Den mest aktuella frågan i svenskan handlar om ”de” och
”dem” som personliga pronomen och som bestämd artikel i pluralis ska skrivas
som ”dom”, eftersom ingen människa (utom i Finland) säger ”de” och ”dem”.
I texter, även av skrivare som man kan förmoda kan klara
distinktionerna mellan de och dem blir det allt oftare fel. Som gammal
språkpolis känner jag adrenalinet stiga. Den enklaste lösningen blir då att
införa ”dom” istället. Det kan förvisso reta en del, och själv känner jag mig
inte riktigt bekväm med att skriva ”dom”. Men denna obekvämhetskänsla är ett
intet i jämförelse med den ilska som ett felanvänt ”dem” skapar. Jag har därför
bestämt mig för att, åtminstone i den här bloggen skriva ”dom”. Jag har nu en
tid varnat känsliga läsare, men hittills har jag inte fått några arga
kommentarer. De kommentarer jag får, både arga och uppmuntrande, handlar
snarare om innehållet än om formen. Jag har därför bestämt mig för att från och
med nu ta bort varningstexten. Nu kör vi! Så får dom tycka vad dom vill.
Svenska språket har genomgått åtminstone två större
stavningsreformer. Den första 1906 drevs igenom av den liberale
ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. Nu försvann en del idag besynnerliga
stavningar som t-ljudet (rödt blev rött) och v-ljudet (haf blev hav, hafva blev
hava och hvad blev vad). Andra ålderdomligheter som j-ljudet i hjärta, gärna
och djur eller sje-ljudet i stjärna och skjuta blev kvar och finns där än i
dag.
Den andra reformen kom efter andra världskriget när man
började slopa verbens pluralformer. Vi åto, gingo blev vi åt och gick. De tala
blev de talar. Inga av stavningsreformerna var utan sina motståndare. Det fanns
ett spår av högdragenhet i motståndet. Det talades om ”pigstavningsreformer”
och ”minskad känslighet för språkets nyanser.” Samtidigt fanns ett drag av
radikalitet hos förespråkarna. Fridtjuv Berg var förvisso liberal, men 1906 var
liberaler i vissa kretsar sedda som livsfarliga radikaler. Många
arbetarförfattare förespråkade reformerna.
I en studie undersöktes
när tidningarna accepterade 1906 års reform. Tre tidningar jämfördes:
”Social-Demokraten” som var först med att ta till sig nystavningen. Därefter
kom liberala ”Aftonbladet” medan den nya stavningen inte slog igenom i
konservativa ”Ny Dagligt Allehanda” förrän 1926, alltså 20 år efter reformen.
Det här sambandet kan man nog skönja även idag när det gäller dom-reformen. Det
finns helt enkelt ett klassperspektiv i hur man stavar.
Med viss tvekan har jag, trots klassperspektivet, accepterat
”dom”. Så blir det. Men tro inte att all förflackning är acceptabel för det.
Det är fortfarande en skillnad mellan ”var” och ”vart”. Jämför med frågan på
bussterminalen: ”Vart går bussen till Mölnlycke?” Svar: ”Till Mölnlycke”. Och
särskrivningar får också blodet att svalla. Det är skillnad mellan en ”brun
hårig sjuk sköterska” och en ”brunhårig sjuksköterska”. Och den som i min
närhet säger ”ejenkligen” lever farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar