Ingen parlamentarism i Gävle?

Arbetarbladet (17/3 2010) rapporterar att det ser ut att skita sig med försöket att införa parlamentarism i Gävle kommun:

För ungefär ett år sedan fick Folkpartiets gruppledare i kommunfullmäktige, Kenth Lövgren, alla partier att skriva under en motion om att utreda möjligheterna till majoritetsstyre i Gävle. Det skulle betyda att bara majoritetspartierna får sitta i kommunstyrelsen till skillnad från i dag då även representanter från oppositionen sitter med. Tanken med systemet är att öka makten och förbättra debatten i det enda direkt folkvalda organet, kommunfullmäktige. Bakgrunden är att många av kommunfullmäktiges ledamöter i dag känner att de mest utgör en transportsträcka när beslut ska fattas.

Kommunjuristen har nu utrett möjligheterna att införa majoritetsstyre i Gävle och har bland annat gjort studiebesök i de norska kommunerna Oslo och Bergen, som tillämpar liknande system.

Hans slutsatser är att systemet skulle kunna leda till en mer intensiv debatt, men att den politiska organisationen kan bli dyrare. En problematisk del är att dagens kommunallag inte är anpassad efter kommuner som styrs med majoritetsstyre, vilket skulle göra att lagen ibland blir svår att tolka.

Politikerna i kommunstyrelsen föreslås därför besluta att avstå från att införa majoritetsstyre.

Kommunerna är inte (som den svenska staten) parlamentariska system. Kommunerna styrs av en kommunstyrelse med alla partier representerade – alltså ett slags samlingsregering. Dessutom finns – helt oreglerat av lagstiftningen – en styrande koalition (ibland bara ett styrande parti) som ett slags parlamentarisk skuggregering.

Organisationen Sveriges Kommuner och Landsting har föreslagit regeringen en försökslagstiftning som skulle göra det möjligt att införa ett renodlat parlamentariskt system och alltså föra fram ”skuggregeringen” i ljuset och reglera dess ställning i lag. Regeringen har varit kallsinnig.

Parlamentarismen kan förväntas medföra livligare debatter i fullmäktige, men framförallt är den en förutsättning för att väljarna ska kunna utkräva ansvar. Om det är fördolt vem som har makten eller om alla delar på makten blir valhandlingen ett ineffektivt instrument för ansvarsutkrävande. Det blir ett hot mot den lokala demokratins legitimitet, som ju ändå inte står särskilt högt i kurs.

Idén i Gävle var att man skulle kringgå lagen genom en frivillig överenskommelse mellan partierna. Det är den idén som nu tycks ha spruckit.

Jag kan förstå att det blev svårgenomförbart när man inte har lagstiftningen med sig. Gävleförsöket skulle ha inneburit att oppositionspartierna frivilligt skulle ha avstått från inflytande. Regler som innebär att någon ska avstå makt måste vara tvingande. Det är nog alltför blåögt att lita på frivillighet.

Ansvaret för att det inte varit möjligt att införa kommunal parlamentarism faller framförallt på rikspolitikerna – både regering och opposition. De är helt enkelt för fega för att ändra i den politiska organisationen i kommunerna.

I skriften ”Komparativ kommunal konstitutionspolitik — En kunskapsöversikt” utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting har jag fört ett resonemang om grunderna för denna feghet:

Såväl rollen som KSO [kommunstyrelsens ordförande] som den kvasiparlamentariska exekutiven [”skuggregeringen”] är i huvudsak oreglerade av de formella institutionerna. Till en del förmår partisystemet att strukturera agerandet, men diskussionen pekar på att det blir ett stort utrymme oreglerat där det kan utvecklas ett maktspel med mindre tilltalande drag. En mer formell reglering av de ledande organen, positionerna och funktionerna i de svenska kommunerna skulle kunna minska detta utrymme. Diskussionen pekar också på vilken betydelsefull roll partistrukturen spelar. Det är kanske inte en tillfällighet att svenska kommuner i ett jämförande perspektiv intar en ytterposition med avseende på både i hur liten grad systemet regleras av formella institutioner och i hur hög grad det regleras mer informellt av partisystemet. Partisystemet kan uppfattas som den centrala stabiliserande faktorn. Om man gör ingrepp i dessa informella institutioner kan följderna uppfattas som svåröverskådliga. Systemet riskerar att destabiliseras och ge ett än större utrymme åt politikens mindre tilltalande sidor. Det går att tolka svenska kommunpolitikers förändringsobenägenhet i sådana termer. Man har inte varit rädd att genomföra drastiska ändringar av förvaltningsorganisationen (tänk på hela New Public Management-paketet), medan även marginella ingrepp i de politiska spelreglerna har uppväckt starkt motstånd. Direktval till kommundelsnämnder, kommunala folkomröstningar, offentliga nämndsammanträden och medborgarförslag skulle kunna vara några exempel. Även för partierna kunde en ändrad inställning vara något positivt. Om man skulle våga göra institutionspolitiska förändringar i den politiska organisationen i kommunerna kunde partierna kanske slippa en del av den tunga bördan att stabilisera systemet för att i stället ägna sig åt politikens innehåll, och den i mångas tycke försummade uppgiften att förankra sig och den lokala demokratin hos medborgarna.

Hela rapporten kan laddas ned från: http://brs.skl.se/publikationer/index.jsp?http://brs.skl.se/publikationer/publdoc.jsp?searchpage=katasearch.jsp&db=KATA&from=1&toc_length=20&currdoc=1&search_titn=%2238126%22

För tidigare inlägg om kommunparlamentarismen i Gävle se 14/12 2009.