Så var det klart med styret också i Surahammar

Det meddelas idag att den nästan tre månader långa striden om vem som ska styra Surahammars kommun nu är över. Trots valframgångar kommer inte Sverigedemokraterna med i styret. Istället går Moderaterna, Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna ihop i ett starkt majoritetsstyre. Till skillnad från i många andra kommuner där liknande styrande koalitioner bildats är det inte S, utan M, som håller i taktpinnen. Kommunalråd och kommunstyrelseordförande blir en moderat.

Sedan sist har också Moderaterna i Skinnskatteberg meddelat att de lämnar samarbetet med SD och mittenpartierna L och C. Det är ovisst vad de menar med beslutet, eftersom de säger sig ha för avsikt att även fortsättningsvis "stötta" det nya styret, men inte delta i någon valteknisk samverkan. I tabellen med länets alla kommuner har jag korrigerat för detta nya ställningstagande.

När nu dammet lagt sig (?) efter konstitueringsprocesserna i de västmanländska kommunerna blir det något överraskande resultatet att valvinnarna SD kommer med i styret endast i två av de tio kommunerna, och i båda fallen i minoritetskoalitioner. I Arboga är det C som agerar stödparti och i Skinnskatteberg M.

Socialdemokraterna kommer att ingå i styret i åtta kommuner och i den ledande positionen i sju av dessa. Jag kommer i ett senare inlägg att diskutera hur den här situationen kunnat uppstå. Hur har SD:s valsuccé förvandlats till ett fiasko i koalitionsbyggandet?

Valteknisk samverkan ??

Moderaterna i Skinnskatteberg annonserade i veckan med buller och bång att de lämnar den valtekniska samverkan med Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna. Här ska vi gå in lite närmare på begreppet ”valteknisk samverkan” och vad det kan betyda att man lämnar en sådan. Det handlar här om de val som kommunfullmäktige förrättar av Kommunstyrelse och nämnder. På ett övergripande plan är det en saga som nästan låter osannolik när den berättas.

Steg 1: Majoritetsval?

Först kan man konstatera, att valet formellt sett är ett majoritetsval. Det finns en enda uppsättning kandidater som vanligen väljs enhälligt och med acklamation. Det betyder att det aldrig blir någon omröstning utan ordföranden frågar om de föreslagna kan väljas. Om hen tycker att övervägande antal ledamöter ropar ”ja” fastställs valet med ett klubbslag.

Steg 2: Proportionellt val minoritetsskydd

Men det finns med den här proceduren en risk att en majoritet av väljarna (kommunfullmäktiges ledamöter) kör över minoriteten och tillsätter hela styrelsen. Det finns därför en ventil. Innan klubban faller kan någon eller några kräva ”proportionella val”. Om de som begär proportionella val är tillräckligt många ska val med olika valsedlar genomföras. Den nödvändiga minoriteten beräknas så, att man dividerar antalet röstande med det antal som ska väljas plus en. När Skinnskattebergs fullmäktige (25 röstande) ska välja kommunstyrelse (11 platser) blir det alltså 25/12=2,08. Detta tal rundas sen av uppåt till 3. Det krävs alltså att 3 röstande kräver proportionella val för att det ska genomföras.

Steg 3: Heltalsmetoden

Ibland, men oväntat sällan, genomförs det proportionella val. Valsedlar med gruppbeteckning och kandidatnamn fördelas då till fullmäktiges ledamöter, som en och en lägger ned sin röst i valurnan. Efter det vidtar fördelningen av mandat. Då används den så kallade heltalsmetoden (eller d’Hondts metod) som liknar den metod som används i allmänna val, men som inte är exakt densamma. Det här är inte lätt materia. För att illustrera hur metoden fungerar ska vi här genomföra en fördelning av de 11 platserna i Skinnskattebergs kommunstyrelse. Vi låtsas så att det finns tre grupper som konkurrerar: S+V bildar en grupp med 11 röstande, L+C+SD en andra grupp med 12 medlemmar och så till sist M med två röstande.

Störst på den första raden är L+C+SD. Pling! Där får L+C+SD ett mandat. Därför ändras deras röstetal på rad 2, så istället för 12 blir det 12/2=6. Så läser vi rad 2. Med 11 röster är nu S+V störst. Pling! Ett mandat till S+V, som nu till rad 3 får se sitt jämförelsetal minskat till 11/2=5,5. Störst på r ad 3 blir L+C+SD, som vinner de tredje mandatet och får sitt jämförelsetal minskat till 12/3=4.

Ja, så där fortsätter det ända tills alla elva platserna i Kommunstyrelsen är fördelade. Men i just det här fallet tillstöter en komplikation när det sista mandatet ska delas ut. Nu är både L+C+SD och M störst och lika stora. Då får lotten rycka in och avgöra. Här har jag markerat lottdragningen genom att lägga på ett halvt mandat vardera på de båda grupperna i summaraden längst ned.

Steg 4: Resultatet går att räkna ut på förhand

Till skillnad från när vi som medborgare uppträder som väljare till riksdag och kommunala församlingar, så är det i det här fallet känt på förhand hur många anhängare varje grupp har. Man kan alltså räkna ut på förhand hur valet ska gå. Så varför krångla med valsedlar och omröstningar, när man kan räkna ut i förväg hur det ska gå och sen bara ha ett förslag som kan beslutas med acklamation? Ja, så går det för det mesta till. Så, genom något som nästan ser ut som ett gudomligt ingripande är vi tillbaka till första steget igen.

Det går att mixtra med resultatet

Eftersom alla nu är överens om utfallet, och ingen kommer att kräva räkning av rösterna, så kan man ta tillfället i akt att mixtra med resultatet. Om det visar sig att ett parti som är för litet att få några platser i slutändan, kan det hända att ett lite större parti, så att säga, köper upp det lilla partiets röster för att vinna ännu mer platser. Eller så kan två småpartier slå sig samman och på det sättet bli så stora att de får vara med i fördelningen. Det som nu händer kallas vanligen ”Valteknisk samverkan”.

Om i exemplet ovan M ingår sådan samverkan med L+C+SD så får den nya gruppen L+C+SD+M 14 röster. Därmed försvinner lottdragningen på sista raden. Med jämförelsetalet 14/6=2,33 blir L+C+SD+M störst och vinner det sista mandatet.

Valteknisk samverkan är ”ett givande och ett tagande”

Varför M skulle vilja göra så här är förstås uppenbart. Risken elimineras, och M kan få en garanterad plats i KS. Annars vore det ju lotten som skulle avgöra det. Men varför skulle L+C+SD gå med på denna samverkan? Något måste väl M ge i gengäld. Och ett problem i sammanhanget är ju att M alldeles nyss har sagt upp den valtekniska samverkan med L+C+SD.

Det är ibland lätt att bli överslug i politiken

M sa upp överenskommelsen om valsamverkan med L+C+SD för att de ville tvinga framförallt L att gå med på M:s linje att det är en bra idé att plåga kommunens pensionärer genom att säga nej till seniorboendet på Klockarbergsvägen. Nu hamnar M istället i en situation där de vill ha två saker av L+C+SD – både en garanterad plats i Kommunstyrelsen och att de andra i gruppen ska gå med på M:s politiska krav – utan att ha något att ge igen.

Det verkar så överslugt att nästan ingen annan än den utköpta kommunchefen Marie Tollefsen Markström kan ha tänkt ut det. Man skulle kanske till och med nästan kunna kalla taktiken dumslug.

 

I fäders spår

 

Jag har förstått att det har varit Fars Dag, och att det då varit brukligt att bilder på fäder lagts ut på så kallade sociala medier. Några dagar för sent ansluter jag mig till denna tydligen nya sedvänja, med inte mindre än två generationer fäder.

Karl Edvin född 1890 var en av många barn i ett soldattorp. Det sägs ju att soldaterna inte hade mycket annat för sig än att göra barn. Karl Edvins karriär var några års folkskola, bonddräng och slutligen sågverksarbetare. Hans son Karl Axel född 1918 förlorade vid två års ålder sin mor i spanska sjukan. Sjuårig folkskola och sen jobb på bruket. Valsverksarbetare, Brunnsviks folkhögskola. Ombudsman (expeditör) på Metall i Fagersta, föreståndare för Metalls A-kassa. En socialdemokrat och fackföreningsman.

Om vi rör oss ytterligare två generationer framåt har ett av Karl Axels barnbarn just blivit utnämnd till ledamot av Kungliga Vitterhetsakademin. Också de andra barnbarnen har fina jobb.

Det kan ses som individuella och intergenerationella klassresor, men inte minst handlar det om det svenska samhällets klassresa.

Vi har under en följd av år på alla helgons dag gjort resan Mälaren runt – i vår råa jargong ”dödsrundan” för att sätt ljus på gravar i Sura, Ed, Fresta och Järna. I år orkade jag inte längre med 35 mils körning. För första gången på länge uteblev gravljusen. Utöver resor till exempelvis Riddarhyttan och Kolsva ska jag bara göra två resor till: Till Stockholm för ett 70-årsfirande i vår och till Kristianstad för en professorsinstallation. Sen den sista färden förstås. Så den här publiceringen får ses också som en kompensation för detta. Förstås uppmärksammades också kvinnor under denna årliga runda. Men nu var det som sagt Fars Dag.

När Marie säger ”hoppa!” då hoppar Bosse

Ännu en borgerlig-sverigedemokratisk front krackelerar nu. De borgerliga tillsammans med Sverigedemokraterna tog i valet en majoritet av fullmäktige i Skinnskattebergs kommun. Valrörelsen hade de fyra, SD, L, M och C drivit tillsammans. ”Ett härligt gäng!” utropades det. Nu meddelar Moderaterna överraskande att de lämnar samverkan med de övriga tre. ”Det är tråkigt” säger kommunalrådskandidaten Gabriel Andersson (L) tillfrågad av P4 Västmanland. Det härliga gänget blev ett tråkigt gäng.

Moderaterna formulerar sig så, att de lämnar den valtekniska samverkan med de tre övriga, men att de fortfarande ”stöttar SD, L och C i arbetet med ett välbehövligt maktskifte”. Vad de menar med ”stötta” och ”maktskifte” förklaras inte i Moderaternas pressmeddelande eller i de uttalanden som den sparkade f d kommunchefen Marie Tollefsen Markström, numera baksäteschaufför hos Moderaterna, gjort i P4.

Vad innebär det att man lämnar den valtekniska samverkan? Innebörden är att Moderaterna på ett bräde gör sig av med all representation i kommunens styrelse och nämnder. De platserna fördelas med ett komplicerat system som kräver en viss storlek i fullmäktige för att kunna tillämpas.

Om Moderaterna går fram själva, utan samverkan med andra partier blir fördelningen av platser i Kommunstyrelsen att de andra borgerliga (inklusive SD) får fem platser. Vänsterblocket får lika många, sen måste det bli lottdragning mellan Moderaterna och övriga i högerblocket om den sista platsen. Det är alltså 50 procents chans att Skinnskattebergs kommunstyrelse får klara sig utan Bosse och Marie. Fast egentligen är det osäkert om M:s storlek är tillräcklig för att den proportionella metoden ska kunna tillämpas. Om inte är det 100 procents chans! Fast borgerlig majoritet blir det i alla fall.

I alla övriga nämnder i kommunen kommer garanterat inte heller att finnas några moderater. Det gäller Miljö- och byggnämnden, den nyinrättade Vård- och omsorgsnämnden, Valnämnden och Överförmyndarnämnden. Vad driver egentligen dessa kommunalpolitikens Kamikazepiloter.

En förklaring som de själva ger är motståndet mot omvandlingen av de nedgångna husen på Klockarbergsvägen 8 till toppmodernt seniorboende. Av någon, nästan obegriplig anledning har de fått för sig att det är en dålig affär. De vill hellre se en försäljning till någon mer eller mindre dubiös kapitalist. Vad sådana kan ställa till med på bostadsmarknaden i avlägsna skogsbygder är välbekant.

Klockarbergsprojektet klubbades igenom av S, V och L, men måste göras om efter en dom i Förvaltningsrätten. Man får väl förmoda att M:s avhopp är avsett att sätta press på majoriteten i Klockarbergsfrågan. Svagaste länken är väl då Liberalerna. Deras företrädare Gabriel Andersson säger sig dock fortfarande vara positiv till projektet.

Dessutom är det så, att den här omvandlingen verkligen är något som Skinnskattebergsborna vill ha. Att Moderaterna med obegripliga argument vill stoppa det lär knappast stärka deras ställning i väljarkåren. 2022 års val var ju inte det sista.

En annan förklaring skulle kunna vara att M vill stärka sin egen ställning i det borgerligt-sverigedemokratiska blocket. Det är oklart hur, men som sagt: När Marie säger ”hoppa!” då hoppar Bosse, även om man råkar hamna i tomma intet, eller möjligen, som man säger, i galen tunna.

 

 

Finns det några belägg för offerkoftehypotesen?

Det lönar sig inte att försöka ordna styret så att Sverigedemokraterna stängs ute. De och deras högröstade anhängare betraktar sig då som diskriminerade och tar på sig en martyrroll. Den bilden gör bara att de får än mer stöd. Vi kan kalla detta för offerkoftehypotesen. Här ska vi bland annat med hjälp av kommunalvalsresultat från 2018 och 2022 testa denna hypotes.

I sex kommuner ingick SD i styret under mandatperioden 2018 – 2022. Här fanns alltså inga hinder. Redan här krackelerar offerkoftehypotesen. Det visar sig, att av de grupper av kommuner som jag har definierat här, ökar SD mest i just dessa sex kommuner. Tre fjärdedelar av kommunerna hamnar mellan 2,8 och 6,7 procents ökning (boxen längst till vänster i figuren) och den genomsnittliga ökningen av röstandelen är 4,5 procent.

Traditionellt bildas i svenska kommuner styre av något av de båda blocken. Efter SD:s inträde på arenan var de gamla partierna rätt så ense om att det gällde att hålla nykomlingarna borta från makten. Det var ju trots allt ett parti med rötterna i nynazismen. Två huvudsakliga metoder utvecklades. Problemet uppstod förstås när inget av de båda blocken kunde få majoritet. Man kunde då komma överens om att den största av de båda minoriteterna skulle få styra i minoritet. I den nationella politiken kallades detta ett slag för Reinfeldtdoktrinen, och lades till grund för partiernas överenskommelse i den så kallade Decemberöverenskommelsen.

Metoden med minoritetsstyre visade sig vara instabil. Frestelsen kunde bli för stor för de borgerliga partierna att slå ihop sina påsar med högerpopulisterna och fälla minoritetsstyret. Då var en stabilare lösning att ett eller flera partier korsade blockgränsen och slog sig samman med ett eller flera partier på den andra sidan som det gick att få majoritet tillsammans med. Blocköverskridande majoriteter var alltså den andra, lite kraftfullare utestängningstaktiken.

I figuren finns utöver de sex kommunerna där SD faktiskt deltog i styret först de kommuner som bildat traditionella majoritetsstyren, och där alltså inga särskilda arrangemang för att stoppa SD gjorts, därefter minoritetsstyreskommuner och slutligen kommunerna med blocköverskridande majoritetskoalitioner.

Hur gick det för Sverigedemokraterna i 2022 års val i dessa tre grupper av kommuner? I 90 kommuner utan några särskilda stopparangemang ökade SD med i genomsnitt 2,5 procent. I den mittersta hälften av kommunerna var ökningen mellan 1,1 och 3,4 procent. I nästa grupp – minoritetsstyresgruppen – blev den genomsnittliga ökningen 2,4 procent och de i de mittersta 50 procenten av de 118 kommuner var ökningen mellan 1,1 och 3,7 procent. Om man ser minoritetsstyre som en metod att spärra ut SD från styret var det alltså enbart med god vilja som man kan se att offerkoftehypotesen skulle stämma. Ökningen var förvisso mycket mindre än i de sex SD-styrda kommunerna, men skillnaden gentemot dem som inget hade gjort blev obetydlig.

Då verkar blocköverskridande majoritetsstyren vara något mer i linje med hypotesen. Här blev den genomsnittliga ökningen av SD:s röstandel 3,1 procent, alltså högre än både i de kommuner som inte gjort något åt saken och de som satsat på minoritetsstyre. De mittersta femtio procenten av de 76 kommunerna visade en ökning av SD-röstandet med mellan 1,3 och 4,6 procent.

Stödet för offerkoftehypotesen är ganska svagt. Om SD spärras ut genom att man bildar blocköverskridande majoritetskoalitioner kan man i medeltal vänta sig en ökning av SD-rösterna med omkring en halv procentenhet. Störst är framgången där högerpopulisterna släppts in i styret, alltså i direkt strid med offerkoftehypotesen.

Hur gick det i Västmanland då?

Hur har offerkoftehypotesen fungerat i de västmanländska kommunerna. Efter hur situationen såg ut förra mandatperioden fördelar sig de tio kommunerna i länet över de fyra kategorierna: SD var med i styret i Surahammar; i Norberg var det ett traditionellt blockstyre med S och V i majoritet; i tre kommuner – Kungsör, Sala och Skinnskatteberg - tillämpades minoritetsstyre och i de resterande fem kommunerna (Arboga, Fagersta, Hallstahammar, Köping och Västerås) hade man blocköverskridande styre.

Det mönster som framträder i analysen av alla landets 290 kommuner är U-format. Störst framgångar har SD haft i de kommuner där man deltagit i styret av kommuner, minst framgångar noteras i de kommuner som tillämpar minoritetsstyre eller där endera av de traditionella blocken regerar. Sen går det upp igen i de kommuner som – ofta i syfte att just utestänga SD – haft ett blocköverskridande styre, men framgångarna i valet har ändå varit mindre än i de kommuner där SD deltagit i styret.

Det U-formade sambandet är tydligt även i Västmanlands läns tio kommuner. Däremot är de röstmässiga framgångarna i de kommuner som genom blocköverskridande koalitioner blockerat SD genomsnitt större (+5,01 procent) än i Surahammar där partiet deltagit i styret (4,25 procent). I stort sett fungerar det på samma sätt i Västmanland som i samtliga kommuner. Den ganska stora uppgången i kommunerna med blocköverskridande styre i jämförelse med den kommun där SD varit en del av styret skulle kunna tyda på en lite kraftigare offerkofteeffekt, men då ska man komma ihåg att det bara var i en kommun där SD släppts in i maktens korridor, så det blir ett ganska stort spelrum för tillfälligheter.

På andra håll i tid och rum

Jag skrev redan i samband med SD:s inbrytning i riksdagen 2010 ett inlägg här på bloggen om de olika strategier som högerextremistiska partier bemöttes med. Jag kallade dem där för ”isoleringsstrategin” respektive ”samarbetsstrategin”. Den amerikanske statsvetaren William Downs (2001) hade studerat hur norska politiker ställde sig till Fremskridtspartiet respektive belgiska politiker till Vlaams Blok. Det visade sig att vänsterpolitiker föredrog isoleringsstrategin medan borgerliga politiker lutade mer åt samarbetsstrategin. Det är precis samma mönster som går igen i svensk politik 20 år senare när högern är beredd att regera med stöd av SD.

Erfarenheterna från Österrikes långa period (1949 – 19915) av ”stora koalitioner”, som ju kan ses som den mest långtgående isoleringsstrategin beskrevs också. De österrikiska erfarenheterna kan inte sägas ge något egentligt stöd för offerkoftehypotesen. Valen präglades inte av särskilt stora framgångar för högerpopulistiska partier.

Jag tog i inlägget också upp de fyra svenska kommuner där SD blev representerade i valet 2002, och där de kom att inta en vågmästarroll. I två av dessa blockerades de av majoritetskoalitioner medan det i de två andra var matematiskt möjligt att agera vågmästare. I de två förstnämnda ökade väljarandelen till 2006 med 4,1 respektive 2,4 procent. I de båda där partiet faktiskt kunde spela en roll var bilden splittrad: 13,6 procent ökning i den ena, men bara 0,7 procent i den andra. Något stöd för offerkoftehypotesen var det i alla fall inte.

Tyskland under 1930-talet kan tyckas vara ett drastiskt exempel. Men likheter finns. Hitler utsågs till rikskansler i januari 1932 och bildade regering tillsammans med det högernationalistiska Tysknationella partiet. Nu var det öppet för högerextremisternas makt, så något mer fritt val blev det inte. Vid riksdagsvalet 1933 fanns bara en lista från vilken valdes 96,7 procent nazister. Maktövertagandet föregicks av en period med ”opolitiska regeringar”, dock inkluderande företrädare för de nazisterna närstående Tysknationella. Under denna period, som alltså gav ganska goda möjligheter för nazistiskt inflytande ökade deras röstetal med 10,8 procent.

Dessförinnan, alltså 1928 – 1932 var regeringsmakten organiserad på ett sätt som mer liknar isoleringsstrategin. Tydligast var detta under 1928 – 1930 när en ”stor koalition” regerade. Efterföljande år var det borgerliga minoritetsregeringar som ”tolererades” av socialdemokraterna. Vid valen under denna period 1928 – 1932 hade nazisterna stora framgångar 15,7 respektive 19 procent. De tidiga åren 1924 – 1928 avlöste fem borgerliga mittenregeringar varandra, så här kunde dörrarna för nazistiskt inflytande ha varit öppna. Partiet var dock ännu bara i sin hemska linda och lite nedtryckt efter Hitlers misslyckade "ölhallskupp" 1924, och fick bara 2,6 procent i valet 1928.

Trots den väldigt annorlunda spatiotemporatal kontexten kan man faktiskt spåra U-mönstret också i nazismens tillväxt under 1930-talet med stora valframgångar både när man närmade sig maktens köttgrytor och när regeringskoalitioner spärrade vägen. Framgångarna var större när en borgerlig regering styrde med socialdemokratiskt stöd än när en stor koalition definitivt blockerade vägen.

Olika historiska erfarenheterna visaratt det nog kan finnas belägg för offerkoftehypotesen, d v s att isoleringsstrategin leder till valframgångar för högerextremister, men att samarbetsstrategin har än mer förödande konsekvenser.

 

Billigare och bättre kommunal revision genom samarbete

Jag har flera gånger när det begav sig skrivit om den konflikt som rullades upp under 2020 och 2021 i Skinnskattebergs kommun och som beskrevs som en konflikt mellan kommunchefen Marie Tollefsen Markström och kommunalrådet Lena Lovén Rolén (S). Det här handlade i själva verket inte om två grälsjuka damer, utan om ett fräckt försök av Tollefsen Markström (numera andranamn hos Moderaterna) att avsätta den politiska kommunledningen. Flera borgerliga politiker spelade med i spelet. Under mina mer än 30 år som förtroendevald och som forskare i kommunal politik och förvaltning har jag aldrig ens hört talas om händelser liknande dem i Skinnskattebergs kommun. Jag medger att det är ett trovärdighetsproblem. Om någon berättade om förloppet under dessa år, skulle jag inte tro att det var sant.

Men återverkningarna har på ett kanske oväntat sätt gett sig till känna under innevarande år, när kommunrevisionen gjort slut på sina pengar. Revisionens dåvarande ordförande Lennart Lydqvist (L), numera fullmäktiges ordförande, hade en inte oviktig roll i upprinnelsen till kuppförsöket. Revisionens upphandlade sakkunniga biträde Camilla Karlsson listade efter ett timslångt samtal med kommunchefen olika överträdelser som kommunalrådet skulle ha gjort sig skyldig till, bland annat beskylldes hon för trolöshet mot huvudman, ett brott med fängelse i straffskalan.

Lydqvist agerade snabbt för att förvandla klagoskriften till ett initiativ från kommunrevisionen samt att delge Kommunstyrelsen skriften som därigenom offentliggjordes. Vi andra häpnade väl över det märkliga beteendet hos biträdet Karlsson, tills det visade sig att Karlsson och Tollefsen Markström via en bulvan gjorde miljonaffärer. Revisorn var med andra ord ekonomiskt beroende av den som skulle granskas. Karlsson prickades så småningom av yrkesföreningen Sveriges Kommunala Yrkesrevisorer (SKYREV). Men redan dessförinnan, när marken började brännas under Karlsson, sa hon upp sitt kontrakt med kommunrevisionen. Utan att villkoren för hävning av kontraktet var uppfyllda godkändes uppsägningen av Lydqvist.

Revisionens pengar tog slut

Men, hoppsan, nu stod den förtroendevalda revisionen utan sakkunnigt biträde, vilket man enligt Kommunallagen måste ha. Det föll nu på Lydqvist att försöka hitta ett nytt biträde. Utan någon offentlig upphandling fick han så småningom den multinationella revisionsbyrån KPMG att åta sig uppdraget. Men priset blev högt. Under 2021 gjorde man av med 300 000 kronor mer än den halva miljon som anslagits.

Under år 2022 har revisionen hittills förgäves försökt få ökat anslag för att kunna betala sina räkningar och för att kunna genomföra de granskningar av räkenskaperna och verksamheten som behövs. Kommunstyrelsen och dess ekonomiförvaltning har också försökt lägga sig i. Det är i strid med bestämmelser om att revisionens budget ska beredas av kommunfullmäktiges presidium. Det är lite orimligt att de som ska granskas kan bestämma hur stora resurser granskarna ska ha. Till slut blev det i alla fall ett tilläggsanslag på 270 000 av de 450 000 som revisionen bett om. Fullmäktiges dåvarande ordförande Klaus Jesse säger i en radiointervju att ”man kan inte ösa ut hur mycket pengar som helst för granskningar som är nästan meningslöst.”

Beslutet är för närvarande stoppat på grund av ett formellt fel, men allt tyder på att det ekonomiskt blir som föreslaget, d v s revisionen får ungefär hälften av vad de behöver.

Vems är felet för att det har blivit så här. I grunden beror hela händelseutvecklingen på det komplicerade kuppförsöket av den nu utköpta kommunchefen, numera moderatpolitikern Marie Tollefsen Markström, revisionens, numera fullmäktiges, ordförande Lennart Lydqvist (L) och den prickade och sjappande yrkesrevisorn Camilla Karlsson. Men sen får man väl säga, att en del av ansvaret också faller på den multinationella revisionsbyrån KPMG, som skamlöst utnyttjat situationen för att sno åt sig så mycket pengar som möjligt av Lydqvist som sitter i den fälla han själv gillrat.

De stora revisionsbyråerna är dyra och tama

I skriften ”Kommunrevisorns testamente” har jag diskuterat de upphandlade revisionsbyråernas roll. De förtroendevalda revisorerna måste enlig lagen ha sakkunniga biträden, och jag är övertygad om att behovet också finns. Men frågan är om just de tre-fyra stora revisionsbyråer som delar på marknaden är lämpligast. Min erfarenhet av att tre gånger varit med om upphandling av sakkunnigt biträde är att tecken tyder på att dessa byråer, som så ofta på oligopolmarknader, delat upp marknaden sinsemellan. Som Adam Smith skrev ”varhelst näringsidkare träffas konspirerar de mot allmänheten”. Vidare är det tydligt att revisionsbyråerna undviker att göra granskningar och dra slutsatser som riskerar att bli alltför jobbiga för kommunledningarna.

Orsaken är att samma byråer är verksamma på en annan marknad där de erbjuder varjehanda konsultuppdrag åt kommunledningarna. Det är alltså ett något mer förfinat upplägg än Camilla Karlssons mer brutala bulvanupplägg. Risken finns att anlitandet av de stora multinationella byråerna i slutändan leder till onödigt dyrbar och tam granskning av makten. Lidande blir i sista vändan väljarna/skattebetalarna som dels får stå för fiolerna, dels inte får särskilt kritisk granskning av makthavarna.

Kommuner kan samarbeta om eget revisionskontor

Frågan är väl om det finns något alternativ. I ”testamentet” diskuterade jag ett förstatligande av verksamheten. Det vore en lösning, men en så pass omfattande reform kräver ju tid. Lustigt nog finns det en annan lösning till hands som kan användas nästan direkt. Man kan anställa egna yrkesrevisorer. Tio kommuner och tolv regioner har sådana egna revisionskontor. Nu handlar det förstås mest om stora kommuner. Så det verkar inte vara något för en liten kommun som Skinnskatteberg med drygt 4 000 invånare.

Men, detta är egentligen bara ett specialfall av det mer allmänna förhållandet att små kommuner har svårt att hålla sig med olika specialistfunktioner. En lösning är då samarbete med andra kommuner. Detta kan organisatoriskt ske på olika sätt, kommunalförbund, gemensamma nämnder, avtal. Detta är inte ovanligt i kommunsverige. Några exempel i omgivningen är Västra Mälardalens Kommunalförbund (Köping, Arboga, Kungsör, Surahammar) som sköter flera olika framförallt administrativa funktioner åt medlemskommunerna. Västmanland-Dalarnas miljö- och byggnadsnämnd sköter frågor om miljö, bygg och fysisk planering åt kommunerna Avesta, Fagersta och Norberg. Många kommuner har gemensam överförmyndarnämnd.

Det går också att samarbeta om ett revisionskontor. Ett exempel är Kommunrevisionen Höglandet som bildats av kommunerna Aneby, Eksjö och Ydre samt Höglandsförbundet som i sin tur är ett kommunalförbund för familjerätt, IT och ekonomiservice. Skinnskattebergs kommun borde, som minst i länet och med erfarenhet av att ha blivit utnyttjad av upphandlade revisionsbiträden, ta kontakt med andra kringliggande kommuner i syfte att få ingång ett samarbete om ett gemensamt revisionskontor.