Det nya livet

I februari 2008 gick jag i pension från min professur vid Göteborgs Universitet, 61 år ung. Vid årsskiftet 2009 lämnade vi vår urbana tillvaro i Upplands Väsby för att flytta till Västanhed. Man kan säga att vi började ett nytt liv.

En sådan nystart är något som många, kanske de flesta drömmer om. Minns jag inte fel brukar drömmen om det nya livet dyka upp någon gång redan i 40-årsåldern. Det nya livet blir inte sämre om man inte längre behöver löneslava. I de allra flesta fall förblir drömmen en dröm. Man kan inte eller törs inte genomföra den.

Det är klart att det är oroväckande när någon gör ett allvarligt försök att bryta sig ut. Jag har mött mycket kritiska synpunkter när jag pratat om mina planer och nu när projektet så att säga är i gång. En del har till och med missunnsamt tyckt att ”Du dör säkert”. Jag tror att jag förstår en del av mekanismerna bakom kritiken och tveksamheten.

Särskilt när det gäller män i min ålder uppfattar jag att man känner sig hotad. Lönearbetet ger ju inte bara inkomst utan även identitet. Om man som jag och många kollegor har arbetat i akademin i nästan 40 år är det kanske svårt att vara något annat än akademiker. Att någon som det ser ut bara kan vifta bort den identiteten blir ett allvarligt hot mot den egna självbilden. Usch!

Sen är det ju förstås orättvist. Det är det ingen tvekan om. Om jag inte hade varit relativt högavlönad och därmed får en acceptabel tjänstepension (till skillnad från de flesta lönearbetande) hade ju inte de ekonomiska förutsättningarna för projektet funnits. Självklart är det orättvist. Fast fan vete om det hade varit mindre orättvist om jag hade fortsatt att lyfta min höga månadslön i ytterligare sex år?

Det nya projektet blir nu verklighet och inte dröm, och det är klart att verkligheten inte bara är drömlik. Konstigt vore det väl om det inte funnes mindre lyckade inslag. Men i stort är det bra. Och för mig är det viktigt att nu, medan jag ännu kan, ta ett ansvar för mig själv, för min fru, för mina barn och styvbarn och mina kommande barnbarn. Ansvaret för samhället får nu träda i bakgrunden. Jag är medborgare och jag gör mina medborgerliga plikter. Men mer blir det inte. Nu är jag privatperson.

Den här diskussionen dyker emellanåt upp. Och därför har jag tyckt att det känns viktigt att så här fästa mina överväganden på skärm. Så här gör jag och så här gör vi, Ingrid och jag. Det är vårt val. Och om andra inte kan, törs eller vill så har det ingen betydelse för vårt val.