En kohandel för vår tid

Svenskarna är vana vid att betrakta partiväsendet som en kamp mellan två block. Idag talas det om ”det rödgröna blocket” som skulle bestå av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och ”alliansen” eller ”det borgerliga blocket” med Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna (f d Folkpartiet) och Kristdemokraterna. Frågan om blockpolitikens för- och nackdelar har kommit på dagordningen under 2000-talet med det nynazistiska partiet Sverigedemokraternas framväxt. Inget av blocken kan räkna med att få majoritet i riksdagen. Detsamma gäller i ett stort antal kommuner. Efter årets val har problemet blivit särskilt akut.

Att det är ett problem kommer sig inte bara av att SD inte har kunnat inordnas i något av blocken, utan har snarare att göra med partiets bakgrund och allmänna framtoning. Partiet har sitt ursprung i nynazistiska grupper och huvudfrågan har hela tiden varit och är fortfarande motstånd mot invandring och invandrare. Partiet uppträder som ett klassiskt populistiskt parti: Den grundläggande motsättningen i samhället går mellan folket och en självförhärligande och egennyttig kulturell och politisk elit. Den rätta uttolkaren av folkviljan är det egna partiets ledarskikt. Demokratins kontrollfunktioner som rättsstatens institutioner och media missaktas. Allt detta, den nazistiska bakgrunden, den illa dolda rasismen och populismen medför att övriga partier inte gärna vill ha samröre med SD.

Frestelsen att ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna har för en del politiker blivit övermäktig. I ett mycket litet antal kommuner föll borgerliga politiker för denna frestelse under valperioden 2014 – 2018. Men vanligen lyckades man stå emot.

I rikspolitiken etablerades den s k Decemberöverenskommelsen, som innebar att det största av de två minoritetsblocken skulle få bilda regering. Decemberöverenskommelsen var ursprungligen en idé som växte fram inom det borgerliga blocket.  Idén lanserades av Fredrik Reinfeldt inför valet 2014 (Reinfeldt-doktrinen). Under det komplicerade skedet hösten 2014 var det Kristdemokraternas Göran Hägglund som väckte nytt liv i Reinfeldt-doktrinen.

Något ironiskt var det att det var Kristdemokraterna som tog initiativet till att bryta Decemberöverenskommelsen efter ett knappt år. Trots att överenskommelsen sagts upp har partierna i praktiken fortsatt att tillämpa den. I de kommuner som hade fått samma parlamentariska situation som i riksdagen tillämpade många en egen variant av decemberöverenskommelsen. De flesta höll ut hela mandatperioden, men det visade sig att det var ett instabilt arrangemang. Man lyckades bättre upprätthålla stabiliteten i de kommuner som valt att konstruera ett blocköverskridande styre, där ett eller flera ”rödgröna” partier samarbetade med ett eller flera ”borgerliga” partier för att åstadkomma en majoritet.

Blockpolitiken är inte en naturlag

Blocköverskridande regeringar eller kommunstyren utmanar den innötta bilden av svensk politik som en kamp mellan två antagonistiska block. Det kan då vara nyttigt att betrakta blockpolitikens historia. En första iakttagelse är att vi under de 80 åren på 1900-talet från att den allmänna rösträtten infördes hade koalitionsregeringar, som med dagens språkbruk skulle kallas ”blocköverskridande” under nära 15 år.

Socialdemokraterna regerade ihop med Bondeförbundet (som blev Centerpartiet 1957) 1936 – 1939 och 1951 – 1957. Det var under den första av dessa perioder av koalitionsregering som grunden till den svenska välfärdsstaten lades. Den andra perioden på 50-talet avbröts av striden om pensionsreformen ATP. Under krigsåren 1939 – 1945 samregerade Socialdemokraterna med alla de tre borgerliga partierna. Bondeförbundet/Centerpartiet intog under hela denna tid en särställning. Det fanns en stark motvilja att inordna sig i ett borgerligt block. Partiet beskrev inte sig självt med termen ”borgerlig”. Man sa hellre ”icke-socialistisk”. Det var först under 1960-talet som blockpolitiken som vi känner den idag började växa fram.

I kommunerna började en modern blockpolitik att växa fram först efter den stora kommunindelningsreformen som slutfördes 1974. Formellt skiljer sig kommunerna från staten på så sätt att kommunerna i Kommunstyrelsen har ett slags ständig samlingsregering där alla partier deltar. 

De nya större kommuner som blev följden av sammanslagningarna började närma sig den nationelle parlamentariska modellen. Vid sidan om Kommunstyrelsen uppstod en mer informell ”kommunregering” bestående av de ledande politikerna från det eller de partier som lyckats samla en majoritet i fullmäktige. Man talade om ”kommunstyre” eller ”styrande koalition.”

Den här beskrivningen visar att blockpolitiken inte är ett naturtillstånd för svensk politik. Blockpolitiken har successivt vuxit fram och kommit att etableras för 50 – 60 år sedan. Sist att inordna sig i blockpolitiken var Centerpartiet och dess föregångare Bondeförbundet.

Bondeförbundet/Centern har haft och har en nyckelroll

I de blocköverskridande majoritetskoalitioner som bildats i kommunerna under den senaste valperioden, men också dessförinnan har det också varit Centern som haft lättast att överge ett borgerligt block för att ingå i koalition med partier på vänsterkanten.

I skriften ”310 val” skriver Sveriges Kommuner och Landsting (SKL):

”Blocköverskridande styren finns i 32 konstellationer och i 17 styren är ett eller flera lokala partier med. I de 100 kommunerna med blocköverskridande styren ingår Socialdemokraterna i 95, Centerpartiet i 58, Miljöpartiet i 48, Folkpartiet i 34, Vänsterpartiet i 33, Moderaterna i 27 och Kristdemokraterna i 24. Det förefaller således som om de bästa förutsättningarna för blocköverskridande samverkan råder mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet”

Det fanns under perioden 2014 – 2018 29 kommuner där Centerpartiet som enda ”borgerliga” parti samverkade med Socialdemokraterna antingen ensamma eller tillsammans med Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet.

Just nu pågår det febril aktivitet i kommunerna att knåpa ihop styrande koalitioner och det händer saker varje dag. Jag inventerade häromdagen situationen som den rapporterats i media. I de fall där blocköverskridande koalitioner hunnit bildas ser det ut som om mönstret upprepas.

I fyra av de tio kommuner där blocköverskridande styren var färdiga bestod styret av de tre partierna Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. I ytterligare en kommun var det Socialdemokraterna och Centerpartiet som krokat arm. I Västmanlands län är det klart med ett S-C-V-styre i Surahammar.

I fyra kommuner hade andra grupperingar bildats. I tre av dessa (Botkyrka, Finspång och Norrköping) ingår både S och C men dessutom andra borgerliga partier. Endast i Köping och Botkyrka har det bildats koalitioner där Centern inte ingår.

Det är troligt att liknande mönster kommer att uppstå i ytterligare nästan ett hundratal kommuner. Vad som kommer att inträffa på nationell nivå är fortfarande skrivet i stjärnorna. Någon blocköverskridande överenskommelse måste det ändå att bli även där. Bara Moderater och Kristdemokrater tycks vara redo att släppa in SD i värmen, och entusiasmen för en ny decemberöverenskommelse är alldeles extra sval.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.