SD-Jonny missar tåget igen

Bättre transporter i Bergslagen kräver kommunalråden i Avesta, Norberg, Sandviken, Hofors, Fagersta och Lindesberg i en insändare i Fagersta-Posten den 27 mars. Från Lindesberg har också det socialdemokratiska oppositionsrådet skrivit under insändaren. Men, vem är det som fattas? Jo Skinnskattebergs kommunalråd Jonny Emtin (SD).

De sju politikerna kräver bättre transporter både för exportindustrin, som annars tvingas flytta, för den gröna omställningen och för arbetspendlarna. Här är några citat ur debattartikeln:

Ungefär 40 procent av svenska exportinkomst produceras och transporteras i Bergslagen. Arbetspendlingen mellan kommuner är intensiv och nödvändig för tillväxt och trygghet.

Bara pendlingen mellan små kommuner som Avesta, Fagersta, Hofors, Lindesberg, Norberg, Sandviken och Skinnskatteberg, sker 6 295 000 pendlingsresor per år.

Det duger inte att regioner tvingas lägga ned kollektivtrafik för att vissa linjer inte är ”lönsamma”.

Kommunerna har tidigare agerat för att rädda persontrafiken på järnvägslinjen Gävle – Örebro, som i praktiken lagts ned av moderatstyret i Region Västmanland. Vid ett möte i Avesta i höstas uttalade dom sig för tågtrafiken. Fagersta-Posten rapporterade:

”Kollektivtrafiken är alldeles nödvändig för att få en fungerande arbetsmarknad i alla dessa småkommuner” sa det socialdemokratiska oppositionsrådet Bengt Storbacka från Lindesberg. Han fick medhåll av den moderata kommunstyrelseordföranden Tomas Klockars.”

Inte heller den gången var Emtin med. Han och SD-styret i Skinnskatteberg tycker uppenbarligen inte att näringslivets behov av transporter, den gröna omställningen och pendlarnas behov är viktiga. Frågan är vad Emtin egentligen tycker är viktigt. Annat än sitt eget arvode förstås.

Kvinnor och låginkomsttagare mer kritiska till Skinnskattebergs kommun än män och rika

Den lokala demokratin fungerar dåligt i Skinnskatteberg. Detsamma gäller den kommunala verksamheten. Att kommunens medborgare är starkt kritiska har tydlig framgått av SCB:s medborgarundersökning. I två tidigare inlägg här har jag redovisat skillnader mellan Skinnskattebergsbornas svar på SCB:s frågor jämfört med dom svar man fått i hela riket. På alla nio frågor om den lokala demokratin och politiken har fler svarande i Skinnskatteberg än i riket gett dåliga omdömen. Den genomsnittliga skillnaden för dom nio frågorna är 19 procentenheter.

Man skulle ju kunna föreställa sig att missnöjet med det lokala politiska systemet skulle kompenseras av kommunens leveransförmåga. Tyvärr blir det ett liknande resultat av bedömningen av kommunens verksamheter. Jag förde samman 21 frågor om verksamheten till nio grupper. På åtta av dessa var Skinnskattebergsbornas värdering sämre än i hela landet. På dom åtta grupperna är den genomsnittliga skillnaden så stor som 29 procentenheter. Om man också räknar med äldreomsorgen, som är den verksamhet som får bättre vitsord i Skinnskatteberg än i riket sjunker genomsnittsskillnaden till 24 procentenheter. Det går med andra ord ännu sämre för leveransen än för politiken.

En tredje frågeställning man kan undersöka är hur olika grupper i kommunen bedömer Kommunens politik och verksamhet. Här är det lite skakigt med underlaget för att undersöka skillnader mellan olika grupper. En sådan undersökning skulle egentligen kräva att man hade ett dataunderlag på individnivå. Det är inte tillgängligt. Läs nedan under ”Så här gjorde jag” om hur analysen av tabellerna har gått till.

Kvinnor mer kritiska än män

I tabellanalysen ingår elva enkätfrågor som valts ut enligt kriterierna nedan (”Så här gjorde jag”).  Så här ser resultatet ut:

I tre av dom elva frågorna är män mer kritiska än kvinnor. Det gäller frågorna ”Upplever du att kommunens anställda arbetar för kommunens bästa”, ”Vad tycker du om det lokala kultur- och nöjeslivet i kommunen” och ”Hur tycker du att din kommun sköter sina olika verksamheter?” I dom övriga åtta frågorna är kvinnorna mer kritiska än männen. Könsskillnaderna varierar mellan fem och tio procentenheter och är i genomsnitt sex procentenheter.

Störst skillnad blir det, kanske lite otippat, på frågan om det finns träningsplatser utomhus. Av kvinnorna svarar 69 procent att det är dåligt med den saken, medan bara 59 procent av männen tycker så. Dom övriga sju frågorna där kvinnor är mer kritiskas till kommunen är kanske mer politiskt relevanta. Av kvinnorna upplever 80 procent att kommunens verksamhet inte alls eller bara till en viss del är fri från korruption. Motsvarande andel av männen är 80 procent. Klimatpolitiken är ett annat område med relativt stora könsskillnader: 55 procent av kvinnorna väljer dom kritiska svarsalternativen, medan 48 procent av männen är kritiska. Medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande får också låga betyg av kvinnorna (92 procent) och något bättre av männen (74 procent).

Övriga frågor, med könsskillnader vid femprocentsstrecket är kommunens information vid större förändringar, möjligheterna att påverka verksamheterna, om politikerna arbetar för kommunens bästa och förtroendet för politikerna.

Låginkomsttagare mer kritiska

Vi ska nu gå över till klassdimensionen. Här undersöks skillnaderna mellan högre och lägre samhällsklass i svaren på åtta enkätfrågor. I två av dessa är dom mer välbeställda mer negativa till kommunen än dom mindre bemedlade. Det gäller frågorna om kommunal service utanför tätorten och frihet från korruption. I dom övriga sex frågorna är rikingarna mindre kritiska än dom fattiga.

Skillnaderna mellan låg och hög varierar mellan 6 och 14 procentenheter, och är i genomsnitt 9 procent. Störst skillnad är det på frågan ”Tycker du att invånarna i din kommun har möjlighet till insyn och inflytande över kommunens beslut och verksamhet?” Sensationellt höga 100 procent av dom lägst ner på den socioekonomiska skalan svarar ”inte alls” eller ”till en viss del”. Högre upp på klasskalan är det 86 procent som har samma kritiska inställning. 95 procent av dom där nere anser inte att kommunens beslut är genomtänkta och genomarbetade. Högre upp är det 84 procent som har denna åsikt. Av dom därnere anser 94 procent att politikerna inte arbetar för kommunens bästa. Det kan jämföras med 86 procent av dom däruppe.

92 respektive 84 procent anser inte att politikerna är lyhörda. 85 respektive 77 procent tycker att kommunens information vid större förändringar är dålig och 94 av dom längst ned har litet förtroende för politikerna att jämföra med 88 procent av dom högst upp.

Kön, klass, demokrati och leverans

Det finns skillnader mellan hur män och kvinnor bedömer kommunen och dess verksamhet. Det finns också skillnader mellan olika sociala klasser. Men en slutsats, som inte framgår av dom här analyserna är att det i själva verket är en stor överensstämmelse mellan mäns, kvinnors, rikas och fattigas bedömning av kommunen. Och den är inte särskilt smickrande. Jag har i dom här tabellanalyserna lyft fram dom frågor i SCB:s enkät där det är stora skillnader mellan grupperna. Det är bara en mindre del av alla frågor.

Men om vi nu, som här, lyfter fram skillnaderna mellan grupper av medborgare är det några iakttagelser som sticker ut:

Klasskillnaderna är större än könsskillnaderna, även om dom går i samma riktning: Lägre samhällsklass och att vara kvinna innebär att man tycker sig ha anledning att ge dåliga betyg åt kommunens politik och verksamhet. Det är kanske inte förvånande, alldenstund både att vara kvinna och att tillhöra en lägre socioekonomisk klass i det kapitalistiska och patriarkala samhälle som fortfarande lever kvar innebär att man tillhör dom missgynnade.

Det som producerar dom stora gruppskillnaderna är i större utsträckning maktfrågorna, d v s frågor om lokal demokrati och politik än om den verksamhet som kommunen levererar. Det handlar t ex om korruption, insyn och möjlighet att påverka, förtroende för politikerna, att politikerna har andra mål för ögonen än kommunens bästa och bristande lyhördhet.

Så här gjorde jag

SCB redovisar fråga för fråga i enkäten svaren uppdelade på män och kvinnor, åldersgrupper, var man bor i kommunen, hur länge man bott i kommunen, funktionsnedsättning, utbildning, födelseland och inkomst. För varje fråga redovisas alltså korstabeller med antal redovisningsgrupper (t ex två för könsvariabeln) multiplicerat med antal svarsalternativ, som genomgående är fyra. Man delar alltså upp dom svarande på varje fråga i ett antal undergrupper – t ex åtta grupper för könsskillnader. Eftersom antalet svarande inte är så stort (308 totalt) finns det en stor risk att det blir väldigt få svar i någon eller några av undergrupperna. Om det är färre än tio svarande i en sådan undergrupp redovisas det i tabellen bara med tre prickar. Det är för att skydda dom svarandes integritet.

För att ändå kunna säga något om skillnader mellan olika gruppers bedömning har jag gjort så här.

För var och en av korstabellerna har jag sett efter om det finns giltiga data (alltså inte tre prickar) i alla celler som representerar varje värde för radvariabeln och för dom båda lägsta svarsalternativen på den aktuella enkätfrågan.

Detta ger följande resultat:

• Kön: 35 frågor
• Utbildning: 11 frågor
• Inkomst: 7 frågor
• Ålder: 7 frågor (endast redovisningsgrupperna över 30 år)
• Födelseland: 5 frågor
• Funktionshinder: 1 fråga
• Bor var?: 1 fråga

I nästa steg har jag valt ut dom nedbrytningsvariabler som det finns flest fullständiga tabeller för. Kön är ett givet val. Jag har sedan valt att kombinera inkomst och utbildning till en klassdimension. Jag har då i första hand valt inkomstfördelningen, men om denna inte uppfyller fullständighetskriteriet har jag istället använt utbildning. Både inkomst och utbildning redovisas med tre värden. Jag har valt att ta med dom högsta och lägsta värdena i analysen. Klassdimensionen kommer då att omfatta 12 enkätfrågor.

Jag har vidare begränsat analysen till dom frågor där skillnaden mellan redovisningsgrupperna är minst fem procentenheter. Inte i någon av analyserna är skillnaderna statistiskt signifikanta. Detta beror framförallt på det mycket låga antalet svarande i varje grupp. Eftersom tendenserna i materialet trots detta är ganska tydliga har jag valt att redovisa resultaten ändå. En nedre gräns på fem procentenheters skillnad gör ändå att mindre substantiella skillnader rensas bort. Begränsningen medför också att vi i flera fall närmar oss signifikansgränsen.

Könsskillnaderna kommer med dessa val att begränsas till 11 enkätfrågor och klassdimensionen till åtta frågor.

Skinnskatteberg betalar sina toppchefer bra

Tidningen Dagens samhälle har kartlagt lönerna för några olika chefskategorier i kommunerna. Skinnskattebergs kommun, som är en av landet minsta, kommer bra ut med relativt höga chefslöner. Kommunen har drygt 4 000 invånare, vilket är den 12:e minsta i landet. Storleken är därmed bara en fjärdedel av mediankommunen (den som är i mitten med lika många som är större och lika många som är mindre).

Här är i tur och ordning dom olika chefskategorier som DS redovisar och där Skinnskattebergs chefer närmar sig medianlönen:

Miljö och byggchefen får 61 600 kronor per månad. Det ger en 249:e plats. Medianen är 78 500 kronor.

Skolchefen med 70 000 kronor hamnar på 248:e plats. Medianlönen för skolchefer är 83 650 kr.

Ekonomichefen tjänar 66 600 kronor, vilket ger plats nummer 208. Medianen ligger på 76 980 kr.

Kommunchefen kan kvittera ut 99 750 kr i månaden att jämföra med medianlönen för kommunchefer på 105 000 kr. Kommunchefen intar därmed 183:e plats.

HR-chefen och kanslichefen har med 70 800 respektive 69 000 kronor dom relativt högsta lönerna. Medianen för HR-chefer är 73 800 och för kanslichefer 71 100 kr/månad. Det blir plats 154 för HR-chefen och 79 för kanslichefen.

För jämförelsens skull var medianinkomsten för Skinnskattebergsbor över 20 år 2023 24 658 kronor per månad. Dom kommunala cheferna tjänar alltså 2,7 till 4 gånger så mycket som den genomsnittliga kommuninvånaren. 

Varför kostar grundskolan så mycket och varför är resultaten så dåliga?

Dom största beståndsdelarna i den kommunala utbildningssektorn är grundskolan, fritidshemmet, förskolan, gymnasieskolan och kommunala vuxenutbildningen. I genomsnitt i hela landet svarar grundskolan för närmare hälften av kostnaderna (44 procent).

En bild av om kommunen satsar mer eller mindre pengar på dom olika verksamheterna än vad man borde vänta sig utifrån kommunens storlek och socioekonomiska faktorer som t ex invandrartäthet och föräldrarnas utbildningsnivå får vi av nettokostnadsavvikelsen. Den visar hur mycket kommunens kostnader skiljer sig från den standardiserade nettokostnaden i det statliga kostnadsutjämningssystemet. En positiv nettokostnadsavvikelse betyder att verksamheten kostar mer än vad den ”borde” och negativa värden att den kostar mindre.

Orsakerna till avvikelserna är antingen dom prioriteringar som kommunen gör, eller att verksamheten bedrivs på ett mer eller mindre kostnadseffektivt sätt. Positiva avvikelser kan alltså bero, antingen på att man prioriterar verksamheten högt, eller på att man använder pengarna på ett oekonomiskt sätt.

Är det något eller några kostnadsslag som sticker ut?

Databasen Kolada redovisar kommunvisa nettokostnadsavvikelser för grundskola, förskola, gymnasieskola och fritidshem, Så här ser det ut för Skinnskatteberg:

Nettokostnadsavvikelse, miljoner kronor	2019	2020	2021	2022	2023
Förskola	4	2	1	0	3
Fritidshem	0	0	0	0	-1
Grundskola	11	10	14	13	12
Gymnasieskola	-1	-2	0	-1	2

 Av detta kan vi dra slutsatsen att grundskolan, som ju samtidigt är den största verksamheten, dras med stora positiva nettokostnadsavvikelser. Under åren 2019 – 2023 ligger avvikelserna på 10 – 14 miljoner kronor årligen. Även förskolan ligger lite högt med 0 – 3 miljoner, medan gymnasieskolan har små avvikelser, mellan -3 och +2 miljoner.

Det verkar därför rimligt att i första hand rikta blickarna mot grundskolan. Varför kostar Skinnskattebergs grundskola så mycket mer än vad den ”borde” kosta med dom strukturella förutsättningar som kommunen har.

Låt oss först se på hur grundskolans kostnadsstruktur ser ut. Den offentliga statistiken redovisar grundskolans kostnader i följande kategorier:

• Lokaler och inventarier
• Undervisning
• Måltider
• Lärverktyg, utrustning, bibliotek
• Elevvård, elevhälsa
• Övrigt

I Skolverkets statistik kan man jämföra kostnaderna per elev för dessa olika kostnadsslag med kommuner i samma kommungrupp (enligt den indelning som SKR använder). Det visar sig då att Skinnskattebergs skola är dyrare än jämförelsekommunernas kostnader för samtliga kostnadsslag utom ”lärverktyg, utrustning och bibliotek” samt ”elevvård, elevhälsa”. Allra dyrast, relativt sett, är kategorin ”övrigt”. Där är kostnaderna 45 procent högre än i den jämförda kommungruppen. Sen kommer ”undervisning” 33 procent högre, ”måltider” 30 procent och ”lokaler” 28 procent.

Att ”lärverktyg m m” är mycket billigare skulle kunna bero på att det är det vanliga kommunbiblioteket som fungerar som skolbibliotek och därmed dyker upp på något annat ställe i kommunens räkenskaper.

Fler av dom ”för dyra” verksamheterna har ganska små totalkostnader. På den grunden kan man fokusera undervisning, övrigt och lokaler. Om man multiplicerar skillnaderna mellan vår kommuns kostnader och dom genomsnittliga med antal elever (cirka 340 elever) kan man få en grov uppfattning om vad som borde utsättas för en närmare analys:

Vi får då följande lista:

• Undervisning  11 mkr
• Övrigt                 5 mkr
• Lokaler              2 mkr

 Varför är undervisning och ospecificerade övriga kostnader så höga

Det som förundrar är dom stora kostnaderna för undervisning och ”övrigt”. Så här beskrivs innehållet i dessa båda kostnadsslag av SCB:

Undervisning: Kostnader, främst löner, för skolledning och samtliga läro- och timplanebundna aktiviteter samt lönekostnader för lärare under tid för kompetensutveckling och lönekostnader för ev. vikarie.

Övrigt: Alla övriga kostnader som inte ingår i ovanstående kostnadsslag, t.ex. syv-verksamhet, administration och kostnad för kompetensutveckling såsom kursavgift (exkl. lönekostnader).

Det är märkligt att lärarlönerna skulle skjuta i höjden, eftersom Klockarbergsskolan har en låg andel behöriga lärare. Andelen behöriga lärare var 2023 53,9 procent. Rikssnittet var 72,4 procent och jämförelsen med ”liknande kommuner” (utvalda av Kolada för att avspegla liknande strukturella förutsättningar) visar att Skinnskatteberg kommer näst sist av åtta kommuner. Jag har inte hittat någon statistik om vad legitimation och behörighet innebär för löneläget, men lärare med eftergymnasial utbildning tre år eller mer tjänar i snitt 6 000 kronor mer i månaden än dom med mindre än tre års högskoleutbildning. Det vore rimligt att anta att lönesumman blir lägre, ju fler icke behöriga lärare man har.

Skolledning och administration är poster, både i ”undervisning” och ”övrigt”. På Klockarbergsskolans hemsida kan man läsa att skolledning och expedition består av följande tjänstemän:

1. Sektorchef barn och utbildning
2. Rektor
3. Biträdande rektor för högstadiet
4. Biträdande rektor för fritidshemmet
5. Skolsekreterare

Dessutom finns det en rektor för förskolan. Av dom fem tjänstemännen är det bara biträdande rektorn för fritidshemmet som inte kan direkt redovisas som lednings- och administrationskostnader för grundskolan. Vad kostar denna ledning och administration, och är det nödvändigt med både en sektorchef och en chef rektor för grundskolan?

Mycket av den verksamhet som åligger kommunen bedrivs av andra. Det gäller för gymnasieskolan och för den kommunala vuxenutbildningen. Betala får kommunen förstås, men man har inga anställda och inga lokaler att leda och administrera. Det betyder att när det gäller den praktiska funktionen att leda och administrera så dominerar grundskolan även i sektorchefens arbete.

Grundskolans kvalité och effektivitet

Jag har tidigare påpekat att höga kostnader kan tyda antingen på slösaktighet eller på höga ambitioner. Ambitionerna kan man inte säga så mycket om, men när det gäller verksamhetens resultat finns flera olika mått. Frågan man kan ställa sig är om dom högre kostnaderna leder till bättre resultat? Resultatmåtten är kvantitativa och bygger på betyg. Skolan har förstås mjukare mål som är svårare att fånga i siffror. Det ska man hålla i åtanke, när man ser på dom kvantitativa resultatmåtten.

Jag har valt att se på ”meritvärdet” för niondeklassarna, där betyg i 17 ämnen vägs samman. Tyvärr är inte heller dom resultaten så smickrande för Skinnskattebergs grundskola. SKR har beräknat förväntade värden med utgångspunkt i dom strukturella förutsättningarna. År 2022 låg Skinnskattebergs nior i snitt 10,4 enheter under detta modellberäknade (förväntade) resultat. 2023 var ännu sämre med en avvikelse på minus 15,0. Ljuspunkten var 2024 där man segat sig över nollpunkten: resultatet blev plus 1,4. Men om detta trendmässigt håller i sig vet man först om något eller några år. Historiskt levererar grundskolan i kommunen dåliga resultat. Det kan också påpekas att bilden inte är entydig för vårterminen 2024. Andelen behöriga till gymnasiets yrkesprogram minskade från nästan 100 procent vårterminen 2023 till 82 procent ett år senare.

Effektivitet definieras vanligen som kvoten mellan dom resultat en verksamhet levererar och dom resurser som går åt. Det är uppenbart att grundskolan i kommunen sväljer stora resurser, större än vad man borde vänta sig. Samtidigt vet vi att resultatet i bästa fall är svajigt, om inte ganska dåligt. Dessa båda iakttagelser tyder på en låg effektivitet. I en nyutkommen rapport från Svenskt Näringsliv har man försökt sig på att uppskatta effektiviteten i tre kommunala verksamheter (grundskola, äldreomsorg och bibliotek). Man har förstås fått använda befintliga mått på kostnader och resultat. +Givetvis blir mjukare, svårmätbara effekter inte med i analysen. I princip bygger analysen därefter på en rangordning av kommunerna från den mest till den minst effektiva. Analysen fullbordas med att den egna kommunens effektivitet anges i relation till den mest effektiva. En rad invändningar kan förstås riktas mot metoden, men i brist på annat kan den ge fingervisningar.

Så här ser resultaten ut för Skinnskattebergs kommun:

	Rang	Effektivitet	Besparingspotential
Totalt	203	68 %	56 mkr
Grundskola	276	61 %	26 mkr
Äldreomsorg	108	75 %	21 mkr
Bibliotek	235	38 %	3 mkr

Som synes sticker grundskolan ut också i den här analysen. Anmärkningsvärt är den stora skillnaden gentemot äldreomsorgen, som ju vid sidan om grundskolan är den andra budgetmässigt tunga klumpen. Äldreomsorgen ger ju Skinnskattebergs kommun en mycket bättre placering vad gäller effektivitet än grundskolan.

Vilka frågor skulle man behöva ha svar på?

• Varför är undervisningskostnaderna så höga, särskilt med tanke på den höga andelen ej behöriga lärare?
• Vad kostar egentligen skolledning och administration, och kan man klara sig utan en dyrbar sektorchef?
• Varför är lokalkostnaderna så pass höga som dom är och vilka rationaliseringar av dessa är möjliga?
• Finns några andra förklaringar till dom höga kostnaderna och den låga effektiviteten i grundskolan?

Datakällor

Kolada, SCB, Skolverket, Svenskt Näringsliv

 

Sjukfrånvaron ökar i Skinnskattebergs kommun

Överlag minskar sjukfrånvaron i kommunerna. Det framgår av en sammanställning i tidningen Dagens Samhälle. Men i Skinnskattebergs kommun ökar sjukfrånvaron från 2023 till 2024 med nästan en hel procentenhet. Diagrammet här visar att i nio av dom västmanländska kommunerna (data från Kungsör saknas) har sjukfrånvaron minskat eller är oförändrad i sex kommuner. I Arboga, Norberg och Skinnskatteberg har sjukfrånvaron ökat. Störst är ökningen i Norberg och Skinnskatteberg med 0,9 procent.

Åttonde mars i Skinnskattebergs Folkets Park: Det finns hopp

Vi har varit på en manifestation på Internationella Kvinnodagen i Skinnskattebergs Folkets Park. I den kulturdom som finns i parken vid Övre Vätterns strand var det full fart och många besökare hela dagen. Fokus var på kvinnokampen men det hela vidgades till en motståndsfestival. Dans av elever från kulturskolan gjorde stor succé. Likaså en bejublad modevisning med second hand-kläder av kvinnor och flickor.

Men minst lika centralt var klimatkampen och kampen för en rimlig flyktingpolitik. Och så förstås kulturen. Det fanns bok- och försäljningsbord av allehanda slag. Arrangörerna hade varit öppna för olika inriktningar. Kanske hade jag nog om jag varit med och anordnat tyckt att ett kommersiellt kosmetikföretag inte riktigt föll in i manifestationen tema.

Kulturen hade en särskild plats i en mörklagd källarhåla. Här hade Eva Anderberg och Benny Wallin ordnat en utställning under rubriken ”Jämförändringar och klimatställdhet”. Ett 20-tal konstnärer ställde ut ”svarta lådor.” Till dessa hörde musik komponerad av Benny och upplästa texter till var och en av lådorna. Men musik och uppläsningar var tyvärr bara tillgängliga för dom som inte tillhör det digitala utanförskapet. Ingrid hade medverkat med en låda innehållande bland annat en vit älg i björkskogen.

Musiken och texterna går att lyssna till på Youtube eller Spotify.

Manifestationen i Skinnskattebergs Folkets Park med kvinnokampen som katalysator demonstrerade att det finns hopp: Jämställdhet och krossande av könsmaktsordningen istället för unken misogyni. Kamp mot klimatkrisen istället för priset-vid-pumpfanatismen. En human flyktingpolitik istället för inskränkt främlingsfientlighet och nationalism. Kultur som utmanar och stimulerar istället för fördummande ”trivsel”. För mänsklighet och solidaritet istället för enfald och ondska.

Dom här små kompisarna som vi såg sticka upp bland fjolårslöven när vi kom hem påminner oss om hoppet och att det nog ska gå om vi kämpar på och håller ihop.

Socialism och jämställdhet

För ett par år sen skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Kvinnliga VD:ar och det förlorade socialistiska paradiset”. Inlägget föranleddes av en rapport från Allbright-institutet där EU-länderna rankades efter hur stor andel av VD:arna i stora bolag som var kvinnor. På den övre halvan (14 länder) kom Bulgarien, Slovakien, Kroatien, Litauen, Rumänien, Polen, Slovenien, Tjeckien och Estland. Samtliga post-socialistiska länder. Av dom 13 länderna under strecket återfanns bara två länder med samma historia (Ungern och Lettland).

Jag påminde också om statsvetaren Jessika Wides doktorsavhandling ”Kvinnors politiska representation i ett jämförande perspektiv” (2006). Hon konstaterar att den faktor som har störst betydelse för kvinnorepresentationen i parlamentet är om staten är ”kommunistisk” eller ej:

Liknande resultat framkommer också mer allmänt om könsskillnaderna mellan olika regioner i världen i OECD:s Gender Inequality Index som bygger på fyra dimensioner: hälsa, socioekonomiska resurser, könsskillnader i hushållet och i politiken. Ju högre poäng, desto mer jämställdhet.

Av dom numera för det mesta nedlagda socialistiska staterna har DDR framhållits som ett särskilt exempel på framgångsrik jämställdhetspolitik. ”Ett förlorat paradis för kvinnorna” kallade Lars Trägårdh och Henrik Berggren DDR i en artikel i DN 1992. Dom refererade till den franska tidningen L’Express av kvinnornas situation i olika länder, där DDR tillsammans med dom nordiska länderna hamnade i topp.

• Dom flesta kvinnor arbetade heltid och med samma lön som männen. 90 procent av kvinnor i arbetsför ålder arbetade.
• Daghem var inte dyrt och det var ingen platsbrist.
• Generös föräldraledighet.
• Det var lätt att ta ut skilsmässa.
• Fria aborter.
• Gratis preventivmedel.
• Utbildningsväsendet öppnades upp och arbetare och kvinnor uppmuntrades att studera.

En del surpuppor har klagat på DDR:s jämställdhetspolitik. Den var inte resultatet av en genuin kvinnorörelses kamp utan jämställdheten var ”patrialkalt” påtryckt uppifrån. Det kan väl delvis vara så, men vi ska inte glömma att också i Sverige har viktiga reformer underlättats uppifrån. Dom viktiga reformerna med föräldraförsäkringen och deghemsutbyggnaden på 70-talet var förvisso i linje med vad kvinnorörelsen krävde (Daghem åt alla!), och som bröt ned hemmafrukontraktet. Men samtidigt insåg dom däruppe att kvinnornas ekonomiska emancipation var viktig för att lösa problemet med arbetskraftsbrist.

Den bild som numera förmedlas av DDR är dyster. ”DDR-Sverige” har blivit ett skällsord, som påstås ha myntats av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson med deras bok ”Två nötcreme och en Moviebox – Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige” (2003). Eller som medlemmen i SSU Umeå Nils Backman skriver på den socialdemokratiska debattsajten Folkhemmetopinion.se:

"DDR-Sverige är ett skällsord som används för att beskriva 70- och 80-talets Sverige med dess betongdjungel och USA-motstånd. Tiden då teven oftare visade karaktärer som den östtyska John Blund eller jugoslaviska Dr          Baltasar än jänkaren Kalle Anka."

Men, om vi ska vara seriösa, är det inget att diskutera. DDR hade stora nackdelar, som inte hade med miljonprogramsbostäder och tv-kanaler att göra. DDR var inte en demokrati. Valsystemet var, trots att det fanns ett flerpartisystem, finurligt riggat så att maktpartiet SED var garanterat en majoritet. Den omfattande säkerhetstjänsten MFS (Stasi) skapade ett angivarsamhälle, och drog sig inte för att använda vilka metoder som helst, dödsskjutningarna vid gränsen, muren i Berlin. En del skulle beskriva DDR som en sovjetisk lydstat.

Men många människor var ändå lyckliga. I en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet (Jenny Eriksson, 2006) har författaren intervjuat före detta DDR-medborgare. 14 av 20 intervjuade ansåg att dom var lyckligare före ”återföreningen” än nu. Dom tänkte mest på DDR som ett samhälle där inte individualismen härskade, utan människor brydde sig om och tog hand om varandra. Journalisten och ståuppkomikern Ola Söderholm menar till och med att sexet var bättre i DDR. Men det finns också många vittnesmål på annat sätt om DDR som en socialistisk välfärdsstat. Många svenska socialdemokrater sörjde DDR 1990.

Eller som förbundsdagsledamoten Anke Domscheit-Berg (Linke) sa i en intervju med Al Jazeera: ”Det finns mycket man kan lära sig från Östtyskland utan att vilja ha tillbaka systemet”

Att läsa mer

Jag kan rekommendera den tyska historikern Katja Hoyers bok DDR bortom muren: Östtyskland 1949 – 1990 (2023) som på ett utmärkt sätt berättar om livet i DDR, men även om DDR:s förhistoria. Det är en nyanserad bok, som inte förtiger baksidorna, men inte heller fördelarna med det socialistiska DDR.