Sköldin i tiden Del 2: Brännvinet och den nyktre pianostämmaren

Förra avsnittet handlade om skomakaren och fabrikören Gustaf Sköldin. Klicka här för att läsa det.

Alla är inte släkt med varandra

Vid läsningen av dom arkiverade tidningarna är det utöver skomakaren Gustaf Sköldin två Sköldinare som sticker ut. Den ene är pianostämmaren Johan Albert Sköldin (1843 – 1896) som mötte sitt olyckliga öde ombord på ångaren Eskilstuna II en tidig morgon i augusti 1896. Den andre är kommunalpampen Per Arthur Sköldin (1898 – 1964), som styrde Sundbybergs stad med järnhand i över 20 år.

Ingen av dom tre, Gustaf, Johan Albert och Per Arthur synes vara släkt med varandra. Gustaf föddes 1849 som son till torparen Olof Olsson i Sköldinge. Första gången som man i tidningsmaterialet kan se att han uppträder under namnet Sköldin är 1883. Hans namnbyte från det patronyma Olsson borde alltså ha skett någon gång mellan 1860 och 1880. Pianostämmaren Johan Albert Sköldin föddes 1843 som son till urmakaren Carl Johan Sköldin (1821 – 1907) i Valla (som ligger i Sköldinge socken). Urmakaren var sin tur son till bonden Jan Sköldin (1790 – 1837) i Valla. Vem som bytte till namnet Sköldin framgår inte. Det kan ha varit bodnen Jan eller någon före honom. I alla fall var det långt tidigare än skomakaren Gustaf. Den tredje, ”Sundbybergskungen” Per Arthur föddes i Östra Vingåker som son utom äktenskapet med okänd fader av Augusta Ottilia Wålander (1879 – 1964). Hennes pappa hette Erik Eriksson Sköldin (1845 – 1930) och han föddes på Sköldnäs Östergård i Västra Vingåker. Ottilias farfar hette Erik Jonsson (1801 – 1869) och levde och dog på Sköldnäs Östergård 2,5 mil väster om Sköldinge. Mellan Sköldinge och Östra Vingåker är det ungefär lika långt.

Om man ska sammanfatta tycks alltså Gustaf ha kallat sig Sköldin sedan någon gång under andra halvan av 1800-talet. Johan Alberts släkt tog upp namnet, troligen ungefär 1800 eller tidigare. Och Per Arthurs förfäder tycks ha tagit sig namnet Sköldin vid mitten av 1800-talet. Rötterna går tillbaka till lite grand olika ställen, till Sköldinge, Valla och Sköldnäs Östergård i Västra Vingåker. Det har alltså inte framkommit något som tyder på släktskap mellan dom tre.

Spriten dödade den nyktre värdshusvärden?

Urmakarsonen Johan Albert flyttar till Stockholm 1873 vid 30 års ålder. Men redan 1865, vid Kungliga musikaliska akademins högtidsdag får han ett stipendium som 1:a i pianostämmarklassen. Här är det alltså något som inte riktigt stämmer med årtalen. Vid akademins avgångsexamen 1886 får han en jetong (vilket enligt Wikipedia är en belöningspeng för gjorda framsteg i studier, för flit och skicklighet eller dylikt) i harmoniska klassen. Han tilldelas också betyget Berömlig i avgångsexamen och var nu Musikdirektör.

Den musikaliska karriären fortsatte. 1874 uppfann han och fick patent för en s k

 ”piano-resonnans-baottenrensare” (det ska förmodligen vara bottenrensare). År 1894 publicerade Elkan & Schildknechts förlag under rubriken nyutkommen dansmusik polkan ”Stockholmsbarn” komponerad av J A Sköldin.

Yrkestitlarna varierar: pianostämmare, organist, musikdirektör. Men det finns också en annan mer oväntad benämning ”nykter värdshusidkare.” Redan 1865 dyker i tidningen upp annonser för en Bierhalle Gambrinus på Norra Smedjegatan 3. Norra Smedjegatan var en ökänd bordellgata på Norrmalm, som helt försvann när Gallerian byggdes 1976. Annonserna för ölhallen var genomgående avfattade på tyska och någon undertecknare fanns inte.

1877 tycks verksamheten ha flyttat till Stora Vattugatan 2 inte så långt från det tidigare läget på Norra Smedjegatan. Från 1878 är annonserna undertecknade A C Sköldin. A C står för Anna Charlotta, som Johan Albert gift sig med sedan han kommit till Stockholm. Det kan vara så, att det var Anna Charlotta som stod för värdshusidkandet medan Johan Albert ägnade sig åt musiken.

 

En länk mellan dom båda karriärerna antyds dock av sista raden i annonsen ”OBS. Ett godt Piano finnes till respektive gästers disposition”. Man får förmoda att pianot var välstämt.

Så kommer vi till det olyckliga slutet. Den 7 augusti 1896 rapporterar Dagens Nyheter att Johan Albert har avlidit:

Den sista färden. En af passagerarna i ångaren Eskilstuna II afled hastigt ombord under båtens senaste hitresa och fördes genom polisens försorg till Karolinska institutet. Det var ett omåttligt begär efter brännvin, hvilket efter att först ha ledt honom på utförsbacken, nu kräfde hans liv. Han hade bredvid sig en tömd brännvinsbutelj. Enligt hos den döde anträffade bref var den så sorgligt bortgångne en musikdirektör Sköldin, hvilken under senare åren mestadels sysselsatt sig med pianostämning. Han medföljde hit från Torshälla.

Man kan bortse från dom reflektioner som kan göras om dom eventuella motsättningarna mellan musikkarriären och rollen som ”nykter” värdshusvärd och det på ”omåttligt begär efter brännvin” påstådda slutet på ångbåten till Eskilstuna. Kvar står då ändå frågan om pressetiken. Det förefaller nog som om detta för drygt hundra år sen var ett obekant begrepp. Vi kunde också se detta i rapporteringen om den kullbytterade skofabriken i Södertälje.

Människor som anklagas eller till och med döms, men för smärre brottsliga handlingar får sina namn utan vidare publicerade. Detta gäller också vad som skribenten uppfattar som moraliskt opassande beteenden. Fördömandet döljs obetydligt.

En liten tröst, om än för sent, för Johan Albert blev dock den av änkan Charlotta Sköldin formulerade dödsannonsen i nästa dags tidning: ”Tillkännagives att min älskade make, Organisten Joh. Albert Sköldin, lugnt och stilla afled i Stockholm den 6 Augusti 1896 kl. 8 f.m., sörjd och saknad af mig samt en åldrig fader och syster.”