En stad är en stad, en stad, en stad

Jönköpings kommun har bestämt sig för att stadsdirektören inte längre ska kallas så. Istället ska hen tituleras ”kommundirektör”.

”Vi jobbar för hela kommunen och inte bara för Jönköpings stad”, säger kommunstyrelsens ordförande Mona Forsberg (S) till tidningen Dagens Samhälle.

Det här väcker frågan om vad en stad är för något. Rubriken på det här inlägget är en parafras på Gertrude Steins strof ”Rose is a rose a rose a rose” ur dikten ”Sacred Emily” (2013). Uttolkare menar att vad Gertrude Stein vill ha sagt är att rosen definieras av sin essens. Men vad är stadens essens?

Det finns åtminstone tre olika sätt att bestämma vad en stad är. Ett är det administrativa. En stad är en kommun med en särskild status, speciella uppgifter och som har utnämnts till stad av någon högre auktoritet, t ex kungen eller staten. I undantagsfall kan staden ha fått sina privilegier av någon feodalherre (t ex Gränna stad av greven Per Brahe).

Den andra metoden tar sin utgångspunkt i speciella egenskaper hos området. Vanliga sådana är att bebyggelsen är tät eller att det har en hög befolkningstäthet. Det i svensk statistik använda tätortsbegreppet har en sådan bestämning: det ska vara ett minsta antal invånare och avstånden mellan husen får inte överstiga ett visst antal meter.

För det tredje kan det handla om särskilda funktioner som finns hos staden. Det har ofta handlat om handel och köpenskap, men det finns många andra förslag. Det kan t ex handla om nöjes- och kulturlivet. Det ska finnas restauranger, parker att ströva i, idrottsanläggningar, konsert- och teaterlokaler.

I dagligt tal är det inte så noga med grunderna för definitionen. Man slänger sig obekymrat med att man ska ”ut på stan” eller man kallar många mindre samhällen för ”stad”. Extremfallet hittade jag i en artikel i Fagersta-Posten 2017 där Nikkaluokta (med en invånare) kallades för stad. Märkligt nog ligger därmed ”världens minsta stad” i ”världens största stad”, Kiruna. När Kiruna fick stadsrättigheter 1948 täckte ”staden” en yta på 14 000 kvadratkilometer, och kunde skryta med att vara världens största stad.

Då var det förstås det ”administrativa stadsbegreppet” som gällde. Dom flesta som lite slarvigt pratar om städer skulle jag tro snarare är (helt ovetande) inspirerade av Gertrude Stein.

Det administrativa stadsbegreppet avskaffades i Sverige 1971, när enhetsbegreppet ”kommun” infördes i lagstiftningen. Märkligt nog lever det dock kvar i något så prosaiskt som kommunnumret. Varje kommun har ett fyrsiffrigt kommunnummer, där dom första två siffrorna står för länet. Västmanlands län har t ex nummer 19. Den tredje siffran är den fossiliserade beteckningen för kommuntyp före införandet av det enhetliga kommunbegreppet. Sista siffran är bara ett löpnummer. Om tredje siffran är en åtta, så ingår en stad i kommunen (om det finns mer än tio sådana kommuner i ett län, kan det vara en nia istället). Om tredje siffran är en sexa, så ingår en före detta köping. Övriga tredjesiffror (0-5) betecknar före detta landskommuner.

Atlantis. En försvunnen
stad

På 60-talet fanns det 133 städer och nu finns 124 kommuner med 8 eller 9 som tredjesiffra i kommunnumret. Nio städer har alltså försvunnit. Dessa har jag beskrivit i serien ”De försvunna städerna”. Den avslutades i januari 2017 med Öregrund. I det inlägget finns länkar till dom övriga åtta inläggen. På samma sätt försvann i och med kommunreformen simsalabim ett 20-tal köpingar, som beskrivs i åtta inlägg under åren 2016 – 2017. På samma sätt kan man gå in på det sista inlägget som handlar om fyra försvunna köpingar i Skåne för länkar till övriga inlägg i serien.

Några av dom f d städerna, numera kommunerna har försökt återuppväcka stadsbegreppet i sitt namn. Fjorton kommuner kallar sig numera stad. Först var storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö redan 1983. I Västmanland är det bara Västerås som kallar sig stad. Övriga f d städer kallar sig kommun (Arboga, Fagersta, Köping, Sala). Ingen kommun, varken i landet som helhet eller i Västmanland kallar sig ”köping”. Annars vore det med samma logik möjligt för Hallstahammar, Kungsör och Norberg.

Det är uppenbart att dom f d städer, som nu kallar sig ”stad” är ute och far efter det administrativa stadsbegreppet. Annars vore det väl konstigt om Västerås, med sina vidsträckta landsbygdsområden (85 procent jordbruks- och skogsmark) tycker att det som kallas ”stad” i sin helhet uppfyller andra kriterier på att vara en stad. Annorlunda tycks Jönköping ha resonerat när dom degraderar sin stadsdirektör till kommundirektör. Kanske som Gertrude Stein - när man ser en stad vet man att det är en stad. Men hur kunde Nikkaluokta bli stad?