Kommunistspöket går igen

 

”Ett spöke går omkring i Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter hava förenat sig till en helig hetsjakt mot detta spöke.” Så skrev Karl Marx och Friederich Engels 1848. Än idag är det en allvarlig anklagelse mot vänsterpolitiker att de skulle vara kommunister. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar värjer sig ivrigt: ”Kommunismen är något dåligt”, hon skulle aldrig ha gått med i ett parti som kallar sig ”kommunistiskt”. Det påminner nästan om präster som inte är religiösa. ”Jag är inte religiös” skrev en biskop som värvats som tidningskrönikör. ”Jag tror inte på Gud. Vem fan gör det?” undrade en präst i Danmark.

Vad är det som gör kommunismen så oberörbar? I valrörelsen ställdes vänsterledaren inför ungdomsförbundets program som deklarerar att ”vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.” Hon ville inte kännas vid målet. Men det kan ju inte handla om att hon vill ha ett klassamhälle med förtryck?

Låt oss återvända till Marx. Redan 1845 skrev han att ”i det kommunistiska samhället … möjliggör … för den enskilde att göra en sak idag och en annan sak i morgon; att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, flocka boskap om aftonen, skriva litteraturkritik efter middagen.” Det var ekonomiskt överflöd som gjorde arbetsdelningen onödig och som skapade friheten.

Alltså: Man behöver inte jobba så mycket. En doktorandkollega kom en morgon och meddelade att hen nu läst alla utopister. De hade bara en egenskap gemensam: Man måste inte jobba så mycket. I den aktuella samhällsdebatten har sociologen Roland Paulsens bok om ”Arbetssamhället” fått ett stort genomslag. Men, om denna åsikt sprider sig kraschar det rådande kapitalistiska samhället. Det kunde vara en orsak till kommunisthatet.

Men jag tror att det snarare är utvecklingen i Ryssland och Östeuropa från 1918 till 1991. Efter en entusiastisk start i det nya Sovjetryssland deformerades det kommunistiska partiets styre snabbt. En demokratisk utveckling ersattes av den stalinistiska totalitarianismen. Det är förstås det spöket vänsterns motståndare försöker väcka till liv.

Det är intellektuellt ohederligt. Den kommunistiska utopin är oanfrätt. Man kan påstå att den är ouppnåelig, men att ett klasslöst samhälle utan förtryck och utan vinstdriven jakt på tillväxt är skamligt. Det är i sig något att skämmas för.