Fraktioner hos sossarna - kommunistspöket avdammat

Håkan Juholt, riksdagsman från Oskarshamn, blir av allt att döma ny ledare för det socialdemokratiska partiet. Sedan Mona Sahlin efter det förödande valnederlaget meddelat att hon avgår har stridigheter mellan olika fraktioner i sossepartiet alltmer gått i dagen. Juholt anses vara partivänsterns man. Partihögern skriker om ”vänsterkupp”. Det må vara hur det vill med den saken. Dåliga förlorare tycks de under alla omständigheter vara.

Jag började mitt eget politiska liv i det socialdemokratiska ungdomsförbundet på det tidiga 60-talet. Redan då förundrades jag över de hätska fraktionsstriderna i Socialdemokratin. Den fraktion som hade makten, vanligen ”högern”, visade ingen misskund med minoriteten. Metoderna i partistriden lämnade mycket övrigt att önska för den som föredrar en fair och juste kamp. Hela cirkusen ackompanjerades av försäkringar om att i Socialdemokratin ”är det högt i tak”.

När jag mot slutet av 60-talet tröttnade på det socialdemokratiska fadershuset och istället sökte mig till VPK slogs jag med häpnad över den interna politiken. I VPK kunde det hända att motioner till distriktskonferenser och kongresser blev bifallna. Det hade aldrig hänt i SSU! Också i VPK böljade fraktionsstrider fram och tillbaka. Men frågan var om det inte var mer accepterat där, trots att partisplittringens kalla vind åtminstone vid något tillfälle drog genom varje partikongress eller årskonferens.

Det är väl så att intern politik hör till i ett demokratiskt parti, men att det skulle vara sådan strid på kniven och ojusta metoder i det ”demokratiska” Socialdemokratiska partiet och så pass civiliserat i det påstått ”odemokratiska” VPK. ”Högt i tak” betydde nedklubbning medan ”demokratisk centralism” innebar att man fick ha och driva vilka åsikter som helst. Sannerligen är det så, att allt är icke vad det synes vara!

Liv i kommunistspöket

Det stöts och blöts om det passande i att Socialdemokraterna väljer en ordförande som påstås höra till den begabbade partivänstern – eller ”vänsterfalangen” som borgarpressen föredrar att skriva. Propagandaminister Schlingmann bestämde inför 2010 års valrörelse att det gamla kommunistspöket skulle dammas av. Socialdemokraterna hade gått i förvalskoalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i syfte att bilda en regering efter en valseger. Nu skulle det skrämmas skiten ur både traditionella sosseväljare och mittenväljare med hjälp av kommunistspöket – över 20 år efter de ”kommunistiska” staternas undergång.

Högerpropagandan blev framgångsrik. Som i kosackvalet 1928 blev det en historisk valseger för högern. Efter valet drevs en intensiv kampanj för att övertyga sossarna om att det var just samröret med ”kommunisterna” som hade kostat dem valsegern. Det gällde att vrida den socialdemokratiska politiken åt höger så att ett nytt samarbete med Vänsterpartiet aldrig mer skulle inträffa. Näringslivet drog sig inte för att ha mutade bulvaner som tog sig in socialdemokratin för att driva hem den linjen. (se Aftonbladet 17 december 2010).

Om det är sant att den nye partiledaren är mer vänstersinnad kan det ha satts P för borgerlighetens och partihögerns strategi. Det är ju nämligen så, att om ett framtida samarbete med Vänsterpartiet är tabu för Socialdemokratin, så kan borgerligheten räkna ut en röd eller rödgrön regering för överskådlig framtid. Det värsta som kan hända är att Socialdemokraterna orienterar sig mot något av de borgerliga partierna som samarbetspartner. Det var vad som hände efter kosackvalet. Bara några år efter 1928 var ”kohandeln” mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet ett faktum. Det skulle dröja 80 år innan frågan om en vänsterpartistisk medverkan i en regeringskoalition ens skulle komma att övervägas. Och då var det dags att blåsa liv i kommunistspöket igen.

Partiledarkandidaternas åsiker

Är nu Juholt vänster eller ej? Ja vad vet jag. I SR-SVT:s ”Valpejl”, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg redovisas riksdagskandidaternas åsikter som de själva gett uttryck för dem i en enkät före valet. De svarande har fått ta ställning till 50 frågor om aktuell politik. Av de kandidater som varit hetast i slutomgången har Juholt, den påstådda högerkandidaten Mikael Damberg och Färnas egen Sven-Erik Österberg svarat. Thomas Östros, Mona Sahlins ekonomisk-politiska talesman, har inte svarat på enkäten.

Jag har tidigare skrivit om Joseph Kruskals multidimensionella skalningsmetod, som kan användas för att från data av det här slaget rekonstruera ”den politiska kartan”. Jag har matat in Juholts, Dambergs och Österbergs enkätsvar i en sådan analys. Som jämförelse har jag också lagt in vänsterledaren Lars Ohly.

Resultatet är inte ointressant: Ohly, Juholt och Damberg radar prydligt upp sig längs en skala likt pärlorna på ett radband. Ohly i ena änden och Damberg i den andra med Juholt i mitten. Österberg svävar lite fritt en bit från denna trio, men hans plats på Damberg-Ohlyskalan är närmare Damberg än Ohly. En inspektion av vilka frågor det är som Österberg svarat annorlunda på än de övriga visar, att han utmärker sig framförallt när det gäller vargjakt och vissa flyktingfrågor. Österberg är mer positiv till vargjakt och mer avvaktande till flyktinginvandring. Han är också mer skeptisk än de andra till folkomröstningar och kvoterad föräldraledighet.

Men huvudresultatet är ändå att den nye partiledaren Håkan Juholt intar mer vänsterståndpunkter i politiska frågor än hans motståndare Mikael Damberg. Det är gott det och ett nederlag för Schlingmann och andra som försökt väcka kommunistspöket.

Multidimensionell skalning av Valpejl-data: Tre socialdemokratiska partiledarkandidater samt Lars Ohly (V). Klicka på bilden för större bild!