Den här inställningen har gamla rötter. Arbetsstugor och
barnkrubbor började komma till redan under slutet av 1800-talet för att ta hand
om barnen medan föräldern arbetade. Annars fanns risken att barnen drev omkring
planlöst och drogs in i diverse kriminella sammanhang. När barnomsorgen hade
sin stora expansion under 1970-talet handlade det också i första hand om
behovet av tillsyn för förvärvsarbetande mödrar. Hemmafrukontraktet var
uppsagt. Förutom kvinnornas ekonomiska frigörelse och självständighet ropade
samhällsekonomin efter arbetskraft. Parollen var ”Ropen skalla, daghem åt alla!”.
Samtidigt har det funnits ett pedagogiskt stråk i
utvecklingen. Det handlade inte bara om tillsyn. I arbetsstugorna skulle barnen
fostras till flit och fosterlandskärlek. Så småningom utvecklades
förskolläraren till en profession som skulle bidra till barnens utveckling. Det
stora genombrottet kom i slutet av 1990-talet. Barnomsorgen som tidigare
räknats till den sociala sektorn fördes över till utbildningssektorn. Förskolan
fick en egen läroplan. Barns lärande och utveckling skulle stimuleras och utmanas.
”Dagis” blev ”föris”.
Men den gamla inställningen från arbetsstugorna är seg. Dom
flesta föräldrar och många av personalen i förskolan ser förskolan som ett
nödvändigt ont som bara är till för att göra det möjligt för föräldern ska
kunna arbeta. Då ska vi inte tala om byråkraterna! I Eslöv i Skåne kräver
kommunen att alla föräldrar till barn i förskolan ska lämna ett intyg från sin
arbetsgivare om vilka arbetstider dom har. En avdelningschef på kommunen säger:
”det är en metod för att kontrollera att vi spenderar våra skattepengar på rätt
sätt.”
Principen tycks vara att förskolan i första hand är till för
kommunen, i andra hand för föräldrarnas arbetsgivare. Sen kommer föräldrarnas
behov. Och allra sist barnens. Eslöv vore något för Prussiluskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar