Från hjärtat av Bergslagen: Skogen är borta

lördag 10 april 2021

Skogen är borta

Skogen bakom vårt hus är borta. Under några nätter för några veckor sedan rakade en gigantisk skogsmaskin rent i den tidigare granskogen. Det var väl i och för sig en välsignelse. Vid närmare betraktande kunde till och med en lekman som jag se att skogen var sjuk. Under de 38 år jag haft hus i Västanhed har jag aldrig sett till spåret av någon skogsskötsel. Vindfällen har legat huller om buller. Nu var praktiskt taget alla stora granar utsatta för mordiska angrepp av granbarkborre. Vid foten av träden låg drivor med nedfallen bark från de nakna stammarna.

Det var i och för sig inte ointressant att se granskördaren i gång. Den arbetade bara nattetid. Plötsligt skar skarpa ledljus genom nattmörkret och in genom fönstren. De långa kranarmarna gjorde att den påminde om en giraff. Fram på kvällskvisten brukade vi undra när ”giraffen” skulle dyka upp.

Skogen ägs av Uppsala Akademi och har fastighetsbeteckningen ”Akademiskogen”. Jag har ofta undrat om Uppsala Akademis skogsinnehav här, en bra bit från Uppsala, har något med Julinsköldska cessionen att göra. Akademin borde väl på något sätt ha kompenserats för pengar som drullats bort av patron på Nyhammar. Är det någon som vet?

Jag förmodar att värdet på virke som angripits av granbarkborre inte är särskilt högt. Akademiförvaltningen passade – troligen för att få bättre betalt – på tillfället att samtidigt avverka en ganska lång sträcka på Köpingsåsens västra sluttning. Det handlar om en sträcka på sisådär 1,5 kilometer, tidigare huvudsakligen bevuxen med tall. Detta gör att vi numer har god uppsikt över landsvägen. Eftersom åskrönet är något högre upp, kan man från sovrumsfönstret se trafiken. Nattetid ser det ut som om bussar och lastbilar svävar som kon över Sarek (”Jag vet att den flyger”).

En annan konsekvens av det nya landskapet är att det nu är fritt fram för vinden över hygget. Vid den hemska snöstormen Evert den 11 mars tog det i ordentligt. Två friska trettiometersgranar i sydvästra delen av tomten klarade inte av att hålla emot. Jag har tidigare skrutit med att vi ägde en egen skogsbacke. Numera får man skryta med att vi äger ett kalhygge. Och grannen med att de fortfarande har en friggebod. De båda bjässarna lade sig till ro precis bakom stugan.

Vid ett informationsmöte i oktober i fjol lovade företrädare för skogsägaren att det nog trots avskogningen skulle bli ganska trevligt. Grenar och toppar (grot) skulle städas bort och det skulle bli ”fint och trevligt att ströva i området.” Nja, riktigt så blev det nu inte. Men man får väl trösta sig med att om sådär en 40 år står skogen tät och hög igen, och mycket av groten har nog multnat. Själv är jag bara 114 år då.

En annan kul grej är att vi nu har fått tillgång till den ena av områdets två fornminnen. Sisådär en 70 meter från huset finns en kolbotten, numera skyddad av ”hänsynsstubbar”. Jag har inte på alla 38 år sett denna lämning, men vägledd av hänsynstubbarna var jag där på utflykt i dag. Att det skulle ha varit en spännande upplevelse är nog att ta i. Den andra fornlämningen ligger på åsen, strax invid landsvägen. Det är Älvstenen. Där har vi varit förut och man kan läsa mer om den här. Där kan man faktiskt med lite tur få se älvorna.