Flugminister slugminister?

Nu var det dags igen: Län och landsting ska slås samman till storregioner. Jag har tidigare skrivit om hur frågan om hur Sverige ska indelas och hur uppgifter ska fördelas mellan staten och landstingen/regionerna stötts och blötts i nästan 60 år utan att man kommit just någon vart. Jag har också skrivit om den märkliga dejtingkarusellen  där all vill vara tillsammans med Stockholm samtidigt som den fjära Mälardrottningen avvisat alla friare.

När jag senast skrev om saken hade indelningskommittén just presenterat sin karta med sex nya regioner istället för de gamla länen och landstingen. Jag konstaterade då att en härva av konflikter skulle komma att rullas upp: statliga intressen mot kommunala, alla vill tillhöra samma region som de städer som uppfattas som tillväxtmotorer och ingen vill släpa på en barlast av avfolkningsbygder och skogslän, ingen vill slås samman med landsdelar vars politiska sammansättning gör att man riskerar att komma i minoritet, minst alla nuvarande residensstäder vill bli storregionens residensstad. Min slutsats var den gången: ”Jag är i alla fall beredd att sätta en hacka på att Sveriges framtida indelning i regioner inte kommer att se ut som i Indelningskommitténs diskussionsunderlagskarta.”

Nu har kommittén, ivrigt påhejad av den flugprydde civilministern Ardalan Shekarabi (S) kommit med ett delbetänkande där tre av de tänkta storregionerna föreslås bildas. Så här ser det ut:

• ·        Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län föreslås bilda det nya Norrlands län.
• ·         Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län föreslås slås samman till Svealands län.
• ·         Värmlands län föreslås uppgå i Västra Götalands län.

Resten av den tilltänkta reformen ska komma senare:

• ·         Sammanslagning av Stockholms och Gotlands län.
• ·         Sammanslagning av Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.
• ·         Sammanslagning av Skåne och Blekinge län.
• ·         Sammanslagning av Hallands län med det nya utvidgade Västra Götalands län.

Som väntat har det utbrutit kalabalik med anledning av betänkandet och den partiella regionreformen. De borgerliga partierna tävlar med varandra att ta avstånd från förslagen (och därmed försvinner förmodligen den parlamentariska majoriteten för förslaget all världens väg), på olika håll ute i bögda ordnas namninsamlingar för att få till stånd lokala folkomröstningar. Kriget om vilka som ska vara residensstäder är i full gång. I Norrlands län föreslås var och en av de nuvarande fyra residensstäderna men också Sundsvall. I Svelands län tycker såväl Uppsala som Gävle, Västerås och Örebro att de är lämpligast. Nyköping som anser sig som förlorare redan från början kräver utflyttning av statliga verk som kompensation. I Falun oroar man sig för att W som länsbokstav försvinner för att bli U om Västerås blir residensstad. Lokala, regionala, partipolitiska intressen och känslostormar rörs upp.

Hur tänkte Shekarabi? Varför de tre Norrland, Svealand och Västra Götaland nu och de andra senare?

Kommer ni ihåg hur det gick till när vi folkomröstade om att gå med i EU? Fem länder var aktuella och skulle rösta. Österrike ansågs vara mest EU-positivt och fick börja. Sen kom Finland. Under trycket av att Österrike och Finland sagt ja skulle det mer skeptiska Sverige rösta. Som grand final skulle sen det notoriskt EU-kritiska Norge ge upp. Så var det tänkt och så blev det fast det till slut slog stopp på Norge.

Kan det vara så att Shekarabi slugt tänkt ut något liknande. Vi börjar med dem som kan förmodas vara mest positiva till storregionförslaget, så kan nog de mer kritiska inte hålla emot i en andra omgång.

En av de motståndsfaktorer som man måste ta hänsyn till är den partipolitiska. Ett fiktivt exempel: Om landstingen Alfa, Beta och Gamma ska lås hop och Alfa och Beta har borgerligt styre medan Gamma styrs av de rödgröna, så kan man kanske vänta sig att Gamma inte blir så intresserat av en sammanslagning till det nya Delta som säkert får borgerligt styre.

Sveriges kommuner och landsting har redovisat de styrande koalitionerna i alla landets landsting:

Stockholms läns landsting	M, C, FP, KD
Landstinget i Uppsala län	S, MP
Landstinget Sörmland	S, C, FP, MP
Region Östergötland	S, C, FP, MP
Region Jönköpings län	M, C, FP, KD
Region Kronoberg	S, V, MP
Landstinget i Kalmar län	S, V, MP
Region Gotland	S, V, MP
Landstinget Blekinge	S, V, MP
Region Skåne	S, MP
Region Halland (landsting)	M, C, FP, KD, MP
Västra Götalandsregionen	M, C, FP, KD, MP
Landstinget i Värmland	M, C, FP, KD, MP, SJVP
Region Örebro län	S, V, MP
Landstinget Västmanland	S, V, MP
Landstinget Dalarna	S, V, MP
Region Gävleborg	S, V, C, MP
Landstinget Västernorrland	S, MP
Region Jämtland Härjedalen	S, M
Norrbottens läns landsting	S, V, MP
Västerbottens läns landsting	S, V, MP

Låt oss nu se hur lika varandra de landsting som föreslås bli sammanslagna är vad gäller politiskt styre. Om man t ex jämför Stockholms län med Gotlands län kan vi se att sju partier ingår i de båda länens styren. Men inget parti i Stockholmsstyret ingår i Gotlandsstyret, och omvänt. Stockholm och Gotland är med andra ord helt olika varandra i detta avseende.

Om vi istället jämför Örebro och Västmanlands län ser vi att bpda styrs av samma partier (S, V och MP). Örebro och Västmanland är med andra ord maximalt lika varandra.

Ett tredje exempel kan vara Östergötland (S+C+Fp+Mp) och Jönköpings län (M+C+Fp+Kd). Totalt handlar det om sex partier varav två finns med i båda styrena. Om man beskriver likheten mellan Stockholm och Gotland som noll och mellan Örebro och Västmanland som ett, blir likheten mellan Östergötland och Jönköping 0,33 (två av sex).

Det här är ett mått på likhet som i litteraturen kallas Tanimoto’s S. För vart och ett av de 21 landstingen räknar vi ut likhetsmåttet med alla deras tilltänkta framtida storregionkompisar. I t ex Svealands län där sex gamla län ska ingå blir det alltså för var och ett av de gamla länen fem S-mått. I nästa steg beräknar vi medelvärdet för dessa. Detta genomsnittliga Tanimoto’s S blir ett mått på hur lika ett landsting är med sina tilltänkta framtida partners med avseende på politiskt styre. Blir det noll är de helt olika, blir det ett är de helt lika. Här är resultatet:

Halland	0,92
Västra Götaland	0,92
Värmland	0,83
Dalarna	0,76
Västmanland	0,73
Örebro	0,73
Skåne	0,67
Blekinge	0,67
Norrbotten	0,64
Västerbotten	0,64
Uppsala	0,6
Gävleborg	0,59
Västernorrland	0,56
Östergötland	0,47
Kalmar	0,47
Kronoberg	0,47
Sörmland	0,46
Jämtland	0,28
Jönköping	0,2
Stockholm	0
Gotland	0

Nu delar vi in de 21 länen efter två ledder: (1) De politiskt mest lika (genomsnittligt S över 0,50) respektive olika och (2) De 12 län som föreslås ingå i första sammanslagningsomgången och de 9 som ska komma senare. Resultatet blir så här:

	Politiskt styre olika	Politiskt styre lika
Första sammanslagningen	2	10	12
Senare sammanslagning	6	3	9
	8	13	21

Sannolikheten att ett län ska väljas ut för att ingå i den första omgången av sammanslagningar är alltså 10/13 = 77 procent om det är politiskt likt de andra länen som skulle ingå i det nya storlänet, men bara 2/8 = 25 procent om del är politiskt olikt de tilltänkta kompisarna.

Det ser med andra ord ut som om det är slugt uträknat så att första omgången sammanslagningar ska ha en större sannolikhet att gå igenom, medan politiskt besvärligare kombinationer får vänta och kanske förmås ge upp för trycket av alla som dessförinnan sagt ja.

Slugt Shekarabi.

PS om Tanimoto’s S

Första gången jag kom i kontakt med Tanimoto’s S var på 80-talet när vi jobbade med en studie om kommunalpolitiker. Vi behövde ett mått på överlappningen i medlemskap i olika nämnder och styrelser i de undersökta kommunerna. Om man delar in de förtroendevalda efter ledamotskap i två olika nämnder får man en fyrfältstabell. De allra flesta får då kombinationen noll-noll, d v s de är inte med i någotdera av de parvis jämförda organen. Som mått på korrelationen i fyrfältstabeller finns en uppsjö så kallade tetrakoriska koefficienter. De flesta räknar med 0-0-rutan, som kommer att dominera det beräknade måttet. I de allra flesta tabeller där två organ jämförs hamnar den tetrakoriska koefficienten nära noll, och blir inte så intressant när vi vill jämföra olika par med varandra.

Här erbjöd Tanimoto en elegant lösning. Tanimotos koefficient beräknas som de som befinner sig i skärningen mellan de båda egenskaperna (1,1) som en andel av unionen av de båda egenskaperna. Eftersom unionen består av delmängderna 0,1 1,0 och 1,1 kommer den förargliga 0,0-mängden aldrig med i beräkningen.

Vi hittade inget program som beräknade S, utan Merrick som var med i forskargruppen skrev ett eget. Vi den här tiden kommunicerade man med stordatorn med hjälp av hålkort. Kommandona stansades på hålkort som lämnades över disk till de män i vita rockar som skötte datorn.

Sen gick man och fikade medan datorn jobbade och sen gick man tillbaka till datacentralen och hämtade sina resultat som i bästa fall låg färdigutskrivna i ens fack.

Instruktionerna skrevs i ett särskilt användarovänligt språk som kallades JCL (Job Control Language) och här blev något fel. Det smög sig in ett kort som beställde output i form av hålkort. Och uppenbarligen ganska många. Hålkort som output stansades inne i stan på QZ:s datorcentral på Linnégatan och kördes sen med bil till filialen i Frescati för att läggas i rätt användares fack.

Under en tid växte travarna av hålkort i vårt fack och började välla ut över golvet. Vi fick lov att smyga in och snabbt smussla åt oss listor på andra resultat. Nu är det enklare att räkna ut Tanimotos koefficient, och stordatortiden är över. Jag tror och hoppas därför att hålkortsleveransen har upphört.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.