Brechts ”Heliga Johanna från slakthusen” på Göteborgs Folkteater är ett magnifikt sceniskt konstverk. De konstnärliga greppen gör emellertid det politiska budskapet mindre tydligt. De enda som kan tänkas vara tacksamma för det är de regeringstrogna rösterna i det offentliga rummet. Synd när goda intentioner faller på eget grepp.
Vi har tillsammans med våra utomordentligt goda vänner Vicki och Stefan sett Brechts ”Heliga Johanna från slakthusen” på Folkteatern i Göteborg. Historien är ungefär följande: Den av spekulationskapitalisterna frammanade krisen stänger Chicagos slakthus och arbetarna kastas ut. Den unga frälsningssoldaten Johanna Dark försöker rädda arbetarna genom att förkunna Guds budskap för dem. När det inte hjälper tar hon av uniformen och försöker istället förhandla med slakthuskapitalisterna. Inte heller det hjälper. Bara generalstrejken och kommunismen erbjuder en lösning.
Föreställningen regisserad av Melanie Mederlind och med Sanna Ingermaa Nilsson i titelrollen är magnifik. Detta är i sanning sevärt. Handlingen och budskapet förs i mycket framåt av stora talkörer. Recensenterna har varit lyriska. Svenska Dagbladets Kristina Hermansson skriver:
”Om Bertolt Brecht fått möjlighet att se sin Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern i vår hade han nog blivit bedrövad. Inte för att uppsättningen är dålig – den är magnifik – men för att tillståndet i världen gör hans bild av kapitalismens verkningar högaktuell.”
Expressens Nils Schwartz:
"… slutscenen med en snöig, förkrossad och döende Johanna i centrum, överröstad av kören, är en av det mäktigaste teaterfinaler jag har sett."
Den enda egentliga kritik jag har hittat kommer från Pravda (Dagens Nyheter). Under rubriken ”Den oönskade återkomsten” skriver Mikael Löfgren om pjäsens budskap. Det är såvitt jag förstår kommunismen som återkommer och det är kommunismen som är oönskad. Löfgren avslutar sin drapa med:
"Det är omöjligt att inte tänka på upproren i Maghreb eller på läget här hemmavid: på den sönderfallande socialdemokratin och på en vänster för vilken en gång radikala alternativ – som ”kommunism” – har reducerats till estetiska attribut att pynta sig med till medelsvenssons förfäran"
Ja, där satt vi och pyntade oss med de revolutionära estetiska attributen. Jojomensan. Men en invändning kan jag själv ha. Fyra högutbildade personer med sympatiskt politisk inställning fick svårt att hänga med i intrigen, som om den skulle fungera som Pravdas Mikael Löfgren är så rädd för borde ha varit glasklar och pedagogisk. Och jag tror att det var estetiken som lade hinder i vägen. Det är inte lätt att uppfatta vad 40-hövdade talkörer har att säga. Men hög pampighetsfaktor är det.
Även om stycket nu är över 80 år är det brinnande dagsaktuellt. Också idag produceras de ekonomiska kriserna av spekulationskapitalismen. Vare sig religionen eller reformismen har någon lösning att erbjuda. Men om budskapet inte går fram kan det till borgarklassens glädje inte hetsa upp massorna. Det blir inte mer än vänsterintellektuellas ”pynt” till ”medelsvenssons förfäran”. Men värd att uppleva är föreställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar