Hur gick Vänsterpartiets bruksortsstrategi?

Nooshi Dadgostar i hjälm och varselväst har blivit som en symbol för Vänsterpartiets valstrategi. Partiet som länge varit starkast och gått framåt i storstäder och större städer skulle nu rikta in sig på att vinna röster i industriorterna. Den mellansvenska bruksorten kom i fokus. Här hade både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna under en lång tid förlorat mark. Förlusterna hade accelererat på sista tiden tillsammans med Sverigedemokraternas inbrytning i framförallt den manliga arbetarklassen.

Omsvängningen innebar inte bara att valkampanjen rent geografiskt orienterades om mot bruksorterna. Den har också inneburit ett minskat fokus på de frågor som varit viktiga för de storstadsintellektuella och de kreativa yrkesgrupperna: det har pratats mindre om miljö och klimat, om kvinnokampen, om hbtq-frågor och antirasism.

Den här strategin har föranlett oro i partiorganisationen. Finns det en risk att man, utan att göra några större vinster i den manliga arbetarklass som allt mer orienterat sig mot högerpopulismen, skulle förlora stödet från storstäderna.

Vänsterpartiet skulle därmed löpa samma risk som t ex Liberalerna, som med omsvängningen av sina lojaliteter i regeringsfrågan, och därmed en acceptans av inflytande för Sverigedemokraterna. Inga röster fanns att hämta i högersvängen. Där fanns ju redan genuina högerpartier. Samtidigt skulle man komma att tappa stöd från socialliberala och storstadsintellektuella.

Jag ska i det här inlägget undersöka vad i Vänsterpartiets lokala valresultat som talar för att risken för det strategiska missgreppet varit direkt skadligt. Vi ska först vända oss till bruksorterna.

Bruksorten var en speciella social och politisk miljö. Jag har på ett par ställen i den här bloggen beskrivit bruksorten. I den berättelsen om maktkampen i det fiktiva Strömfors har jag i ett kapitel beskrivit bruksortens sociala miljö:

Brukssamhället var ett tudelat samhälle men där de båda sidorna levde i fredlig samexistens och maktbalans.

Arbetarklassen levde sitt liv i hyreshuslägenheter och små egnahem. Livet ordnades av Rörelsen. Mamma och pappa träffade varann på dans i Folkets Park. De höll hand i mörkret på bion i Folkets Hus. Den lille telningen kunde så småningom skrivas in Solörnarna. Karriären gick vidare genom Unga Örnar, Ungdomsklubben och så småningom Partiet och Facket. Maten köptes på Konsum och PV:n försäkrades i Folksam. Utlandsresan till Italien ordnades av Reso. Så småningom återstod bara PRO och till sist Fonus.

Samhällets andra pol var notabiliteterna, disponenten, prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren, överläraren, en och annan storbonde och kanske stinsen. Dit hörde också grupper som kände sig mer tillhöriga arbetarklassens motpol och som gärna ville känna sig vara närmare notabiliteterna. Där fanns brukets ingenjörer, bokhållare och andra tjänstemän, småföretagare, handlare, lärare och lärarinnor. De handlade i Brukshandeln och levde sina liv, om inte i herrgårdar och prästgårdar så i varje fall i villor i avgränsade områden som fick namn som ”Andra Sidan” eller ”Knapertäppan.”

I politiken röstade arbetarklassen på Arbetarpartiet. I alla fabrikssamhällen som hade namn på ‑berg, -fors och -hammar brukade Arbetarpartiet få omkring 70 procent av rösterna. Så, på arbetarklassens sida fanns också Kommunen. Men kommunen hade sin maktmotpol i Bruket. Det rådde ett slags maktbalans mellan de båda polerna. Kommunen skötte sitt och Bruket sitt, men de pratade med varandra när man måste samarbeta eller dela upp uppgifterna. Det sägs att i en kommun fanns, liksom under kalla kriget mellan Kennedy och Chrusjtjev, en het linje. En särskild telefon på kommunalnämndsordförandens skrivbord var direkt kopplad till en telefon på disponentens kontor.

Men det är viktigt att komma ihåg att det var så det var. Så är det inte längre. Allt förändrades mot slutet av 1900-talet:

Under slutet av 1900-talet och början av det nya seklet upplöstes brukssamhället. Industrierna styckades, krympte eller lades ned. Arbetarklassen dominerade inte längre samhället. Rörelsen eroderade. Folkparken lades ned eller såldes till privatpersoner. Om den fanns kvar började taket på dansbanan att läcka. UÖ-gården såldes till en privatperson från residensstaden, som öppnade loppmarknad. Konsumbutiker lades ned på löpande band, och om de fanns kvar försörjdes de sporadiskt med varor av dålig kvalitet av någon anonym beslutsfattare i Stockholm. Rörelsen befann sig i upplösning.

Partiet kunde inte med 30 – 40 procent av rösterna bakom sig dominera kommunen. Borgerliga politiker kunde ta över. Nu rubbades maktbalansen. Nu var det notabiliteterna och de samhällskrafter som beundrade dem som tog över all makt.

Bruksorten som social och politisk miljö är borta. Redan av detta skäl finns det anledning att ställa sig frågande inför idén att blåsa liv i bruksortsvänstern.

I ett annat inlägg från 2015 har jag diskuterat vilka faktorer som låg bakom socialdemokratins sammanbrott i bruksorterna och vilka de politiska konsekvenserna har blivit. Undersökningen startade med att jag identifierade 37 kommuner där Socialdemokraterna 1970 fick mer än 60 procent av rösterna. 1974 slutfördes den stora kommunindelningsreformen. 2015 kunde jag konstatera att 16 av de 37 kommunerna fortfarande existerade i samma for som 45 år tidigare. De 16 kommunerna fanns framförallt i det mellansvenska industribältet i Värmlands, Västmanlands och Örebro län. Det gällde. Fyra kommuner fanns utanför dessa tre län, i Södermanlands, Västernorrlands och Norrbottens län. I alla 16 kommunerna var 1970 50 procent av befolkningen sysselsatta i tillverknings- eller gruvindustrin. I medeltal försvann 55 procent av dessa arbetstillfällen till 2012. I vissa kommuner var minskningen mycket kraftig: I Hällefors försvann t ex 71 procent av arbetstillfällena i industrin. I Hallstahammar 69 procent och i Storfors 67 procent. Följden blev förstås att den andel av befolkningen som arbetade i industrin också minskade – i genomsnitt med 24 procent.

Den socialdemokratiska röstandelen minskade också: Från 1970 till 2012 med 21 procentenheter och till 2014 med 22 procentenheter. Kommuner med särskilt stora ras var Fagersta med 36 procentenheter från 1970 till 2010, Degerfors 36 procentenheter och Älvkarleby med 33 procentenheter.

I fjorton av de sexton kommunerna minskade befolkningen. Den genomsnittliga befolkningsförändringen var minus 13 procent. Filipstad blev av med 35 procent av sin befolkning, Storfors 27 procent och Oxelösund 25 procent.

Jag ska här redovisa vad som hände med Vänsterpartiets röstandel i dessa 16 kommuner vid valen 2018 och 2022 (rangordnade efter förändring från 2018):

Resultatet är övervägande negativt. Endast i de fem första kommunerna (Fagersta, Skinnskatteberg, Munkfors och Grums och Älvkarleby) har röstandelen ökat. I alla de övriga minskar V:s röster. Den genomsnittliga minskningen är 0,9 procent. När det gäller de två översta på listan, som jag råkar känna väl, skulle jag dessutom vilja hävda att ökningarna i huvudsak kan förklaras med lokala förhållanden. En omorientering av partiets centrala strategi tror jag inte har spelat någon roll.

Nu skulle man förstås kunna invända, att utan omorienteringen skulle det ha blivit ännu värre. Det vet man nu inte, eftersom det är kontrafaktiskt. Ett sätt att närma sig frågan vore att se hur det var mellan de båda föregående valen. Också mellan 2014 och 2018 var det bara fem kommuner där röstandelen ökade, men ökningarna var mindre. Bara i en kommun (Kalix) ökade röstandelen med mer än en procentenhet. Den genomsnittliga minskningen 2014 – 2018 var också 2,3 procent, avsevärt större än 2018 – 2022.

Bilden är alltså splittrad: Som kritikerna befarat har utdelningen av den omorienterade kampanjstrategin inte avsatt några uppseendeväckande röstvinster, men å andra sidan var förlusterna ännu större vid det förra valet.

Vi ska nu se på den andra sidan av myntet – de större städerna. Här är kritikernas hypotes att framgångarna skulle bli mindre, till och med medföra väljarflykt. Nitton städer har mer än 100 000 invånare. Här ska vi se hur V:s röstandel förändrats i dessa. Också dessa är rangordnade efter hur stor förändring varit sedan 2018.

Överlag har röstandelen ökat i de större städerna. Av de 19 redovisas förluster bara i tre. Den genomsnittliga ökningen blir dock bara 0,8 procent. Samma test som för bruksorterna visar att det gick ännu bättre mellan 2014 och 2018. Bara i en av de 19 städerna minskade röstandelen med ynka 0,01 procent i Helsingborg. Den genomsnittliga ökningen var också med 1,6 procent dubbelt så stor som fyra år senare.

Också här är bilden splittrad. Omorienteringen har inte överlag lett till röstförluster i de större städerna, men framgångarna har varit betydligt beskedligare än fyra år tidigare.

Slutligen ska vi se på väljarströmmen från Vänsterpartiet till Miljöpartiet. När V i sin agitation tonat ned bland annat klimatpolitiken, har det befarats att tidigare V-väljare skulle lägga sin röst på Miljöpartiet. Data kommer här från SVT:s valundersökning och avser riksdagsröstning. I 2022 års VALU uppgav 13 procent av 2018 års vänsterväljare att de nu hade röstat på Miljöpartiet. Motsvarande andel fyra år tidigare var endast fyra procent. Väljarflykten från V till MP skulle alltså ha tredubblats. Detta är i linje med kritikernas farhågor. Men samtidigt måste man komma ihåg att MP även sent i valrörelsen låg nära fyraprocentspärren och att en bidragande orsak till den ökande väljarströmmen från V till MP var taktikröstning för att rädda MP kvar i riksdagen.

Den lite tråkiga slutsatsen är att det finns omständigheter som pekar på att omorienteringen av Vänsterpartiets valstrategi kan ha varit ett misslyckande. Men samtidigt finns det tecken på att den varit framgångsrik då den minskat tidigare förluster på bruksorterna, och då det inte finns några större tecken på förluster i de större städerna. Argumenten kan sammanfattas:

Omorienteringen var framgångsrik	Omorienteringen ett misslyckande
Större minskning på bruksorterna 2018	Minskad röstandel på bruksorterna
Ökning av röstandelen i större städer	Mycket större ökning 2018
Väljarflykten till MP berodde på taktikröstning	Ökad väljarflykt till Miljöpartiet

 

Det som hänt på bruksorterna kan tolkas som en liten framgång. Väljarunderlaget fortsätter visserligen att minska, men takten i nedgången har hejdats. Men samtidigt har partiet fått betala ett pris i form av en minskad ökningstakt i de större städerna och troligen en ökad politiskt motiverad väljarflykt till Miljöpartiet. Alltså: omorienteringen har varit delvis framgångsrik, men har kommit till ett ganska högt pris.