Det var 1956 som mina föräldrar köpte ett hus i Upplands Väsby och flyttade dit med sina båda söner. Nu har det gått 53 år och för min del är det slut med Upplands Väsby. Goodbye Upplands Väsby! Min fru Ingrid har en lite kortare tid i Upplands Väsby. Hon kom dit från Järna i Sörmland – en ort som kunde vara värd en historia för sig – på 70-talet. Historien om Järna får vi ta en annan gång.
Upplands Väsby hade på mitten av 50-talet 8.000 invånare. Idag är det sisådär 35.000. På 50-talet hade förvandlingen till förort lite sakta börjat, men det fanns fortfarande spår av den gamla bruksorten. Det var ju kring de båda metallindustrierna Optimus – med tillverkning av bland annat fotogenkök – och Väsby Verkstäder – sedermera Svenska Metallverken – som orten växte fram.
Till arvet från bruksorten hörde också en stabil socialdemokratisk majoritet i kommunen som hade bildats vid storkommunreformen 1952. Det var i den miljön som jag i början av 70-talet engagerade mig i kommunalpolitiken i dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Till en början nonchalerades VPK av socialdemokraterna, som räknade med att få stöd i alla frågor. Så småningom började vi sätta hårt mot hårt och lyckades åstadkomma en regelrätt koalition med ett gemensamt program, fördelning av nämndrepresentationen och procedurer för att hantera frågor där partierna var oense. Genombrottet för dessa nya relationer kom efter den chock det innebar för socialdemokraterna att 1991-94 förlora majoriteten.
Det är inte lätt att säga vad som faktiskt kunde åstadkommas med denna majoritetskoalition. Även fortsättningsvis var socialdemokratin ganska svårarbetad. Det var ofta nödvändigt att ställa saker på sin spets och hota med att spräcka koalitionen. Skulle något utvinnas var det ofta med tvång. Jag tror att vänsterns medverkan kan ha haft en åtminstone liten betydelse när det gäller att skydda framförallt barnomsorgen mot nedskärningar och när det gäller att driva ett mångkulturellt perspektiv. Vänsterpartiet agerade också mycket aktivt för bygget av ett fliseldat värmekraftverk tillsammans med Sigtuna kommun – kommunens största investering någonsin, där vänstern aktivt agerade för att spräcka den borgerliga majoriteten och få med centern på den nya linjen.
Mycket av detta är borta nu. Värmekraftverket har privatiserats. Större delen av barnomsorgen har privatiserats av den borgerliga majoriteten sedan 2006. Den privatiseringen genomfördes under former som numera anses olagliga på flera sätt. En stor del övertogs av hustrun till en av kommunens förvaltningschefer och en annan del av hustrun och dottern till barn- och ungdomsnämndens ordförande. Den som hade den brunaste näsan fick köpa – och till vrakpris! Den framgångsrika allmännyttan har till stor del sålts ut till privata fastighetshajar och bostadsrättsföreningar.
Vänsterpartiet har inte förmått att motverka den här utvecklingen. Före valet 2006 blev koalitionen lite för tät. Glädjen över att få umgås med den lokala makteliten och lyfta feta kommunalrådsarvoden överskuggade vänsterpolitiken. Det var när vänstern strax före 1998 års val medverkade till privatiseringen av värmekraftverket som jag bestämde mig för att lämna mina kommunala uppdrag. Så förgås välfärdskommunen!
Först var det lite av en chock att inte längre vara med mitt i smeten och veta vad som hände på kommunalkontoret. Nästa chock var att det går alldeles utmärkt att leva som vanlig medborgare utan att veta vad som händer på kommunalkontoret.
Men det är inte i vrede som vi nu har vänt oss om för att resa västerut. Från den första maj i år är vi nu fullvärdiga kommunmedlemmar i Skinnskattebergs kommun. Också den kommunen har sina kommunalpolitiska finesser; något som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Nej det var mycket kul i Upplands Väsby också. Inte minst i kommunalpolitiken. Men nu är vi färdiga med varandra. Goodbye Upplands Väsby. Never more!
Upplands Väsby hade på mitten av 50-talet 8.000 invånare. Idag är det sisådär 35.000. På 50-talet hade förvandlingen till förort lite sakta börjat, men det fanns fortfarande spår av den gamla bruksorten. Det var ju kring de båda metallindustrierna Optimus – med tillverkning av bland annat fotogenkök – och Väsby Verkstäder – sedermera Svenska Metallverken – som orten växte fram.
Till arvet från bruksorten hörde också en stabil socialdemokratisk majoritet i kommunen som hade bildats vid storkommunreformen 1952. Det var i den miljön som jag i början av 70-talet engagerade mig i kommunalpolitiken i dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Till en början nonchalerades VPK av socialdemokraterna, som räknade med att få stöd i alla frågor. Så småningom började vi sätta hårt mot hårt och lyckades åstadkomma en regelrätt koalition med ett gemensamt program, fördelning av nämndrepresentationen och procedurer för att hantera frågor där partierna var oense. Genombrottet för dessa nya relationer kom efter den chock det innebar för socialdemokraterna att 1991-94 förlora majoriteten.
Det är inte lätt att säga vad som faktiskt kunde åstadkommas med denna majoritetskoalition. Även fortsättningsvis var socialdemokratin ganska svårarbetad. Det var ofta nödvändigt att ställa saker på sin spets och hota med att spräcka koalitionen. Skulle något utvinnas var det ofta med tvång. Jag tror att vänsterns medverkan kan ha haft en åtminstone liten betydelse när det gäller att skydda framförallt barnomsorgen mot nedskärningar och när det gäller att driva ett mångkulturellt perspektiv. Vänsterpartiet agerade också mycket aktivt för bygget av ett fliseldat värmekraftverk tillsammans med Sigtuna kommun – kommunens största investering någonsin, där vänstern aktivt agerade för att spräcka den borgerliga majoriteten och få med centern på den nya linjen.
Mycket av detta är borta nu. Värmekraftverket har privatiserats. Större delen av barnomsorgen har privatiserats av den borgerliga majoriteten sedan 2006. Den privatiseringen genomfördes under former som numera anses olagliga på flera sätt. En stor del övertogs av hustrun till en av kommunens förvaltningschefer och en annan del av hustrun och dottern till barn- och ungdomsnämndens ordförande. Den som hade den brunaste näsan fick köpa – och till vrakpris! Den framgångsrika allmännyttan har till stor del sålts ut till privata fastighetshajar och bostadsrättsföreningar.
Vänsterpartiet har inte förmått att motverka den här utvecklingen. Före valet 2006 blev koalitionen lite för tät. Glädjen över att få umgås med den lokala makteliten och lyfta feta kommunalrådsarvoden överskuggade vänsterpolitiken. Det var när vänstern strax före 1998 års val medverkade till privatiseringen av värmekraftverket som jag bestämde mig för att lämna mina kommunala uppdrag. Så förgås välfärdskommunen!
Först var det lite av en chock att inte längre vara med mitt i smeten och veta vad som hände på kommunalkontoret. Nästa chock var att det går alldeles utmärkt att leva som vanlig medborgare utan att veta vad som händer på kommunalkontoret.
Men det är inte i vrede som vi nu har vänt oss om för att resa västerut. Från den första maj i år är vi nu fullvärdiga kommunmedlemmar i Skinnskattebergs kommun. Också den kommunen har sina kommunalpolitiska finesser; något som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Nej det var mycket kul i Upplands Väsby också. Inte minst i kommunalpolitiken. Men nu är vi färdiga med varandra. Goodbye Upplands Väsby. Never more!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar