mönstret
upprepas.
I fyra av de tio kommuner där blocköverskridande styren var
färdiga bestod styret av de tre partierna Socialdemokraterna, Centerpartiet och
Vänsterpartiet. I ytterligare en kommun var det Socialdemokraterna och
Centerpartiet som krokat arm. I Västmanlands län är det klart med ett
S-C-V-styre i Surahammar.
I fyra kommuner hade andra grupperingar bildats. I tre av
dessa (Botkyrka, Finspång och Norrköping) ingår både S och C men dessutom andra
borgerliga partier. Endast i Köping och Botkyrka har det bildats koalitioner
där Centern inte ingår.
Det är troligt att liknande mönster kommer att uppstå i
ytterligare nästan ett hundratal kommuner. Vad som kommer att inträffa på
nationell nivå är fortfarande skrivet i stjärnorna. Någon blocköverskridande
överenskommelse måste det ändå att bli även där. Bara Moderater och
Kristdemokrater tycks vara redo att släppa in SD i värmen, och entusiasmen för
en ny decemberöverenskommelse är alldeles extra sval.
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
