Socialism och jämställdhet

För ett par år sen skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Kvinnliga VD:ar och det förlorade socialistiska paradiset”. Inlägget föranleddes av en rapport från Allbright-institutet där EU-länderna rankades efter hur stor andel av VD:arna i stora bolag som var kvinnor. På den övre halvan (14 länder) kom Bulgarien, Slovakien, Kroatien, Litauen, Rumänien, Polen, Slovenien, Tjeckien och Estland. Samtliga post-socialistiska länder. Av dom 13 länderna under strecket återfanns bara två länder med samma historia (Ungern och Lettland).

Jag påminde också om statsvetaren Jessika Wides doktorsavhandling ”Kvinnors politiska representation i ett jämförande perspektiv” (2006). Hon konstaterar att den faktor som har störst betydelse för kvinnorepresentationen i parlamentet är om staten är ”kommunistisk” eller ej:

Liknande resultat framkommer också mer allmänt om könsskillnaderna mellan olika regioner i världen i OECD:s Gender Inequality Index som bygger på fyra dimensioner: hälsa, socioekonomiska resurser, könsskillnader i hushållet och i politiken. Ju högre poäng, desto mer jämställdhet.

Av dom numera för det mesta nedlagda socialistiska staterna har DDR framhållits som ett särskilt exempel på framgångsrik jämställdhetspolitik. ”Ett förlorat paradis för kvinnorna” kallade Lars Trägårdh och Henrik Berggren DDR i en artikel i DN 1992. Dom refererade till den franska tidningen L’Express av kvinnornas situation i olika länder, där DDR tillsammans med dom nordiska länderna hamnade i topp.

• Dom flesta kvinnor arbetade heltid och med samma lön som männen. 90 procent av kvinnor i arbetsför ålder arbetade.
• Daghem var inte dyrt och det var ingen platsbrist.
• Generös föräldraledighet.
• Det var lätt att ta ut skilsmässa.
• Fria aborter.
• Gratis preventivmedel.
• Utbildningsväsendet öppnades upp och arbetare och kvinnor uppmuntrades att studera.

En del surpuppor har klagat på DDR:s jämställdhetspolitik. Den var inte resultatet av en genuin kvinnorörelses kamp utan jämställdheten var ”patrialkalt” påtryckt uppifrån. Det kan väl delvis vara så, men vi ska inte glömma att också i Sverige har viktiga reformer underlättats uppifrån. Dom viktiga reformerna med föräldraförsäkringen och deghemsutbyggnaden på 70-talet var förvisso i linje med vad kvinnorörelsen krävde (Daghem åt alla!), och som bröt ned hemmafrukontraktet. Men samtidigt insåg dom däruppe att kvinnornas ekonomiska emancipation var viktig för att lösa problemet med arbetskraftsbrist.

Den bild som numera förmedlas av DDR är dyster. ”DDR-Sverige” har blivit ett skällsord, som påstås ha myntats av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson med deras bok ”Två nötcreme och en Moviebox – Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige” (2003). Eller som medlemmen i SSU Umeå Nils Backman skriver på den socialdemokratiska debattsajten Folkhemmetopinion.se:

"DDR-Sverige är ett skällsord som används för att beskriva 70- och 80-talets Sverige med dess betongdjungel och USA-motstånd. Tiden då teven oftare visade karaktärer som den östtyska John Blund eller jugoslaviska Dr          Baltasar än jänkaren Kalle Anka."

Men, om vi ska vara seriösa, är det inget att diskutera. DDR hade stora nackdelar, som inte hade med miljonprogramsbostäder och tv-kanaler att göra. DDR var inte en demokrati. Valsystemet var, trots att det fanns ett flerpartisystem, finurligt riggat så att maktpartiet SED var garanterat en majoritet. Den omfattande säkerhetstjänsten MFS (Stasi) skapade ett angivarsamhälle, och drog sig inte för att använda vilka metoder som helst, dödsskjutningarna vid gränsen, muren i Berlin. En del skulle beskriva DDR som en sovjetisk lydstat.

Men många människor var ändå lyckliga. I en D-uppsats vid Luleå Tekniska Universitet (Jenny Eriksson, 2006) har författaren intervjuat före detta DDR-medborgare. 14 av 20 intervjuade ansåg att dom var lyckligare före ”återföreningen” än nu. Dom tänkte mest på DDR som ett samhälle där inte individualismen härskade, utan människor brydde sig om och tog hand om varandra. Journalisten och ståuppkomikern Ola Söderholm menar till och med att sexet var bättre i DDR. Men det finns också många vittnesmål på annat sätt om DDR som en socialistisk välfärdsstat. Många svenska socialdemokrater sörjde DDR 1990.

Eller som förbundsdagsledamoten Anke Domscheit-Berg (Linke) sa i en intervju med Al Jazeera: ”Det finns mycket man kan lära sig från Östtyskland utan att vilja ha tillbaka systemet”

Att läsa mer

Jag kan rekommendera den tyska historikern Katja Hoyers bok DDR bortom muren: Östtyskland 1949 – 1990 (2023) som på ett utmärkt sätt berättar om livet i DDR, men även om DDR:s förhistoria. Det är en nyanserad bok, som inte förtiger baksidorna, men inte heller fördelarna med det socialistiska DDR.