Fint besök från Stockholm

Inkans syrra Ulla och svåger Sture från Stockholm har varit på visit. Hela Västanhedsprogrammet har körts. Först besök på Galleri Astley. Lyckligtvis hängde Vanarsky-utställningen kvar på galleriet (se tidigare inlägg den 17 juli). Mycket sevärt.

Sture som är i ingenjör tågbranschen förundrades över hur liten vändskivan – och därmed också lokomotiven – måste ha varit (som bekant står numera Haida-indianernas totempåle i vändskivans fundament). Vi gjorde en del desk research (finare täcknamn för nätsurfning) vid hemkomsten. Det visar sig då att KURJ-banans profil var gynnsam. När tågen gick med last från Riddarhyttan till Köping lutade det vanligen nedåt. Tillbaka gick tågen tomma. Lokomotiven behövde m a o inte vara så stora och starka. Enda större motlut var Forshammarsbacken. Sture räknade ut att om man skulle komma upp för den genom att ta fart behövde man ha samma hastighet som man fick av fritt fall i cirka trettio meter. Det gick med andra ord i en väldig fart på KURJ.

KUJ vändskiva och lok

Sen var det svampplockning i den hemska Akademiskogen söder om Västanhed. Amazonas djungler framstår som rena promenadstråket i jämförelse. Dag 2 var det mera svampplockning i den om möjligt ännu hemskare skogen på västra sidan Hedströmmen. Svampplockningen var annars som brukligt som en omvänd valrörelse. Då, när jag höll på med valrörelser, kändes det alltid som om det var ett jävla flyt. Det kändes verkligen bra. Sen kom valdagen och valnatten när det visade sig att det hade blivit fem procent. Svampplockning är oftast tvärtom. Det går uselt. Inte en svamp finns det. Oätlig skräpsvamp framstår som lovande tecken. Men när man kommer hem och ska rensa har det blivit en gigantisk skörd.

I djungeln

Att angöra en brygga

En del svamp plockades som ”sjökantareller”. Det går till så att man ror långsamt längs stranden och spanar framförallt under täta granar. Får man då syn på något gult brakar man dödsföraktande rakt in i grenverket och den som sitter i fören eller aktern (beroende på brakets riktning) häver sig med överkroppen upp på stranden för att fånga svamparna.

Plockning av sjökantareller

Kräftor nedsköljda med cava och kryddat brännvin (pors respektive Johannesört; se tidigare inlägg 19 juni, 17 juli, 20 juli och 23 juli). Sen nattbad i Hedströmmen och ingående diskussioner om Mao Zedongs roll för dagens kapitalistiska uteveckling i Kina. Det är inte alldeles säkert att alla var överens.

Allt som allt ett trevligt besök av stockholmare.

Hedströmmen by night

Korsordssystrar

Dumstrut eller slugt?

Länsrättens utslag om överklagandet av beslutet att lägga ned Heds skola är klart. Det blev förstås avslag på överklagandet. Kommunen hade inte gjort något fel.

Borgerliga politiker hade överklagat beslutet. Det fanns socialdemokratiska politiker (bland annat kommunalrådet) som är anställda på andra skolor i kommunen och därmed partiska, menade de klagande. Dessutom påstod de att beslutet fattades på lösa boliner. Länsrätten höll inte med i något avseende.

Om man är ledande kommunalpolitiker (bakom överklagandet låg det avsatta folkpartistiska kommunalrådet Carina Sandor) borde man veta att det inte fanns en chans på jorden att länsrätten skulle upphäva beslutet. Varför överklagade de då?

* Antingen förstod de inte hur systemet fungerar. Det tyder då på inkompetens.

* Eller förstod de men överklagade för att vinna politiska poäng i en opinion som cyniskt vilseleddes att tro att frågan inte var avgjord.

Inte särskilt smickrande vilkendera förklaringen än är.

Tidigare inlägg om nedläggningen av Heds skola: 4 april, 8 maj, 22 maj

Fruntimmersbrännvinet klart att drickas

Blommor plockade

Klart att krydda johannesörtsnapsen!

Natur och kultur

Våra mycket goda vänner Vicki och Stefan har varit på besök onsdag till fredag. För säkerhets skull tog vi tjuren vid hornen redan på onsdagen och lade in kulturinslaget. Detta bestod den här gången av ett besök på Galleri Astley i Uttersberg.

I galleriet i det gamla KUJ-stationshuset finns just nu en utställning av den patagonske konstnären Jack Vanarsky. Jag gillar hans rörliga lameller. Särskilt bör, tycker jag nämnas ”Världens navel” där faktiskt Patagonien intar en framträdande roll. ”L’amour de l’art” (bilden) är inte heller dum. För att inte tala om tango-sviten.

Stefan blev nog mest intresserad av den ryske ”huskonstnären” Ernst Neizvetsny. Jag trodde aldrig att vi skulle lyckas slita honom från Neizvetsny-rummet på översta våningen i magasinet. De verk av Neizvetsny som finns där visar hans groteska maskinvarelser i en formmässigt graffiti-liknande stil. Alldeles annorlunda är gravmonumentet över Nikita Chrusjtjev som bara finns på bild (se ovan). I verkligheten finns det förstås kvar i Moskva.

Det nya livet

I februari 2008 gick jag i pension från min professur vid Göteborgs Universitet, 61 år ung. Vid årsskiftet 2009 lämnade vi vår urbana tillvaro i Upplands Väsby för att flytta till Västanhed. Man kan säga att vi började ett nytt liv.

En sådan nystart är något som många, kanske de flesta drömmer om. Minns jag inte fel brukar drömmen om det nya livet dyka upp någon gång redan i 40-årsåldern. Det nya livet blir inte sämre om man inte längre behöver löneslava. I de allra flesta fall förblir drömmen en dröm. Man kan inte eller törs inte genomföra den.

Det är klart att det är oroväckande när någon gör ett allvarligt försök att bryta sig ut. Jag har mött mycket kritiska synpunkter när jag pratat om mina planer och nu när projektet så att säga är i gång. En del har till och med missunnsamt tyckt att ”Du dör säkert”. Jag tror att jag förstår en del av mekanismerna bakom kritiken och tveksamheten.

Särskilt när det gäller män i min ålder uppfattar jag att man känner sig hotad. Lönearbetet ger ju inte bara inkomst utan även identitet. Om man som jag och många kollegor har arbetat i akademin i nästan 40 år är det kanske svårt att vara något annat än akademiker. Att någon som det ser ut bara kan vifta bort den identiteten blir ett allvarligt hot mot den egna självbilden. Usch!

Sen är det ju förstås orättvist. Det är det ingen tvekan om. Om jag inte hade varit relativt högavlönad och därmed får en acceptabel tjänstepension (till skillnad från de flesta lönearbetande) hade ju inte de ekonomiska förutsättningarna för projektet funnits. Självklart är det orättvist. Fast fan vete om det hade varit mindre orättvist om jag hade fortsatt att lyfta min höga månadslön i ytterligare sex år?

Det nya projektet blir nu verklighet och inte dröm, och det är klart att verkligheten inte bara är drömlik. Konstigt vore det väl om det inte funnes mindre lyckade inslag. Men i stort är det bra. Och för mig är det viktigt att nu, medan jag ännu kan, ta ett ansvar för mig själv, för min fru, för mina barn och styvbarn och mina kommande barnbarn. Ansvaret för samhället får nu träda i bakgrunden. Jag är medborgare och jag gör mina medborgerliga plikter. Men mer blir det inte. Nu är jag privatperson.

Den här diskussionen dyker emellanåt upp. Och därför har jag tyckt att det känns viktigt att så här fästa mina överväganden på skärm. Så här gör jag och så här gör vi, Ingrid och jag. Det är vårt val. Och om andra inte kan, törs eller vill så har det ingen betydelse för vårt val.

För övrigt

Lillevillaprojektet rör sig långsamt framåt. Rödmålningen är avslutad och vitmålningen är nästan klar, åtminstone i första strykningen. Isoleringen av ytterväggarna är påbörjad och redan långt kommen i storstugans västra vägg.

Brännvinet ska vi den här veckan krydda med Johannesört. Det blir en vackert röd dryck med en lite blommig smak. Alltså ett ganska tydligt dambrännvin.

Stort och smått från Västanheds horisont

Så har än en vecka gått. Perioden inleddes i sus och dus. Inkan försvann med Intercitytåg i fredags till Stockholm för att gå på konsert i Långholmsparken i Stockholm. Thåström vankades. På lördagen kom jag efter med bil. Middag på Djurgårdsbrunns värdshus sen övernattning hos Mållan och Pabbe. På söndagen skjutsade vi till Arlanda. Pablo skulle till Barcelona och laga mat. Sen åkte vi skogsvägen via Sigtuna och Erikssund till Enköping. Lunch på Skolstakrogen. Kebabtallrik. Väl hemma i Västanhed var vi totalt utmattade. Det tog flera dar innan vi hade återhämtat oss från Stockholmsresan.

Sen har det varit jobb på bygget för hela slanten. Nu är nästan andra strykningen med rödfärg klar. Inkan har kommit en bra bit på vitmålningen av snickerier. I eftermiddag avbryts arbetet på grund av naturkatastrof. Det har regnat sedan i går kväll oavbrutet. Vi tar en regnfilm istället.

Väderleksrapporten i den ena tidningen utlovar tokvärme till på lördag. Nästa tidning har flyttat det hela till på söndag. Väderleksrapporten börjar påminna om KELP:en om nu någon kommer ihåg den. KELP (Kommunalekonomisk långtidsplanering) var en rullande ekonomisk femårsplan. Riktigt stora och fina grejer hände alltid år fem i planen.

Världen utanför Västanhed pågår förmodligen som vanligt. Ordföranden i Skinnskattebergsdemokraterna har avslöjats med deklarationsslarv. Det är nog det största i den lokala politiken just nu. Jag förmår inte bli riktigt upprörd. Vi har 50.000 kommunalt förtroendevalda i landet. Det blir ett tvärsnitt av folk med alla slags svagheter. Någon moralisk elit kan det aldrig bli frågan om. Och frågan är om det vore så bra. Därmed inte sagt att mördare och kvinnomisshandlare bör vara förtroendevalda. Stora skatteskulder är också opassande, eftersom kommunalpolitikerna är delaktiga i att bestämma uttaxeringen. Är man med och fastställer skatten för andra, bör man själv också betala sina skatter.

I Sinkiang har utbrutit våldsamma oroligheter mellan myndigheterna och den uiguriska befolkningen. I media har det lite naivt kallats ”etniska motsättningar” mellan folkgruppen uigurer och folkgruppen han. Konflikten i Sinkiang/Östturkestan har många bottnar – etniska, religiösa, politiska. Den snuddar också vid den ohyggliga röran i centralasien med jihadister, exkommunistiska diktatorer, turkiska stormaktsdrömmar och amerikanska militärbaser. Gas och olja ligger i marken och lurar. Vart tog egentligen kommunismen i Kina vägen?

En vecka av kulturupplevelser

Pensionärslivet är snärjigt. Nu har det varit så mycket att jag inte har hunnit vårda bloggen ordentligt.

Istället kommer här en veckosammanfattning.

Förra lördagen åkte Inkan och jag till Rottneros i Värmland. Resan gick på småvägar via Skinnskatteberg, Kloten, Kopparberg, Bredsjö, Hällefors, Filipstad, Sunnemo, Munkfors och Sunne. Resan tog fem timmar för att tillryggalägga 24 mil. Men då ingick en sanslöst dålig grusväg mellan Brattforsheden och Sunnemo, där 50 km/h framstod som vågat. Och så ingick också ett en timme långt stopp i Bredsjö.

Först trerätters lunch på Bredsjögården. Smack! Smack! Sen inköp av ett halvt kilo Bredsjö Blå (fårost av Roquefort-typ, se bilden). Smack! Smack!

I Rottneros vankades det Västanå teaters uppsättning av Kalevala. Vi fick under tre timmar följa de tre Kalevala-kompisarna Väinämöinen, Lemminkäinen och Ilmarinen i deras dragkamp med varandra och med det kalla och mörka Pojha i norr om Sampo och om Pohjas unga jungfru. Väinämöinen är en vresig men trollkunnig gubbe; Lemminkäinen en lättsinnig tjejtjusare och smeden Ilmarinen en överhuvudtaget reko grabb. Svårt att säga vem som vinner, men tillsammans besegrar de i alla fall Pohja. Bilden är från sista striden mot Pohja.

Det är en häftig teaterupplevelse. En av de bästa. Trots vad DN:s pretto-recensent menade (Leif Zern, DN 22/6 2009). Hans anmälan tycktes mest vara skriven för att visa hur jävla initierad recensenten är. AB var mer positivt inställd, och enda egentliga kritik var att vissa dans- och springnummer kunde ha utgått (Gunder Andersson, AB, 25/6 2009).

Nu var det sent och för att inte komma hem framåt söndag morgon blev det E18 hem – 26 mil och drygt tre timmar. I Kristinehamn var motorvägen avstängd med omledning genom stan. Tur det, för då hann vi med en chorizo med bröd på Pizzeria Oden (som bortsett från namnet inte framstod som så särskilt fornnordisk). Smack! Smack!

Väl hemma i Västanhed återhämtade vi oss med hällbrödsmackor med Bredsjö Blå nedsköljda med Zubrówka; (Smack! Smack!) polsk vodka smaksatt med bisongräs, och i bisongräset finns kumarin som är ett antikoagulerande ämne. Kumarinet anses också kunna ge hallucinationer för att nu inte tala om afrodisiaka-effekten. Det senare var det ingen som orkade ta reda på. Det hade blivit för mycket instrumentbräda den dagen.

I övrigt har Lillevilla grundmålats och rödmålats. Drygt en halv andra strykning med rödfärg återstår per dags dato. Ovärderliga insatser i måleriet gjordes av Inkan, Nisse och Sara. På bilden hänger Nisse på stegen och rödmålar västra långväggen.

Dagens citat om Bredsjö Blå:
"Krämig, smakrik, en lagrad individualism, här bjuds substansen av en konverterad sommaräng omhändertagen av en galen och envis professionalism"

Carl Jan Granqvist

Smack! Smack!