Vad ska partierna vara bra för?

Under den nästan permanenta krisen i Skinnskattebergs kommun har frågan dykt upp vad partierna ska vara bra för. Det är uppenbart för den läsare som här har följt utvecklingen i kommunen att partiväsendet i kommunen har starka dysfunktionella inslag. Så frågan är berättigad. I det här inlägget ska jag stöta och blöta frågan, fast på ett mer allmänt plan, alltså utan några direkta referenser till den lokala utvecklingen.

Att demokratisk politik organiseras av partier tar dom flesta, en del dock med beklagande, som något av en självklarhet. Så har det inte alltid varit. I kommunerna har partierna spelat en roll i valen. I svenska kommuner utövades beslutanderätten till en början främst på stämmor (kommunalstämma eller allmän rådstuga) med alla röstberättigade. Successivt infördes ett representativt system, där val kom att ersätta allas deltagande, men det var först på 1930-talet som fullmäktigeinstitutionen slog igenom i mer än hälften av kommunerna. På stämmor fanns inte samma förutsättningar och behov av partier som i val av representanter. Men även under stämmosystemet kom, särskilt med rösträttens utvidgning, klassmotsättningar i dagen. Högern oroade sig för att industriarbetarna, som var samlade på en centralort, skulle ha lättare att delta än bönderna som ofta hade längre väg till stämman. Det var också på 1930-talet, samtidigt med att det representativa systemet slog igenom, som andelen på partivalsedlar valda fullmäktige ökade kraftigt. Statsvetaren Jacob Aars (1992) beskriver hur partier i den norska vallagen till och med var förbjudna. Det var straffbart att ”[…] uddele eller lade uddele Stemmesedler eller Lister.”

Men att fullmäktige sedan slutet av 1930-talet huvudsakligen valts på partilistor betydde inte att partierna spelade en avgörande roll i den politik som efter valet ägde rum i kommunerna. Först efter den andra kommunindelningsreformen på 1970-talet kom partierna att få den centrala ställningen i kommunpolitiken. Då införde dom flesta kommuner ”majoritetsmarkeringar” som att alla nämnd- och styrelseordförande valdes av det eller dom partier som hade majoritet i fullmäktige. Det är ett system som jag i andra sammanhang har kallat ”kvasiparlamentarism” (av latinets quasi med betydelsen ”liksom” eller ”som liknar”). Föreställningen fanns att medborgarnas kontakt med kommunen i dom gamla småkommunerna främst skedde genom kontakter med bekanta som hade uppdrag. I dom nya stora kommunerna minskade sannolikheten att man i sin omgivning skulle ha någon vald att kontakta. Mer av kontakterna skulle komma att kanaliseras genom partierna. För att underlätta partiernas verksamhet infördes också möjligheten för kommunen att ge ekonomiskt stöd till partierna.

Har partierna tappat markkontakten?

Men samtidigt som partierna tilldelats en viktigare roll har partiväsendet sjangserat. SNS demokratiråd radar i sin rapport 2000 ”Demokrati utan partier” upp olika långsiktiga trender av förfall. Medlemsantalet sjunker. En framskrivning visar att den sista partimedlemmen försvinner år 2013 (riktigt så illa blev det nu inte). Uppgiften att rekrytera kandidater till olika förtroendeuppdrag blir allt svårare att uppfylla. Medborgarna visar ett fallande förtroende. Partiidentifikationen – känslan av att tillhöra ett visst parti, att vara en starkt övertygad anhängare, minskar.

Till detta kommer, åtminstone enligt vissa författare, centralisering och toppstyrning av partierna. Partiväsendet påstås också vara stelt och ålderdomligt och inte kapabelt att fånga upp nya förändringar i samhället. Dom flesta partier kom till för sisådär hundra år sen. Den norske statsvetaren Stein Rokkan och den amerikanska sociologen Seymour Lipset skrev 1967 om ”det djupfrysta partisystemet”. Likt avlagrade sediment av dom stora samhällsförändringarna fanns partierna – djupfrysta. Dom förändringar som dom pekade på var nationsbyggandet, industrialiseringen och urbaniseringen. Mot Lipsets och Rokkans tes kan invändas att i bland annat den svenska kontexten har nya partier kommit till efter dom djupfrysta. Man kan påminna om Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Många av dom problem som partierna och partisystemet tycks ha hänger ihop med relationerna mellan partierna, medborgarna och omvärlden. Medlemsraset, tilltagande rekryteringssvårigheter, det minskande förtroendet från medborgarnas sida, den avtagande partiidentifikationen. Allt detta pekar på hur partiernas markkontakt allt mer går förlorad. Påstådd centralstyrning och partiernas oförmåga att svara på nya samhällsförändringar kan ses i samma perspektiv.

… men vid liv i kommunhusen

”Partiernas död” har många velat proklamera. Men det finns också en annan värld där partierna är alive and kicking. Det är i dom politiskt valda systemen. Det är i statliga politiska organ – regeringen, riksdagen, kommittéväsendet och i viss utsträckning också i myndigheterna. Och det är i särskild mån i kommunalhusen. Kommunallagen, som är kommunernas konstitution, är i mycket en orealistisk och obsolet konstruktion. Här finns fullmäktige, kommunstyrelse och nämnder för olika verksamhetssektorer. Dom olika organen tilldelas av lagen olika roller. Fullmäktige är beslutande. Styrelsen och nämnderna är beredande och verkställande. Olika modevågor som av och till sprids av konsultbranschen kan dela ut andra roller. Det föreskrivs t ex ibland att vissa organ ska vara beställare medan andra är utförare, och att dom träder i kontraktsliknande relationer med varandra.

Om vi betraktar kollektivet av förtroendevalda politiker finns lagen eller ibland någon organisatorisk modevåg som rollhäften som delar ut olika roller till olika politiker. Men det finns också en annan organisation. Systemet gör att dom valda också indelas efter en annan dimension – den partipolitiska. Samma partier återfinns i det kvasiparlamentariska systemet på alla nivåer och i alla organ.

Detta betyder att den valde har två olika rollhäften och två olika logiker att välja emellan: Den av lagen föreskrivna logiken av makt- och arbetsdelning och å andra sidan den partipolitiska logiken med maktmaximering som mål. Mycket tyder på att det är den partipolitiska logiken som vinner tvekampen. I valet mellan att företräda sektorsintressen eller partilinjen vinner oftast partilinjen. Allt fler politiker ser sig i första hand som partiföreträdare. På så sätt kommer kommunpolitiken att fungera alldeles annorlunda än hur den beskrivs av lagen.

Chicago, Sovjetunionen och dom svenska kommunhusen

En anekdot som berättats för mig av sociologen och kommunforskaren Terry Clark vid Chicagouniversitetet belyser hur den här fokuseringen på partilogiken trots många dysfunktionella drag också har en viktig funktion för att samordna ett formellt fragmenterat system:

Chicagoregionen utgörs av Cook county. Det finns nästan 130 kommuner inom countyt och mer än 800 olika kommunala enheter. Terry berättar om hur han hade en besökare från Moskva. Det här skulle ha varit på Sovjetunionens (salig i åminnelse) tid. När Terry berättade om regionens struktur föll hakan på ryssen, som förvånat undrade hur allt detta kunde fungera. Vi var nere på stan, fortsatte Terry, så jag tog med honom till det stora huset med mässingsskylten Cook County Democratic Party. ”Jag pekade på skylten och sa att det är det här som får det att fungera.” Då spred sig ett förklarat sken över ryssens ansikte: ”Då förstår jag. Vi har samma system hemma.”

 

Vad är det som gör att partierna på det här sättet fungerar som koordinator. Svaret kan kanske sökas i vad partierna erbjuder dom valda. Partierna skapar lojaliteter. Det uppstår band mellan medlemmarna av olika slag. Även ideologierna är lojalitetsskapande. Ideologierna utgör gemensamma verklighetsuppfattningar och värderingar. Partierna skapar beroenden. Den roll som valsystemet ger partierna för rekrytering och bemanning gör att en valds politiska framtid ligger i partiets hand. Partierna skapar mötesplatser. Man möts regelbundet på möten i partiet och i olika grupper inom partiet. Partiet erbjuder också mötesplatser i form av partigruppsmöten på olika nivåer i den kommunala politiska organisationen. I alla dessa sammanhang utbyts information och utformas gemensamma handlingslinjer.

Denna sista aspekt har särskilt studerats av statsvetaren Gissur Erlingsson i rapporten ”Partier i kommunalpolitiken” (2008), där han i två fallstudiekommuner beskriver dom konkreta samordningsmekanismerna inom Socialdemokraterna och Moderaterna.

Om partierna inte funnits

Om partierna inte funnits i kommunalpolitiken, hur skulle då beslutsfattandet organiseras? Om alla valda helt saknade sådana här band av lojaliteter, beroenden och mötesplatser skulle man tvingas att för varje kontroversiell fråga, där inte alla från början hade samma ståndpunkt, att bygga upp en majoritet. Risken för inkonsekvent politik skulle då öka. Bytesvarorna skulle vara just lojaliteter och beroenden. Risken för korruption blir snubblande nära. Det skulle också kunna inträffa att det finns andra grupperingar som skulle ta över och skapa nya röstningsblock. Men, vad vore då dessa om inte partier?

SNS demokratiråd ägnade 2000 års rapport åt ”Demokrati utan partier”. I huvudsak är det en bild av en svagare demokrati som forskarna där målar upp. Andra aktörer, media, påtryckningsgrupper och trender skulle få större makt över att forma och artikulera medborgarnas krav och önskemål. I beslutsfattandet skulle man få se större makt åt experter och tjänstemän. Prioriteringar skulle kunna skifta snabbt med risk för inkonsistenta beslut. Parlamentarismen skulle vara ogenomförbar. Mer makt åt ämbetsmännen. Däremot skulle funktionen att vara en kanal mellan medborgarna och statsmakten knappast påverkas. Medborgarna har i mångt och mycket redan övergett partierna.

Konsekvenserna för rekrytering skulle bli allvarliga. Den som väcker mest uppmärksamhet skulle bli vald. ”Det skulle bli fler galningar i politiken” skriver SNS-forskarna. Slutsatsen är sinister:

De politiska partiernas sorti skulle lämna ett maktvakuum som de starkaste aktörerna snabbt fyller ut. Därmed ökar välorganiserade och resursstarka särintressen sitt inflytande. Ett samhälle utan partier skulle leda till ökad makt för rika särintressen, teknokrati och karismatiska ledargestalter.

Finns det ett alternativ?

Inspirerade av den tyske filosofen Jürgen Habermas växte bland statsvetenskapliga teoretiker under slutet av 1900-talet fram idén om deliberativ demokrati. Demokrati handlar inte om konkurrens eller till och med strid mellan på förhand bestämda åsikter. I den deliberativa demokratin växer istället den gemensamma ståndpunkten fram genom en rationell kommunikation. Det är inte deltagarnas makt eller auktoritet som är avgörande för vad man slutligen kommer fram till, utan det är argumentens kvalitéer som har betydelse.

Kritiker mot dom här idéerna har hävdat att det inte är realistiskt att ett sådant samtal skulle kunna genomföras utan att aktörer skulle använda eller sträva efter makt. Makten smyger sig in i processen och tränger undan det rationella samtalet. Den belgisk-brittiska statsvetaren Chantal Mouffe hävdar att målet, konsensus, att bli överens är ett bländverk. Ett enigt folk är ett förtryckt folk. Den svenska idéhistorikern Sven Erik Liedman skriver (1986). ”Det som gör demokrati, är vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill.”

Demokrati med partier det minst dåliga?

Dom politiska partierna är inte särskilt populära. Dom tänks fylla en rad funktioner i det demokratiska systemet. Dom förväntas artikulera medborgarnas krav och önskemål. Dom organiserar i dom valda organen beslutsfattandet. Genom sina samordnande funktioner underlättar dom beslutsfattandet och får annars fragmenterade organisationer att fungera någotsånär enhetligt. Men bristerna är samtidigt stora: Det handlar framförallt om den svaga och närmast avbrutna länken mellan folket och partierna.

Alternativa sätt att ordna det kollektiva beslutsfattandet har kritiker menat skulle leda till kaos, inkonsistent politik, mer makt åt rika särintressen, ämbetsmannamakt och en osund likriktning. Till dess att någon kommer på ett mindre dåligt sätt att organisera demokratin lär vi få dras med den ofullständiga partidemokratin. Den amerikanska statsvetaren Kay Lawson uttryckte det (1993) ”Om partierna inte hade funnits idag, skulle vi uppfinna dem i morgon”.

  

Att leva med en häst

Studieförbundet Vuxenskolan har publicerat en annons bl a på FB-gruppen ”Värt att veta i Skinnskatteberg” under rubriken ”Drömmer du om att leva med en häst”. Texten fortsätter: ”Att ha häst är en fantastisk upplevelse full av glädje, lärdomar och utveckling.”

Senast frågan var aktuell var 2004 när den nyblivne demokratiministern Jens Orback (S) i en radiointervju förklarade att han inte hade några fördomar mot homosexuella med orden: Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst.” Det skulle han inte ha sagt. Förbundsordföranden i RFSL sa till Expressen: ”Om Orback satt likhetstecken mellan djursex och homosexualitet bör han avgå.”

Kritikstormen gjorde att Orback fick lov att göra en pudel av hästen. Han bad om ursäkt. Men tre år senare sa han i en intervju med Dagens Nyheter att han ångrade – inte hästen men väl pudeln.

Om det Centern och Liberalerna närstående Studieförbundet Vuxenskolan väljer hästen eller pudeln är i skrivande stund oklart.

Wikimedia Commons, Boivie (beskuren)

Ingen ajournering ens till jul

Inte alldeles oväntat är det den lokala politiken i Skinnskattebergs kommun som har tilldragit sig läsekretsens intresse även i december. Nio av tio-i-topplistans platser handlar om dessa förfärligheter. Bara den verkliga klassikern ”Vad är det för skillnad mellan län och landskap” biter sig fast och till och med flyttar upp på listan. Allra högst hamnar ett litet kort inlägg som handlar om märkliga personförändringar i kommunledningen. Under månaden har också SCB:s medborgarundersökning för 2024 presenterats. Det är ingen vacker bild som framkommer. Både politiken (inlägg nummer 4) och verksamheten (nummer 10) får underbetyg. Fler analyser kommer!

Antal sidvisningar var i december 6 025 (6 653 i november). Flest besökare kom från Sverige, USA, Singapore, Hongkong, Mexiko, Tyskland, Ryssland, Irland och Frankrike. Ströbesökare kom från Danmark, Finland, Indien, Israel, Nederländerna, Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Österrike.

Dom tio mest visade inläggen i december: 

1	Råttorna lämnar skeppet (ny)
2	Skinnskattebergs fullmäktige: Ondska och enfald (ny)
3	Vad är det för skillnad mellan län och landskap? (7:a)
4	Katastrofbetyg för Skinnskattebergs kommunalpolitiker (ny)
5	Kommunalrådet (SD) har tänkt – det gick sisådär (ny)
6	Skinnskatteberg: Förvaltningsrättens bästa kund? (ny)
7	Skinnskattebergs kommunalråd (SD) tar upp kampen mot korruption (ny)
8	Tomma L-stolar på Skinnskattebergs fullmäktigemöte (ny)
9	Skinnskatteberg tog budget för 2025 under öronbedövande tystnad (1:a)
10	Dåliga betyg också till Skinnskattebergs verksamhet (ny)

 

Kommunalrådet (SD) har tänkt – det gick sisådär

Det har varit en följetång att Skinnskattebergs kommun på olika sätt försöker obstruera den grundlagsskyddade rätten att ta del av allmänna handlingar. Till skillnad från dom flesta andra kommuner läggs inte sammanträdeshandlingar ut på kommunens webbplats i förväg. Efter många om och men har man gett med sig när det gäller fullmäktiges handlingar. Men fortfarande hemlighålls möteshandlingar från kommunstyrelsen, nämnderna och utskotten. Man vägrar ofta att lämna ut handlingar digitalt, utan envisas med att skriva ut dom på papper för att sen ta saftigt betalt för dom.

I en intervju med Fagersta-Posten försvarar kommunalrådet Jonny Emtin (SD) obstruktionen:

– Det kräver fruktansvärt mycket resurser och energi, säger han.

Enligt Jonny Emtin hade det inte varit ett problem om den genomsnittliga skattebetalaren då och få begärde ut allmänna handlingar. Men så är inte fallet i Skinnskatteberg, menar han.

– Vissa människor kräver ut precis allt. I Skinnskatteberg har vi människor som har en sommarstuga här som tycker att de har rätt till allting.

Enfaldigheterna står på rad i Emtins uttalanden:

”Fruktansvärt resurskrävande”

Det finns inga som helst fakta som belägger att utlämnandet är ”fruktansvärt” resurskrävande. Jag tror att kommunens katastrofala ekonomiska situation beror på annat som i verkligheten är ”fruktansvärt resurskrävande.”

Allas rätt

Enligt Tryckfrihetsförordningen, som är en av Sveriges grundlagar gäller:

Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar (TF 2:1)

Den springande punkten är var och en. Det finns alltså inga möjligheter att göra skillnad på skit och pannkaka. Alla har rätt att ta del av allmänna handlingar. Och alla är alla, man behöver inte ens bo i kommunen.

Till och med sommarstugeägare är medlemmar

Att det skulle spela roll om man bor i kommunen, vilket Emtin antyder till slut, har ingen som helst relevans. Dessutom tycks han inte ens ha en aning om vilka som är medlemmar i kommunen:

Medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där (KL 1:5)

Se där. Även den förkättrade sommarstugeägaren är kommunmedlem. Men Emtin försöker här göra en skillnad mellan skit och pannkaka. Vilket dessutom enligt TF är fullständigt irrelevant.

Dom begär ut ”precis allt”

Vidare påstår han att det finns människor som ”begär ut precis allt.” Det är förstås struntprat. Ingen begär ut ”precis allt”. Här väntar vi också på fakta, liksom när det gäller den fruktansvärda resursåtgången.

Det verkliga skälet till njuggheten är förstås att dom har något att dölja. Sen använder dom pengar för att bygga upp hinder. Inte oväntat, men lite pikant att det är just ”Sverigevännerna” som fläckar banéret.

Det är skam, det är fläck på Sverige baner,

att medborgarrätt heter pengar.

(Verner von Heidenstam, 1915)

 

God Jul?

Vid senaste kommunfullmäktige i Skinnskatteberg avslutade (tror jag) Arne Hjorth (S) sitt anförande med att önska ledamöterna och andra ”God Helg”. Då tog det hus i helsike hos n*z**ten Bo Öb:g (M). Han sprang upp i talarstolen och med sitt argaste tonläge stötte han fram ”Ska man inte få säga God Jul längre?” Samtidigt med den plötsliga ilskan såg han faktisk glad ut. Jag tror att det berodde på att han tyckte att han hade kommit på något riktigt fyndigt.

N*z**ten Bo Öb:g hade faktiskt inte själv kommit på detta. Frågan är en del av det löjliga kulturkrig som högerextremister bedriver. Dom har fått för sig att inte bara festligheterna vid jul utan själva ordet ”jul” är kristet. Eller åtminstone svenskt. Men kristet och svenskt betyder nog detsamma för n*z**terna och deras anhängare.

Inget kunde vara mer fel. I många kulturer, däribland den fornnordiska, firades fester omkring vintersolståndet. Det kunde t ex handla om att blidka makterna, vilka dom nu var, att ge bra med mat under kommande säsonger. Med kristnandet kristianiserades sådana festligheter. I många länder lyckades man också kristianisera det ord som betecknade festligheterna. I engelska språket blev det germanska yule till christmas (Kristi mässa). På tyska blev det weihnachten (den heliga natten). På romanska språk blev det t ex noël eller navidad ursprungligen från latinets nasci (att födas).

I dom nordiska språken och även i finskan lyckades inte denna kristianisering. Julen fick leva kvar. Och i engelskan finns Yule kvar parallellt med Christmas. Det är inte ovanligt i engelska språket att det finns sådana par av germanska och romanska ord, där det germanska ordet har mer av must och färg medan det romanska är lite malligt och ytligt.

Däremot är ”helg” nära förknippat med kyrkan och kristendomen. Nordisk Familjeboks uggleupplagan skriver: ”Helg kallas den tid under hvilken någon av de stora kyrkofesterna firas.” Ordet kan även en lekman se att det hänger ihop med ”helig”.

Sedan det statliga stålbolaget SSAB uppmanat sina anställda att av inkluderingsskäl att önska ”God helg” har högerextremisterna blivit som vansinniga. Några kommentarer till SD:s trollkanal på Youtube kan illustrera:

Misstänker att idén på detta kommer från någon vänsterkärring med utbildning på socialhögskolan.

Det var det dummaste jag hört. Det är God Jul därmed jämt. Det har en kristen grund med God Jul.

Scan hade God helg-skinka i min affär. Den fick ligga kvar. Fanns andra skinkor med rätt beteckning på.

Förre ministern Sven Otto Littorin (som fick avgå sedan han köpt sex) tyckte att ”Det var så dumt att klockorna stannar”.

”Helgskinkan” som började dyka upp i marknadsföringen på 1970-talet var enlig bloggaren Mattias Axelsson (”Svenska högtider och traditioner”): ”Att leverantörer och butiker använder sig av begreppet ’helgskinka’ handlar om att man vill kunna sälja produkten vid fler tillfällen än bara kring jul.” Att det skulle handla om att få muslimer att året om käka griskött framstår som mindre begåvat.

Dumheten saknar gränser.

  

Dåliga betyg också till Skinnskattebergs verksamhet

Den kommunala demokratin i Skinnskattebergs kommun har problem. Det framgår av SCB:s medborgarundersökning. Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat resultatet av dom demokratifrågor som ställts i enkäten. Om man jämför Skinnskattebergsbornas svar med svar i hela riket får den lokala demokratin i kommunen låga betyg. Dom svarande i Skinnskatteberg tycker t ex att det är svårt att påverka politiska beslut, beslutsfattandet präglas av bristande insyn, politikerna arbetar inte för kommunens bästa och tar inte sitt ansvar. Medborgarna har lågt förtroende för kommunpolitikerna.

Men man skulle ju kunna tänka att kommunen kompenserar sig genom att leverera. Erbjuds medborgarna den service dom behöver? Löser kommunen dom problem som finns? Det finns vissa verksamheter som medborgarna är mer nöjda med än dom svarande i hela riket. Mest markant är den relativa nöjdheten med äldreomsorgen: bara 29 procent sätter lågt betyg på äldreomsorgen, vilket kan jämföras med 45 procent i hela Sverige. Det är förstås positivt.

Tyvärr gäller det inte generellt om leveransen från kommunen. Det är ett utbrett missnöje med hur kommunen sköter sina verksamheter. Varannan Skinnskattebergare ger låga poäng på den allmänna frågan, jämfört med bara 20 procent i hela landet. Det är med andra ord ett jämförelsevis uselt resultat på verksamheten. Den genomsnittliga andel som gav låga poäng på åtta frågor om lokaldemokratin var 89 procent. Det är 21 procent fler missnöjda än riksgenomsnittet. Verksamheterna får med andra ord minst lika dåliga betyg som demokratin. 

I diagrammet är dom bruna staplarna andel i riket som satt lågt betyg på respektive verksamhet. Det blå fältet visar hur mycket fler i Skinnskatteberg som satt låga betyg.

Sämst går det för den kommunala vuxenutbildningen där skillnaden är hela 43 procentenheter till Skinnskattebergs nackdel. Kommunen bedriver ingen egen vuxenutbildning utan har avtal med ett antal andra kommuner. Men det går annars ganska bra för skolförvaltningen. Både grund- och gymnasieskola bedöms bättre än i hela riket. Ingen av dom skillnaderna är dock statistiskt säkerställd.

Riktigt uselt är dock resultatet för kollektivtrafiken. Medelvärdet för fem frågor om möjligheterna att använda kollektivtrafik i olika sammanhang visar en skillnad på 39 procentenheter i förhållande till riksgenomsnittet. Ansvaret för kollektivtrafiken faller i första hand på ”regionen”, men det är kommunstyrelsens ansvar att påverka linjesträckningar och tidtabeller så dom blir så bra som möjligt. När det gäller den lokala busstrafiken (numera bara Riddarhyttelinjen) har kommunen större ansvar.

Också kultursektorn får dåliga omdömen. Två frågor om kommunens arbete för att främja det lokala kulturlivet och det lokala kultur- och nöjeslivet (t ex konstutställningar, teater och konserter) har lagts samman. Hela 30 procent fler i Skinnskatteberg än totalt ger låga betyg.

Tre frågor om fritidsverksamheten har lagts samman. Dom handlar om möjligheterna att använda kommunala idrottsanläggningar, dessas öppettider och tillgången till träningsplatser utomhus. Skillnaden gentemot rikssnittet är 26 procentenheter.

Skötsel av fastigheter och mark sammanfattar hur kommunen sköter naturområden, allmänna platser (parker, torg, lekplatser), idrottsanläggningar, verksamhetslokaler (t ex skolor och äldreboenden). Ansvaret faller framförallt på tekniska förvaltningen. Skillnaden mot rikets i helhet är 22 procentenheter.

Stöd till utsatta och funktionshindrade tillhör socialförvaltningen. Skillnadsprocenten blir 21 procentenheter. Samma storleksordning av missnöjdhet gäller klimatfrågorna (kommunens eget klimatarbete och information till invånarna om hur dom kan bidra). Ansvaret för klimatpolitiken ligger väl närmast på kommunstyrelsens förvaltning.

Om man skulle låta Skinnskattebergsborna sätta betyg på dom olika förvaltningarna skulle det bli ungefär så här:

Socialförvatningen får A för Äldreomsorgen, men bara D för stöd till utsatta och funktionshindrade. Den tekniska förvaltningen får också D för skötseln av fastigheter och mark. Kommunstyrelsens förvaltning sköter klimatpolitik och kollektivtrafik. Det blir D för klimatpolitiken men underkänt F för kollektivtrafiken. Kultur- och fritidssektorn får nöja sig med ett snäpp högre – ett E. Skolans sätt att sköta vuxenutbildningen får också underkänt F.

Konsekvenserna för kommunens legitimitet

Dom tyska statsvetarna Hubert Heinelt och Michael Haus (2005) lanserade en modell för vad som skänker ett demokratiskt system dess legitimitet. Dom såg tre olika källor till legitimiteten. Inflödeslegitimitet handlar om medborgerligt deltagande. Det måste finnas en möjlighet att uttrycka sin åsikt och påverka diskussionen. Medborgarna tycker att systemet är legitimt för att dom har fått vara med eller haft chansen att vara med.

Utflödeslegitimitet: Systemet värderas efter sin leveransförmåga. I vilken utsträckning lyckas systemet lösa problem för den gemenskap som det demokratiska systemet representerar. Genomflödeslegitimitet slutligen, handlar om öppenhet och genomskinlighet hos institutioner och processer. Detta är nödvändiga villkor för att ansvar ska kunna utkrävas. Ansvarsutkrävande är den legitimitetsskapande processen.

Det demokratiska systemet blir legitimt om det finns en rimlig grad av medborgerligt deltagande, om medborgarna kan utkräva ansvar av dom styrande och om systemet förmår att lösa problem och leverera dom resultat som medborgarna behöver och/eller vill ha. Utan legitimitet kan systemet inte överleva.

Analysen av SCB:s medborgarundersökning i Skinnskattebergs kommun visar att det finns stora brister i inflödes- och genomflödeslegitimiteten. Det finns få möjligheter att medverka i beslutsfattandet och politikerna är inte lyhörda. Insyn och genomskinlighet brister och dom valda tar inte sitt ansvar. Det finns också stora brister i leveransförmågan. I flera viktiga frågor får kommunen och dess förvaltningar utomordentligt dåliga vitsord av medborgarna.

Det lokala demokratiska systemet i Skinnskattebergs kommun förefaller tyvärr inte hållbart.

Tomma L-stolar på Skinnskattebergs fullmäktigemöte

Vid Skinnskattebergs fullmäktiges möte i måndags var tre av fem liberalpartistiska ledamöter borta. Inga ersättare var heller på plats. På dom tomma stolarna skulle Elisabeth Åberg, Carina Sándor och Vanja Leneklint ha suttit. Bara Lennart Lydqvist och Tobias Jarstorp representerade Liberalpartiet. Partiet har tre ersättare. Ingen av dom var där.