Stora stygga vargen

Fenrisulven

Nu börjar årets lagliga vargjakt. I Västmanlands län ska en varg skjutas. Ju mer vi har närmat oss jaktstarten desto mer har den infekterade debatten i vargfrågan stuckit upp till ytan. Särskilt militanta är varghatarna. Känslorna är starka och tonläget är högt. Vargkramarna är inte lika högljudda, men istället framstår statens reaktioner som oproportionerliga. Att olovligen ta livet av en varg räknas som grovt jaktbrott och bestraffas normalt med att tjuvjägaren får krypa i kurran – ibland nästan lika länge som den som tagit livet av en människa. Detta stämmer knappast med det allmänna rättsmedvetandet och bidrar till att trappa upp striden ytterligare.

Inte heller Hedströmsdalen har förskonats. Det tidigare s k Uttersbergsreviret på västra sidan ån medförde inte några omfattande protester. Uttersbergsreviret anses nu ha upphört, men istället har vargar slagit sig ned i skogarna kring Färna och därigenom kommit närmare bebyggda trakter. Det var i somras en upprörd stämning i Färna och Bysala sedan varg från Färnareviret käkat upp några får.

Få frågor väcker så starka känslor som vargfrågan – eller ”vargplågan” som den bondeorganisation som kallade till möte i Bysala hembygsgård kallade den. För en utomstående betraktare förefaller både vargmotståndarnas upphetsade sinnesstämning och statsmaktens oproportionerliga straffreaktioner som svårbegripliga. Det liknar nästan kriget i skolan mellan lärare och elever om huruvida man ska få ha keps på sig på lektionerna.

Vargar sätter i sig tamdjur, framförallt är fåruppfödare utsatta, men det kan man faktiskt få ersättning av statsmakten för. Det är inte heller ovanligt att jakthundar får sätta till livet. Det leder till särskild upphetsning eftersom jakthundarna utöver sitt ekonomiska och bruksvärde betraktas mer eller mindre som familjemedlemmar. Däremot är det sällsynt att familjemedlemmar i den vanliga meningen blir uppätna av vargen. Särskilt vargkramarna brukar också mena att det är jägarna som upplever konkurrens om bytesdjur från vargarna. Det uttalas också ibland av jägarna själva. Troligen var det väl det som snillet Bernadotte för något år sen gav uttryck för: ”De äter mycket, det är bara så. Och man måste ju snart, som jag ser det, börja beskatta en stam för jag menar... det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara ... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det”. Ett något oväntat uttalande från ordföranden i svenska världsnaturfondens förtroenderåd!

Det är i vart fall svårt att begripa hur rivna får, konkurrens om jaktbyte och uppätna jakthundar kan leda till så starka reaktioner. Man kan inte låta bli att reflektera över djupare liggande kulturella orsaker. Vargen är i folktron en elak jävel. Inte minst är det så i den nordiska mytologin.

Fenrisulven avlades av jättarna Loke och Angerboda. Fenrisulven växte upp till ett skräckinjagande monster och det beslöts av asarna att han skulle infångas. Dvärgarna tillverkade ett specialrep och det var möjligt att lägga det om vargens hals sedan Tyr låtit vargen mumsa i sig hans hand. Fenris hölls sedan bunden i Jotunheimen med ett svärd i munnen med udden upp i överkäken. Ifrån bestens gap rann fragda som bildade ån Von. I samband med jordens undergång – Ragnarök – kommer besten lös och spelar en betydelsefull roll genom att sluka den högtrankade guden Oden. Mot en sådan urgammal kulturell bakgrund blir dagens varghat milt.

Det framhålls ofta att det i Sydeuropa, t ex i Italien och Spanien, finns betydligt större vargstammar än i Sverige – utan något varghat som i Sverige. Det är lockande att påminna om en vargsaga från Italien. Liksom Fenrisulven var frukten av övernaturliga väsens sexuella umgänge, så var tvillingpojkarna Romulus och Remus så. Krigsguden Mars satte på Rhea Silvia, som var vestalisk jungfru i Vestas tempel och dotter till en kung i staden Alba Longa. Resultatet av Mars förbindelse med Rhea Silvia blev Romulus och Remus. Rhea Silvias farbror som störtat hennes pappa och övertagit tronen satte ut tvillingarna i Tibern. När de flöt iland hittades de av en varginna som ammade dem. Så småningom hittades pojkarna av en herde. Efter en del förvecklingar bestämde sig gossarna för att grunda en ny stad – Rom. Dessvärre blev de osams om var och Romulus slog ihjäl brorsan och byggde den nya staden själv.

Romulus och Remus diar varginnan

Det är stor skillnad mellan det dreglande Fenrismonstret och Romuli och Remi amma. Det finns fler historier om vargar som tagit hand om hittebarn. Man kan påminna om Mowgli i Kiplings Djungelboken. Riktigt så hemtrevliga var dock inte alltid de utomnordiska vargarna. I den engelska folksagan om de tre små grisarna pustar och frustar stora stygga vargen omkull deras hus i akt och mening att äta upp dem. Vargen käkar i den ursprungligen franska folksagan upp Rödluvans mormor genom att svälja henne hel. Det lömska djuret försöker sedan locka till sig också Rödluvan genom att spela mormor. Riktiga elakingar är också de människor som vid fullmåne förvandlas till vargar.

Rödluvan och den som mormor uppträdande vargen