Tidningstjuven tillbaka efter semestern

Tidningstjuven har haft ledigt i hela fyra veckor men är nu tillbaka i tjänst. Dagens Nyheter för i söndags saknades i brevlådan!!

Så här ser utdelningsstatistiken ut sedan årsskiftet:

Antal dagar på året	240
- tidningsfria dagar	-8
- lördag-söndag, tidningen kom på måndagen	-60
- lördag-söndag, tidningen kom inte på måndagen	-8
- vardagar, utebliven tidning	-23
Antal dagar med tidning på rätt dag	141

Av 240 dagar kom det tidning på rätt dag 141 dagar motsvarande 58,8 procent.

Lördagseftermiddag vid Holmsjön

Holmsjön

Matlagningen i gång

Lunch

Hemma igen. Håhåjaja. Med efterbörden

Primörer 5: Rönnbärssnapsen

Årets mandeldoftande rönnbärsbrännvin är klart

Att anlägga en brygga: Om samhällets och socialismens motkrafter

Förr hade vi vid stranden i södra änden av Västanhed en stor och rejäl brygga. Dels användes den för att förtöja båtar och dels annat som man brukar använda bryggor till, till exempel att ligga och sola på eller att meta ifrån. Bryggan tillhörde den samfällighetsförening som finns i området och som alla fastighetsägare måste vara medlemmar av.

Den regel som gällde för bryggan var, att den kunde användas av alla, men de som hade sina båtar förtöjda vid den skulle svara för underhållet av bryggan. Föreningen höll med material men båtägarna fick stå för en egen arbetsinsats. Det första som hände var att bara ett fåtal bestämde sig för att förtöja vid bryggan medan de flesta (inklusive jag själv) la sin båt vid stranden en bit bort i skogen.

Så småningom uppstod underhållsbehov, men inga av de båtägare som skulle underhålla bryggan var särskilt intresserade av att såga och spika. Resultatet blev att bryggan förföll. Till slut tyckte föreningen att bryggan började bli farlig att gå på. Någon kunde trampa igenom en trasig bräda och göra illa sig. Man beslöt då att riva bryggan.

Nu gick dramat in i nästa fas. Plötsligt ökade intresset för att snickra och flera båtägare spikade ihop egna bryggor som inte på långt när var så fina och rejäla som den gamla.

Händelseförloppet kan beskrivas som ett spel. Låt oss låtsas att det finns två spelare (båtägare). De har vardera två alternativ att välja på: Samarbetsalternativet innebär att man förtöjer sin båt vid den gemensamma bryggan och deltar i arbetet att underhålla den. Avhoppsalternativet innebär att man förtöjer sin båt vid ett träd bredvid bryggan alternativt förtöjer vid den gemensamma bryggan men vägrar delta i underhållsarbetet.

Resultatet för de båda båtägarna kan beskrivas så här: Den som samarbetar får tillgång till brygga och får dessutom tillgång till en bättre förtöjningsplats för sin båt men måste å andra sidan lägga ned arbete med underhåll av bryggan. Låt oss anta att värdet av att ha tillgång till en brygga motsvarar +1 poäng, värdet av att ha en bra förtöjningsplats värderas till +0,5 poäng medan uppoffringen i form av arbete värderas till -1 poäng. Den som hoppar av när den andre samarbetar får tillgång till brygga men behöver inte arbeta och får heller inte tillgång till bra förtöjningsplats – ett plus med andra ord. Om den ene hoppar av måste arbetsinsatsen bli större för den kvarvarande. Antag att det då krävs en arbetsinsats motsvarande -2 poäng. Om båda hoppar av får ingen tillgång till brygga men ingen behöver heller jobba. Värdet blir 0 poäng.

		Båtägare A
		Samarbeta	Hoppa av
Båtägare B	Samarbeta	A: Tillgång till brygga +1 Arbetsinsats -1 Bra båtplats +0,5 B: Tillgång till brygga +1 Arbetsinsats -1 Bra båtplats +0,5	A: Tillgång till brygga +1 B: Tillgång till brygga +1 Större arbetsinsats -2 Bra båtplats +0,5
	Hoppa av	A: Tillgång till brygga +1 Större arbetsinsats –2 B: Tillgång till brygga +1 Bra båtplats +0,5	A: Ej tillgång till brygga 0 B: Ej tillgång till brygga 0

Vi kan summera poängen: 

		Båtägare A
		Samarbeta	Hoppa av
Båtägare B	Samarbeta	A: +0,5 B: +0,5	A: +1 B: -0,5
	Hoppa av	A:  -0,5 B:  +1	A:  0 B:  0

Om A väljer att samarbeta, lönar det sig för B att hoppa av och bli fripassagerare på A:s arbetsinsats. Om A väljer att hoppa av lönar det sig också för B att hoppa av. För båtägare A gäller förstås det omvända. Det lönar sig alltid att inte samarbeta oavsett vad B gör. I spelteorin kallas avhopp i en sådan här situation för ”dominant strategi”. Det kommer inte att bli någon gemensam brygga.

Vad var det som hände? Summan av poängen i de olika rutorna kan ses som ett mått på nyttan för kollektivet (de båda båtägarna) av respektive utfall. Bäst för kollektivet är övre vänstra rutan där båda samarbetar. Utfallet blir dock nedre högra rutan med poängsumman noll. Den kortsiktiga egennyttiga rationaliteten leder alltså till det sämsta resultatet för kollektivet båtägare.

		Båtägare A
		Samarbeta	Hoppa av
Båtägare B	Samarbeta	1	0,5
	Hoppa av	0,5	0

Det här är ett typfall av socialt dilemma. Kortsiktig egoism motverkar samarbete och därmed det kollektivt bästa. Det mest kända fallet av socialt dilemma är spelet ”Fångarnas dilemma”. Bryggexemplet liknar fångarnas dilemma. Om man vill läsa mer om fångarnas dilemma och hur man kan lösa det kan jag rekommendera Robert Axelrods bok ”Från konflikt till samverkan: varför egoister samarbetar”.

Referens

Robert Axelrod (1987) Från konflikt till samverkan: varför egoister samarbetar Stockholm: SNS

Många äro kallade, men få utvalda

Den vidlyftiga offentliga representationen

En aktuell snackis i svensk politik är vidlyftigheten i representationen. Tillväxtverket, näringsdepartementet och stiftelsen för strategisk forskning har smort kråset på skattbetalarnas bekostnad. Tillväxtverkets generaldirektör förpassades till elefantkyrkogården och på andra håll bedrivs aktiv skademinimering av rädda och ångerfulla chefer. Jag kan avslöja att sånt här förekommer också utanför statsförvaltningen. Jag var under många år ledamot av det avsomnade Svenska Kommunförbundets avsomnade FoU-råd. Förutom att dela ut forskningsanslag för kommunalt relevant forskning var ett centralt inslag i verksamheten att rådet och dess ledamöter åt och drack gott i anslutning till sammanträdena. Jag glömmer till exempel aldrig ostronen på Aker Brygge i Oslo. Det var tamejfan de godaste ostron jag någonsin ätit. När jag började i FoU-rådet var förra folkpartistiska borgarrådet Lennart Rydberg ordförande. Han hävdade att ingen skulle lägga sig i rådets beslut, inklusive beslut om ”representationen”. Det var en fråga om den akademiska friheten, hävdade han.

Jag vill, för att avslöja att inte heller den akademiska världen är förskonad från frosseriet, gärna berätta följande sedelärande historia från min egen verksamhet. Allt var nu så länge sen att förekommande regelbrott rimligen borde vara preskriberade. Annars tar jag gärna ansvaret själv och avgår.

För en tid sedan publicerade jag ett inlägg om att årets johannesörtkryddade brännvin är klart. Jag rubricerade inlägget ”Fruntimmersbrännvin”. Det kan kanske tyckas stötande. Men det är nog ett faktum att den mjuka blomsmaken passar bra för fruntimmer och andra som har lite svårt för de råare manliga smakerna.

Ett annat sådant – men köpebrännvin – är det polska rönnbärsbrännvinet Jarzebiak, som också är kryddat med ”orientaliska frukter”. Jarzebiak spelade under mina första år i Göteborg – 1995-96 ungefär – en viktig akademisk roll. Jag drev då en verksamhet som jag kallade ”lilla torsdags-fredagspaketet”. Det gick ut på att jag bjöd ned någon kollega, ofta från Stockholm, men andra lärosäten kunde också förekomma.

Vi startade på torsdag kväll med middag på den då befintliga utmärkta polska restaurangen Wojarski vid Skanstorget. Där kunde man t ex få en prima golonka med surkål och pepparrot. Till denna dracks Jarzebiak. Kollega M anförtrodde mig att jag genom att bjuda på Jarzebiak faktiskt hade hjälpt honom med hans manlighet, eftersom han hade lite svårt för snaps, men att just Jarzebiak passade hans känsliga gom. Jag minns också kvällen med kollega L, när vi var så goda kunder, att när det en stund efter stängningsdags skulle tas hand om notan blev vi bjudna på varsin extra Jarzebiak. Sådär som finkrogarna bjuder på en pralin till notan.

Varianter förekom. Med kollega F gick vi istället på Sjömagasinet och avnjöt den alldeles utomordentliga sillbricka, som enligt Leif Mannerström själv var den rätt som vunnit hem en Michelin-stjärna till krogen. Kollega S från Göteborg var också med, och han hade också bjudit med kollega C. Eftersom Sjömagasinet var stjärnkrog blev notan dyr. Den gick som Svarte Petter. Jag hade vid tidigare tillfällen blivit inkallad till viceprefekten och fått skäll för representationsnotor. Det hela löstes på ett får jag förmoda i det närmaste lagligt sätt.

På fredag morgon höll den ibland lite kallsvettiga gästen ett doktorandseminarium på institutionen. På det sättet blev ”lilla torsdags-fredagspaketet” ett utmärkt sätt att inspirera de lokala doktoranderna och bryta en del av den provinsialism som alltid hotar svenska universitet (för att inte tala om distriktshögskolorna).

För de kolleger som hade hemvist i Stockholm eller Uppsala avslutades paketet med att vi gemensamt tog X2000 första klass ”full service” hem på fredag eftermiddag. Det innebar en trerätters med alla tillbehör. En kollega tyckte att han hade haft så roligt att han ansåg sig föranlåten att köpa en blombukett åt sin hustru på Stockholms central.

Alltihopa var förstås skandalöst och balanserade nog till och med på det lagligas gräns. Men trevligt var det och hur underligt det än kan låta till en viss akademisk nytta. Och eftersom det inträffade för typ 17 år sen utgår jag från att det är preskriberat. Jag är säker på att det i dagens hårda klimat inte kan förekomma något liknande.

Den ståndaktige stinsen

Valde Fehrm

Valde Fehrm var stins på Skinnskattebergs station. 1990 bestämde sig SJ för att stänga stationen, men Valde ville annorlunda. Han drev stationen vidare, utan lön. SJ tog biljettmaskinen av honom, men han fortsatte sälja biljetter som han skrev ut på ett konduktörsblock. Det finns bilder av Valde talande i två telefoner samtidigt. I den ena luren finns kunden och i den andra bokningen på SJ. När Expressen 1994 intervjuade Valde på hans 75-årsdag utspann sig följande repliksskifte:

- .Valde Fehrm, stins i Skinnskatteberg som fyller 75 år på fredag - och jobbar kvar på stationen. Är du kvar på stationen på 75-årsdagen?

 - Ja, jag har mottagning i stationshuset. Det blir buffé i väntsalen. Min fru brukar säga att jag inte lär komma härifrån förrän de bär ut mig. Men till hösten ska jag dra mig tillbaka.

Det gick förstås inte i längden. Stationen är idag obemannad. Huset är privatägt och i nedre våningen – inklusive vänthallen – är det restaurang. Restaurangen ståtar med ett Valde Fehrm-rum. Sedär ett minne! Kommunen delar också ut ett Valde Fehrm-pris får man förmoda till medborgare som agerat i Valdes anda. Till och med SJ är nu borta. Förutom godståg trafikeras stationen av Tågkompaniet. Så kan det gå.

Jag kom att tänka på Valde när jag häromdagen inhandlade den lilla boken ”Glimtar från bygden: Skinnskattberg förr och nu” utgiven 2004 på Lars Anderssons (jo det är kommunalrådet) förlag. Där finns återgiven sången ”Svejk i Skinnskatteberg eller Stinsen brinner” diktad 1991 av Bertil Olsson. Ett par strofer:

Valde, Valde, gamle vän

Roligt att du jobbar än

Jobbar på i gamla spår

fast tiden den är svår

…

Din protest är stor och skön

30 veckor utan lön

Du vakta din biljettmaskin

Din Snabben Två så fin

Från Lars Anderssons bok har jag också lånat bilden på Valde med stinsspaden.

Så minnet av Valde lever kvar ett tag till. Men det kollektiva minnet - Internet – är grunt när man söker efter de fina trådarna. Här finns inte många spår kvar. Om man googlar på ”Valde Fehrm” blir det bara en träff. Länken leder till Trelleborgs kyrkogårdsförvaltning. Där finns faktiskt en bild. På Valdes gravsten. Och texten:

Valde Fehrm

·      Födelsedatum: 1919-03-25

·      Avliden: 1997-06-13

·      Gravsattdatum: 1997-11-07

·      Ort: Skinnskatteberg

·      Kyrkogård: Norra Kyrkogården

·      Församling: Trelleborgs kyrkogårdsförvaltning

·      Gravnummer: NK B 7

·      Del:  B

Referens

Bertil Olsson (2004) "Svejk i Skinnskatteberg eller Stinsen brinner" i Lars Andersson m fl (red) Glimtar från bygden. Skinnskatteberg förr och nu Skinnskatteberg: Lars Andersson förlag ss 82f

Ödemarken brer ut sig: Nu kommer apoteksdöden!

När de borgerliga privatiserade Apoteket lovade de att det skulle bli fler apotek. Jag och många med mig tvivlade. Men vi fick tji! Det blev faktiskt fler apotek, åtminstone i städerna. Och det blev inte som vi hade trott apoteksdöd på landsbygden. Kul att de borgerliga fick rätt över vänsterns dysterkvistar. Den fria marknaden var tydligen melodin för apoteken, så nu går man vidare med precis samma modell för privatisering den här gången av bilprovningen.

Hur kunde vi ha så fel? Kan det kanske bero på att staten höjde bidragen till apoteken med en halv miljard om året för att de säljer receptbelagda läkemedel? Och kan det kanske bero på att det ingick i villkoren för dem som köpte statliga apotek att de inte fick lägga ned några apotek före mars 2013?

Om det nu var de höjda statliga bidragen och förbudet att lägga ned apotek som gjorde att det inte blev färre utan fler apotek – skulle man inte då kunna säga att marknaden fick kraftig konstgjord andning? Fri marknad med konstgjord andning med skattepengar är tydligen den borgerliga melodin! Det har till och med blivit så lukrativt att driva apotek att man kan slussa vinster till skatteparadis. Åtminstone två av de privata apoteksbolagen – Apotek Hjärtat och Medstop ägs av riskkapitalister, vars affärsidé är att smita från skatt genom att skicka vinster till skatteparadis.

Vad som händer efter mars nästa år får vi nu en fingervisning om när Kronans Droghandel hotar att lägga ned 33 apotek på landsbygden om inte bidragen av skattepengar blir ännu större. De andra rövarkapitalisterna har inte sagt något ännu, men det finns väl ingen anledning att tro att de ska vara mer godhjärtade mot landsbygdsbefolkningen än det delvis kooperativa Kronans Droghandel.

Om det vill sig väl kan det bli ett apoteksombud i någon livsmedelsaffär eller bensinmack istället. Statliga Apotekets skyldighet att ha apoteksombud i glesbygden ska förlängas till sommaren 2015. I bästa fall kan alltså privatiseringen av apoteken innebära att fullskaliga apotek läggs ned på landsbygden och ersätts med en möjlighet att lämna recept och hämta medicin på macken. Sedär det var väl en väldig framgång!

Primörer 4: Hurra för Norge!

Hurra för Götaland! Hurra för Svealand! Hurra för Norge som gav oss potäter! Vadå Norge? Jo som bekant sätter vi alltid vår potatis den sjuttonde maj. I år gav det resultat. I fjol var det missväxt. Hade det varit på 1800-talet hade vi varit tvungna att emigrera. Hurra för Norge! I år i alla fall.

Kulturell utflykt i Bergslagen

Vi har gjort en kulturutflykt norrut. Första stopp var i Norberg där det serverades lunch på Värdshuset Engelbrekt. Det var en trevlig bekantskap. Ett värdshus är ju också en kulturupplevelse. Mätta och nöjda for vi vidare till det gamla järnverket i Avesta och årets Avesta Art-utställning. Nu fick också själen sitt. Bland höjdpunkterna bör nämnas Johannes Nyholms uppmärksammade kortfilm "Las Palmas" (se gärna en trailer på Johannes Nyholms websida), Johnny Boy Erikssons monumentala installation i packtejp och Mikael Erikssons häftiga videoinstallation "Myrnebulosan". Sonja Nilssons otäcka och ångetsframkallande "Korridoren" är permanent installerad i Avestaverket och eftersom vi har varit i den tidigare blev vi inte lika rädda som tidigare. Men läskigt var det. Allt som allt skitkul!

Värdshuset Engelbrekt i Norberg

Verket Avesta

Johnny Boy Erikssons installation i packtejp

 Ett Youtube-klipp som visar arbetet med monteringen av "Myrnebulosan"

Sjötur med Linnea

Linnea har hälsat på ett par dar tillsammans med sin mamma. Bland mycket annat gjorde vi en tur på Hedströmmen. Turen gick som så ofta till Västanheds badplats. Det var en trevlig och uppskattad tur (åtminstone på ditvägen; på hemvägen blev det lite tråkigt och Linnea ruttnade lite grand). Här kommer en liten bilddokumentation från ditvägen och målet.

På väg mot sjön med flytväst, hink och spade

På sjön

Med näckros

 

 

Att lägga till

 

Linnea och Ingrid plockar stenar på stranden

... och Linnea kastar dem i vattnet

Blåbär bubblade i juli

Antal besök i juli blev 414, något lägre än i juni (528 i juni) varav 349 (415) unika. Det är väl lite semesterstiltje på nätet. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var (1,68) (1,76) och genomsnittlig tid per besök var 86 (69) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, Finland, Tyskland, Storbritannien och Norge; ströbesökare från Frankrike, Island, Italien, Nederländerna, Portugal, Ryssland och Slovenien.

På tio-i-topplistan över mest visade inlägg behåller vargen sin förstaplats. På andra och tredje plats är det gamla bekanta som rycker upp: Oskicket att kalla invandrare för nysvenskar, vilket var den beteckning på sin rörelse som fascisten Per Engdahl myntade, rycker upp till andra plats. På tredje plats har vi den ganska märkvärdiga berättelsen om gudinnan Afrodite  och familjen Lettström. Juni månads bubblare är inlägget om den lokala blåbärstillgången som rycker upp från ingenstans till femte plats.

1. Hu! nu är vargen här! (1:a)
2. Aningslöshet i nyspråket (4:a)
3. Berättelsen om vad monarkin har betytt (6:a) 

4. En enda kommun i hela Sverige (2:a)

5. Primörer 2: Blåbär (ny)

6. Matsafari i Kolbäcksådalen (ny) 

7. Nu ska de dö de jävlarna! (ny)

8. Karibackabrännvin (3:a)

9. Ny bok om vågmästarpolitik (ny) 

10. Förskingringen av allmänna tillgångar (ny)