Rasism, knarkhandel och gangstervälde

Polisen gör regelbundet en lista över ”särskilt utsatta områden”. På listan finns nu 19 olika områden. Det är fem områden i Göteborg, tre i Malmö och två i Stockholm. Andra kommuner med sådana områden är Botkyrka (3 områden), Borås (2 områden), Linköping, Uppsala, Örebro och Södertälje. För att kvala in på listan krävs det dels låg socioekonomisk status, dels en omfattande brottslighet. Det är här som gängkriminalitetens vagga står.

Alla vet att det här är invandrartäta områden. Över 80 procent av befolkningen i dom här områdena har utländsk bakgrund. I alla områdena bor det fler personer med utländsk bakgrund än ”etniska svenskar” och i en del av områdena uppgår första och andra generationens invandrare till över 90 procent av befolkningen.

Det är med andra ord uppenbart att det finns ett samband mellan befolkningsstrukturen och ”gängkriminaliteten”. Fler invandrare, mer gängkriminalitet. Men det finns också andra samband mellan att vara invandrare och sociala och ekonomiska förhållanden. Det handlar om sysselsättning och arbetslöshet. Det handlar om trångboddhet. Det handlar om politiskt deltagande. Det handlar om tillgång till sjukvård, om hälsa, sjukdom och död.

Integration brukar definieras som att alla deltar i sociala samspel i samhället. Det är uppenbart att invandrare som grupp är mindre integrerade i samhället än dom infödda. Dom deltar mindre i arbetslivet, i föreningslivet, dom följer massmedia i mindre utsträckning, dom deltar mer sällan i politiken.

I den aktuella debatten om invandring har problemen med kriminalitet kopplats till den bristande integrationen. Det bristande deltagandet betraktas där ofta som resultatet av en oförmåga eller rent av en ovilja från invandrarnas sida att delta. Dom väljer själva att inte arbeta utan hellre leva på bidrag. Dom väljer själva att ställa sig utanför det svenska samhället och dess utveckling, och bygger istället ett eget parallellt samhälle baserat på grupptillhörighet och religion. Att den här tankefiguren också innebär att invandrarna själva väljer nackdelarna med bristande deltagande säger man sällan så mycket om. Dom skulle själva välja arbetslöshet, låga inkomster, trångboddhet, skolmisslyckanden, sjukdom och död.

Men det finns flera sidor av myntet. Det finns i samhället (både bland etniska svenskar och invandrare) en förgivettagen etnisk hierarki. Överst kommer dom infödda svenskarna, tätt följda av nordbor (kanske med finskspråkiga lite på efterkälken), tyskar, britter och vita amerikaner. Längst ned på den fullskitna hönsstegen står svarta afrikaner och arabisktalande muslimer. Det är slående att det finns stora likheter mellan den här rangordningen och synliga egenskaper (till exempel hudfärg). Det är därför inte orimligt att beskriva den etniska rangordningen som ”rasistisk”.

Flera undersökningar visar också att ju längre ned man står på den här skalan, desto vanligare är det att man upplever diskriminering, t ex på arbets- eller bostadsmarknaden eller i kontakterna med offentliga myndigheter, inte minst med rättsväsendet. Orsakskedjan rasism leder till diskriminering som innebär utestängning är en stark konkurrent till idéfiguren att invandrarna själva väljer bort integration och därmed själva placerar sig i underläge.

I valet mellan dom två förklaringsförsöken av integrationsmisslyckandet förefaller idén om att invandrarna själva väljer att ställa sig längst ned i hierarkin som befängd. Det verkar rimligare att integrationsmisslyckandet beror på att det svenska samhället har bjudit in med armbågen.

Barnet ut med badvattnet

Landet styrs nu av en regering som är direkt beroende av dom högerpopulistiska Sverigedemokraterna. Detta parti, vars minsta vinkning följs av regeringen, har sitt ursprung i nynazistiska och främlingsfientliga rörelser. Motståndet och motviljan mot etniska minoriteter och invandrare går som en brun tråd genom partiets historia. Under flyktingkrisen 2015 ville en lokalpolitiker från SD meja ned flyktingar på Öresundsbron med kulspruta. Richard Jomshof, SD-märkt ordförande i riksdagens justitieutskott blåser under genom att beskriva Islam som en avskyvärd religion. Flyktingar är inte välkomna till Sverige. Invandrare som redan finns i landet ska på olika sätt tvingas eller förmås att lämna landet. Gängkriminaliteten är som en gudagåva för Sverigedemokraterna.

Hur många gängkriminella finns det? I slutet av 2021 fanns enligt Polismyndigheten drygt 8 000 personer knutna till gängkriminalitet. Rikspolischefen har, med upprepande från den moderata justitieministern hävdat att 30 000 individer har kopplingar till skjutningar och sprängningar i den gängkriminella miljön. Med andra ord är det en stor spännvidd i skattningarna. Men hur man nu än vrider och vänder på det är dom gängkriminella en försvinnande minoritet av alla med utländsk bakgrund i landet. Dessa uppskattas till omkring 25 procent av befolkningen, eller sisådär 2,5 miljon människor. Dom vida skattningarna om antalet gängmedlemmar pendlar alltså någonstans mellan 3 och 12 tusendelar. Att slänga ut upp till en fjärdedel av landets befolkning för att bli av med dessa promille är i sanning att barnet åker ut med badvattnet. Och utan det barnet stannar landet. Vem kör bussarna? Vem tar hand om dom gamla på hemmet? Vem är läkare på vårdcentraler och sjukhus?

Gangsters i alkoholförbudets USA

Nu ska vi ta oss tillbaka till USA för hundra år sen. 1920 infördes förbud mot rusdrycker i USA. Detta blev startsignalen för ett sällan skådat gangstervälde i amerikanska storstäder. Gangstrarna tillhörde ofta särskilda invandrargrupper, italienare, irländare, östeuropeiska judar. Det var grupper som stod långt ned i den amerikanska etniska hierarkin. Drivkrafterna var dyra kläder, bilar, båtar och ett liv i sus och dus. Och det var rusdrycksförbudet som öppnade kassakistan. Smuggling, tillverkning och utminutering på lönnkrogar var finansieringskällan till gangsterbossarnas lyxliv.

När stora pengar finansierar kriminaliteten är det upplagt för konflikter. När lagliga verksamheter är oense kan dom ju alltid ytterst ta oenigheten till domstol. Den vägen är i princip stängd för dom illegala verksamheterna. Då får man istället ta till diverse påtryckningar, och ganska snart våld för all slita tvister. Det kan handla om motspänstiga politiker eller konkurrenter om marknaden. I Chicago inträffade 1928 inte mindre än 62 bombattentat. Gangsterbossar sköts av konkurrenter. På New Yorks gator rasade 1928 – 1931 ett blodigt krig mellan två ligor.

Det amerikanska alkoholförbudet avskaffades 1933. Gangsterligorna fick söka sig nya inkomstkällor. Spel, prostitution, ocker, utpressning och halvillegal verksamhet ibland utövad genom att gangsters tog kontroll över fackföreningar, och så småningom också knarket fick ersätta. Maffian överlevde, men 20-talets extrema våldsorgier var över. Avskaffandet av alkoholförbudet tog inte död på gängkriminaliteten, men nog lugnade det ner sig.

Knarkhandeln gängens kassako

Åter till Sverige och 2020-talets ”orten”. Förvisso finns det skillnader mellan 1920-talets Chicago och 2020-talets svenska förorter. Men det finns också likheter. En sådan är den etniska bakgrunden. Det amerikanska gangsterväldet växte fram i föraktade invandrargrupper långt ned i den etniska hierarkin. Många i dessa grupper levde dåliga liv: arbetslöshet, trångboddhet i dåliga bostäder, utestängda från utbildning och utan chanser att skapa sig ett gott liv. Dom svenska förortsbaserade gängen uppvisar stora likheter. Att gå med i ett kriminellt gäng skapar en identitet, en grupptillhörighet, som respekteras, eller åtminstone fruktas, i den närmaste omgivningen. Ledarnas livsstil med dyra kläder, BMW-bilar, guldklockor, smycken och kungar i baren blir förebilder. Här erbjuder gänget en karriär som saknar motstycke i ett majoritetssamhälle där man till yttermera visso som rasifierad blatte inte ens släpps in.

Öl, vin och sprit då och knarkhandeln nu som kassakor är en annan parallell. Det finns stora pengar att hämta. Här kan en lyxig och guldglänsande livsstil finansieras. Och kampen om vem som ska lägga vantarna på dom stora pengarna sprider död omkring sig. Alkoholförbudet visar samtidigt på dilemmat. När det infördes 1920 började festen; och kriget. När förbudet avskaffades 1933 tog festen slut; och kriget. Det finns olika inställningar till knarket även i det svenska etablissemanget, men ingen vill avskaffa förbudet. 2020-talets gangsterkrig kan med andra ord inte strypas med 1930-talets metod – legalisering. Svensk narkotikalagstiftning anses som sträng, och det finns säkert möjligheter att lätta upp den utan att släppa knarket fritt. Det uttrycks ibland förslag om att bruket av marijuana borde tillåtas. Det kanske kunde kyla ned en del av gängkrigandet, men om det skulle räcka för att skruva åt pengakranen är mer ovisst.

Rikspolisstyrelsens narkotikaexpert Stewe Alm säger i en intervju med Sveriges Radio i januari 2019 att ”just cannabis utgör den ekonomiska basen för gängens verksamhet”. Om detta stämmer skulle en legalisering av handel och bruk av cannabis faktiskt utgöra ett slag mot gängens ekonomi.

Samtidigt kan man konstatera att narkotikabruket har spridit sig till alla olika samhällsskikt. Det finns en bild av knarkaren som avspeglas i svaren till en enkät som tidningen Hem och hyra gjort om vem som är den värsta grannen man kan tänka sig. Det är knarkaren som ”snor ur förråden, ligger avtuppade i trapphuset, lämnar kanyler i barnens sandlåda.” Det är en helt annan bild än den utslagne trashanken som nu träder fram. I en intervjuserie i DN möter vi mediamannen som festknarkar kokain: ”Det är en rolig partydrog att använda”. Där finns också juristen som ”tar kokain för att nyktra till och fortsätta festa”, psykologen som tar lsd för att ”få nya perspektiv i livet.”

Ja sådär fortsätter det. Polisens ovan nämnde expert säger till tidningen ”den allra största andelen är människor som fungerar socialt och har ett arbete. Dom som upplever att dom inte har något problem med sitt missbruk utan det fungerar som ett bruk, som ett helgnöje.”

Folkhälsomyndighetens statistik visar att lågutbildade och låginkomsttagare är överrepresenterade bland brukarna, men att högre samhällsskikt svarar för en inte obetydlig del av konsumtionen: Gruppen med gymnasieutbildning stod för nästan hälften av användningstillfällena av annan narkotika än cannabis, och dom med högskoleutbildning för en dryg femtedel.

Så visst finns det en utbredd efterfrågan, som är en förutsättning för gängen att göra pengar. Och kunde man minska den efterfrågan kanske tillsammans med en legalisering av cannabis skulle man kanske kunna komma i närheten av den effekt som upphävandet av alkoholförbudet hade i 30-talets Amerika.

Vad ska vi göra?

Hur är det med den andra förutsättningen: Det rasifierade etniska klassamhället. Om vi levde i ett samhälle där det råder jämlikhet mellan alla olika etniska grupper där ingen ser ned på en annan. Där Ingen diskriminerar. Där alla får ta del av det goda, av arbete och inkomst, bostäder, inflytande, hälsa och liv. Ja, i det landet finns det ingen jordmån för gangsters, gäng och mafiosos. Men det står inte på dagordningen att omvandla det etniska klassamhället. Och det kan nog heller inte stå på någon dagordning. Däremot har vi på halsen fått ett politiskt parti, som skaffat sig politisk makt genom utpressning på en taburettkramande regering. Detta parti har som affärsidé att underblåsa motsättningarna i samhället och cementera den destruktiva rashierarkin.

Om vi vill bli av med gängkriget borde vi alltså liberalisera knarkpolitiken, vilket ingen vill, och/eller omvandla det etniska klassamhället till ett jämlikt samhälle, vilket nog inte går, särskilt när starka krafter motarbetar en sådan omvandling. En bit på väg vore att bekämpa både SD-rasismen och ”vanligt folks ”festknarkande. Men räcker det? Om inte vad fan ska vi göra då?

Under 30-talskrisen fanns det tankar i den kommunistiska rörelsen att en revolutionär situation i första hand är beroende av den kapitalistiska ekonomins kollaps. I takt med att kapitalismen på grund av sina inneboende motsättningar faller samman växer dom revolutionära krafterna och omvälvningen blir mer eller mindre oundviklig. Att lappa och laga i det kapitalistiska systemet är egentligen bara att förlänga lidandet. Låt systemet krascha och det nya stiger som fågeln Fenix upp ur askan. Historien visar att det var en felaktig politik. Krisen medförde oändligt lidande för arbetarklassen och slutade i världskrigets katastrof.

På sitt sätt är det här en annan parallell till gängkriget. Att det är svårt eller omöjligt att komma åt dom grundläggande orsakerna - rasismen och knarkhandeln – får inte göra att vi underlåter att på olika sätt försvåra livet för gangstrarna. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg, att vad det nu än handlar om – mer repression och/eller ”sociala insatser” – så är det i bästa fall plåster på såren. Vi får inte tro att vi därigenom löser problemet. Och vi måste hela tiden komma ihåg att det inte finns någon medicin utan biverkningar. Hårdare tag i rättssystemet kan hota båda rättssäkerheten och den personliga integriteten. Fler i fängelse för att sitta av längre straff skapar ett livsfarligt maktvakuum i gängvärlden och fritt fram för klåpare som ”felskjuter” oskyldiga till döds och spränger hela stadsdelar i luften. Och dom sociala insatserna får inte bara bli välgörenhet och ”tycka-synd-om” utan de måste riktas så att dom hjälper till att öppna dörrar.