Pensionärslivet är snärjigt. Nu har det varit så mycket att jag inte har hunnit vårda bloggen ordentligt.
Istället kommer här en veckosammanfattning.
Förra lördagen åkte Inkan och jag till Rottneros i Värmland. Resan gick på småvägar via Skinnskatteberg, Kloten, Kopparberg, Bredsjö, Hällefors, Filipstad, Sunnemo, Munkfors och Sunne. Resan tog fem timmar för att tillryggalägga 24 mil. Men då ingick en sanslöst dålig grusväg mellan Brattforsheden och Sunnemo, där 50 km/h framstod som vågat. Och så ingick också ett en timme långt stopp i Bredsjö.
Förra lördagen åkte Inkan och jag till Rottneros i Värmland. Resan gick på småvägar via Skinnskatteberg, Kloten, Kopparberg, Bredsjö, Hällefors, Filipstad, Sunnemo, Munkfors och Sunne. Resan tog fem timmar för att tillryggalägga 24 mil. Men då ingick en sanslöst dålig grusväg mellan Brattforsheden och Sunnemo, där 50 km/h framstod som vågat. Och så ingick också ett en timme långt stopp i Bredsjö.
Först trerätters lunch på Bredsjögården. Smack! Smack! Sen inköp av ett halvt kilo Bredsjö Blå (fårost av Roquefort-typ, se bilden). Smack! Smack!
I Rottneros vankades det Västanå teaters uppsättning av Kalevala. Vi fick under tre timmar följa de tre Kalevala-kompisarna Väinämöinen, Lemminkäinen och Ilmarinen i deras dragkamp med varandra och med det kalla och mörka Pojha i norr om Sampo och om Pohjas unga jungfru. Väinämöinen är en vresig men trollkunnig gubbe; Lemminkäinen en lättsinnig tjejtjusare och smeden Ilmarinen en överhuvudtaget reko grabb. Svårt att säga vem som vinner, men tillsammans besegrar de i alla fall Pohja. Bilden är från sista striden mot Pohja.
Det är en häftig teaterupplevelse. En av de bästa. Trots vad DN:s pretto-recensent menade (Leif Zern, DN 22/6 2009). Hans anmälan tycktes mest vara skriven för att visa hur jävla initierad recensenten är. AB var mer positivt inställd, och enda egentliga kritik var att vissa dans- och springnummer kunde ha utgått (Gunder Andersson, AB, 25/6 2009).
Nu var det sent och för att inte komma hem framåt söndag morgon blev det E18 hem – 26 mil och drygt tre timmar. I Kristinehamn var motorvägen avstängd med omledning genom stan. Tur det, för då hann vi med en chorizo med bröd på Pizzeria Oden (som bortsett från namnet inte framstod som så särskilt fornnordisk). Smack! Smack!
Väl hemma i Västanhed återhämtade vi oss med hällbrödsmackor med Bredsjö Blå nedsköljda med Zubrówka; (Smack! Smack!) polsk vodka smaksatt med bisongräs, och i bisongräset finns kumarin som är ett antikoagulerande ämne. Kumarinet anses också kunna ge hallucinationer för att nu inte tala om afrodisiaka-effekten. Det senare var det ingen som orkade ta reda på. Det hade blivit för mycket instrumentbräda den dagen.
I övrigt har Lillevilla grundmålats och rödmålats. Drygt en halv andra strykning med rödfärg återstår per dags dato. Ovärderliga insatser i måleriet gjordes av Inkan, Nisse och Sara. På bilden hänger Nisse på stegen och rödmålar västra långväggen.
Dagens citat om Bredsjö Blå:
"Krämig, smakrik, en lagrad individualism, här bjuds substansen av en konverterad sommaräng omhändertagen av en galen och envis professionalism"
"Krämig, smakrik, en lagrad individualism, här bjuds substansen av en konverterad sommaräng omhändertagen av en galen och envis professionalism"
Carl Jan Granqvist
Smack! Smack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar