Teaterresa till huvudstaden

Barnkorståget på Orionteatern

Nyårsresan till Göteborg blev vi som den minnesgode läsaren erinrar sig tvungna att ställa in på grund av det bistra klimatet (se inlägg den 31 december). Efter ett ohyggligt stök och bök med SJ, bland annat innefattande 45 minuter i telefonkö och misslyckade försök att prata med en robot lyckades vi få och utnyttja ombokningsvärdet. Det måste användas inom 90 dagar. Detta ledde fram till en teaterresa till Stockholm i sistlidna helg.

Nu skulle det riktigt slås runt. Genast efter avgång från Köping slog jag mig fram genom folkmassorna till kiosken för att köpa en flaska rödtjut. All alkohol var slutsåld. ”Vi har ju åkt från Göteborg” meddelade kioskbetjänten. Ja, det var ju en förklaring så god som någon.

I Stockholm blev det visiter både i Tvålflingan och på Bjurholmsplan. På lördagseftermiddagen samlade vi ihop Emma, Julian, Malin och Nisse till tidig supé – eller om det var sen lunch – på en italiensk-libanesisk (!) restaurang på Katarina Bangata. Alla blev mätta och en del till och med lite lummiga.

Mor Courage

Därefter var det kulturupplevelsen: Mor Courage och hennes barn på Orionteatern. Det är ju en tänkvärd pjäs. Den handlar om fåfängligheten i att leva på kriget. Som Lars Ring skriver i sin ganska positiva recension i Svenska Dagbladet (6 februari):

Brecht skrev en pjäs om hur kriget äter sina barn och hur ingen ska tro att man kan profitera på våld och själv komma undan. En pjäs, således, för såväl den som bygger Jas-plan som för den som jobbar på Försvarets Materielverk. Anna Fierling säljer brännvin och dödas kläder med samma varma hand och försöker skydda sina barn från att bli del av kriget. Hon lyckas dåligt – en efter en dödas hennes lilla familj.

I ursprungsversionen utspelas pjäsen under trettioåriga kriget. Här har den förflyttats till en obestämd nutid. Marketenterikärran har ersatts av en blå husbil som spektakulärt körs rakt in på scenen från Katarina Bangata. På samma spektakulära sätt vandrar i slutet barnkorståget in. Brechts ballad om de kringvandrande utsvultna och smutsiga barnen i Polen under världskriget är bonus på helgföreställningarna av Mor Courage. Till moderniseringen hör inte bara den blå husbilen utan även att nyskriven musik av Savannah Agger har fått ersätta originalmusiken av den kanoniserade DDR-kompositören Paul Dessau.

Om SvD var ganska positiv i sina omdömen var DN:s Leif Zern sin vana trogen desto surare (DN 7 februari):

Efter 1989 och Murens fall spådde många att Brecht var passé. Jag håller inte med om det, även om pessimisten fått vatten på sin kvarn efter höstens ”Puntila” på Stockholms stadsteater och denna illa spelade ”Courage”.

Själv är jag nog mer böjd att hålla med recensenten i Svenskan. Det är spektakulärt. Och det är goda skådespelarinsatser inte minst av Lena Strömdahl som Mor Courage och Lydia Flores Garcia som den stumma dottern Kattrin. Och trots tidsförflyttningen, husbilen och den nyskrivna musiken. Brecht är ändå alltid Brecht.

Åter till SJ

På söndag var det dags för SJ igen. För att lyckas göra av med ombokningsvärdena hade vi bokat första klass tåg. Jojomensan. Vis av skadan från utresan hämtade jag rödvinet i kiosken redan före Sundbyberg. I andra klass såg det ut som på tåg i Bombay. Jättestora hundar. Barnvagnar. Folk som satt på golvet. Inte dumt att åka ståndsmässigt. Tur att det inte var under trettioåriga kriget.

Sen blev det VL:s 500-buss till Västanhed och promenad hem från åsen. Hemma igen vid halvsextiden. Överlag en lyckad teaterresa till huvudstaden.