Det blev ingen riksdagsledamot från Örkelljunga på Västmanlandsbänken

”Kniper SD ett mandat till i Västmanland så är det helt enkelt större chans att det hamnar i Örkelljunga än i Sura”. Så skrev Matilda Molander i en ledare i Fagersta-Posten den 8 juni med anledning av Sverigedemokraternas besynnerliga riksdagslistor. På första plats på alla listor i hela landet stod Führern Jimmie Åkesson, därefter hela hans hov med ett sextiotal namn. Först efter det fick lokala kandidater vara med.

I ett svar skrev riksdagsledamoten Ann-Christine From Utterstedt den 17 juni att ”Våra mandat stannar i länet.” Partiet hade visserligen en kandidat från Örkelljunga, men han skulle bli vald i Skåne. From Utterstedt hade rätt. Det blev ingen från Örkelljunga som blev vald som de västmanländska sverigedemokraternas representant. Det blev istället en kvinna från Jönköping.

Skinnskattebergs lill-Führer Ewa Olsson Bergstedt som räknar med att komma in i riksdagen fick fingret.

Nu var det här inte något unikt. Kronobergs län blev representerat av en sörmlänning medan Södermanland fick hålla till godo med en kandidat från Gävleborg.

När det gäller åtta län var det en förskräcklig röra. De valda surrade kring dessa som spyflugor kring en bajskorv. Partiledaren själv, bleking som han är, företräder Jönköpings län. Också en värmlänning ansågs kunna representera Jönköping, medan Jönköpings kandidat skickas till Västmanland, vars ovan nämnda From Utterstedt får företräda Jämtland.

I grafen här nedan har jag försökt illustrera denna härliga bruna röra. Krångligt är bara förnamnet. Men för att vara lite mer seriös: Hur planerar From Utterstedt att hålla kontakt med sin valkrets (Jämtland alltså)? Och vad vet Jönköpings-tjejen om lokala förhållanden i Västmanland? Det finns visserligen inget bostadsband i det svenska valsystemet, men idén med att ha olika regionala valkretsar är ändå att olika regioner ska bli företrädda. Representanterna bör hålla kontakt med partiets avdelningar och väljare i valkretsen och kunna föra fram deras önskemål i riksdagen. Men SD har nog aldrig varit särskilt petiga med demokratiska finesser.

Den bruna röran

Rättelse

Ann-Christine From Utterstedt från Västerås som utsågs att representera SD i Jämtland i riksdagen demonstrerade i media sina erfarenheter och kunskaper om Jämtland.

”Jag har varit i Jämtland” meddelade hon i VLT. I Östersunds-Posten slog hon fast att hon ”ser fram emot att åka dit oftare”. På SVT Nyheter Jämtlands direkta fråga vad hon vet om Jämtland svarade hon att det i storlek är lite mindre än Västerås och att det består av flera landskap.

Men bara efter några dagar visade sig de djupa Jämtlandskunskaperna vara onödiga. Valmyndigheten hade räknat fel. From Utterstedt ska nu alls inte representera Jämtland utan Blekinge.

De läsare som tror sig ha hängt med i svängarna får gärna omarbeta texten här, och inte minst den komplicerade figuren. Här är annars ett förslag.

Nordiskt sönderfall?

Riksdagsvalet i Finland är klart. Resultatet blev förfärligt. De högerextrema Sannfinländarna blev tredje största parti och omtalas på allvar som regeringspartner. Förutom EU-skepticism och rasism har språkfrågan varit en viktig fråga för partiet. Svenskans ställning som ett av två nationalspråk hotas.

Det spekuleras om en regering ledd av Samlingspartiet med medverkan från Socialdemokraterna och Sannfinländarna - en i rikssvenska ögon osannolik regering. Det vore som om Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle regera ihop. Men finländsk politik följer andra regler än svensk. Samlingspartiet och Socialdemokraterna var under finlandiseringens tid otänkbara i regeringen eftersom de inte godkändes av Moskva.

Regeringarna leddes alltid av Centern - nu i opposition efter en rad korruptionsskandaler - och innehöll i övrigt allehanda partier utom Socialdemokrater och Samlingspartister. Som en finländsk statskunskapsprofessor förklarade "I Finland har vi val av samma skäl som man har bröstvårtor fast man inte ammar - för säkerhets skull".

Motståndet mot svenska språket är ett ytterligare led i Nordens sönderfall. Eliten kan nog alltid kommunicera med varandra, men den tid när vanligt folk kunde prata med varandra över gränserna tycks försvinna. Med finnar och islänningar och ibland till och med med danskar talas det nu allt oftare engelska. Det är väl en tidsfråga innan stockholmarna talar engelska med skåningar och norrbottningar!

Själv blir jag störd när svensk TV intervjuar både folk på gatan och politiker i Finland på engelska. Antingen får man försöka med svenska eller så får man skicka en finskkunnig reporter. Det finns 300.000 - 450.000 (uppgifterna varierar) sverigefinnar så det måste finnas en hel drös kompetenta journalister bland dem. Eller så får man väl ha tolk. Så snart det måste talas engelska i Finland så säger det bara swisch och så flyger Finland iväg i exotism. Det blir ett utland på samma sätt som Azerbajdzjan eller Filippinerna.

Trots den numera ganska olikartade politiken i de nordiska länderna har vi mycket gemensamt. Sedan 50-talet har vi en gemensam arbetsmarknad och passfrihet. Man kan resa vart och bosätta sig var man vill. Kulturarvet har starka gemensamma inslag. Vi har en gemensam historia, särskilt när det gäller Sverige och Finland. Men om vi inte kan tala med varandra är det snart klippt.