Omsvängningen innebar inte bara att valkampanjen rent
geografiskt orienterades om mot bruksorterna. Den har också inneburit ett
minskat fokus på de frågor som varit viktiga för de storstadsintellektuella och
de kreativa yrkesgrupperna: det har pratats mindre om miljö och klimat, om kvinnokampen,
om hbtq-frågor och antirasism.
Den här strategin har föranlett oro i partiorganisationen.
Finns det en risk att man, utan att göra några större vinster i den manliga
arbetarklass som allt mer orienterat sig mot högerpopulismen, skulle förlora
stödet från storstäderna.
Vänsterpartiet skulle därmed löpa samma risk som t ex
Liberalerna, som med omsvängningen av sina lojaliteter i regeringsfrågan, och
därmed en acceptans av inflytande för Sverigedemokraterna. Inga röster fanns
att hämta i högersvängen. Där fanns ju redan genuina högerpartier. Samtidigt
skulle man komma att tappa stöd från socialliberala och
storstadsintellektuella.
Jag ska i det här inlägget undersöka vad i Vänsterpartiets
lokala valresultat som talar för att risken för det strategiska missgreppet
varit direkt skadligt. Vi ska först vända oss till bruksorterna.
Bruksorten var en speciella social och politisk miljö. Jag
har på ett par ställen i den här bloggen beskrivit bruksorten. I den
berättelsen om maktkampen
i det fiktiva Strömfors har jag i ett kapitel beskrivit bruksortens
sociala miljö:
Brukssamhället var ett
tudelat samhälle men där de båda sidorna levde i fredlig samexistens och
maktbalans.
Arbetarklassen levde sitt
liv i hyreshuslägenheter och små egnahem. Livet ordnades av Rörelsen. Mamma och
pappa träffade varann på dans i Folkets Park. De höll hand i mörkret på bion i
Folkets Hus. Den lille telningen kunde så småningom skrivas in Solörnarna. Karriären
gick vidare genom Unga Örnar, Ungdomsklubben och så småningom Partiet och
Facket. Maten köptes på Konsum och PV:n försäkrades i Folksam. Utlandsresan
till Italien ordnades av Reso. Så småningom återstod bara PRO och till sist
Fonus.
Samhällets andra pol var
notabiliteterna, disponenten, prästen, landsfiskalen, provinsialläkaren,
överläraren, en och annan storbonde och kanske stinsen. Dit hörde också grupper
som kände sig mer tillhöriga arbetarklassens motpol och som gärna ville känna
sig vara närmare notabiliteterna. Där fanns brukets ingenjörer, bokhållare och
andra tjänstemän, småföretagare, handlare, lärare och lärarinnor. De handlade i
Brukshandeln och levde sina liv, om inte i herrgårdar och prästgårdar så i
varje fall i villor i avgränsade områden som fick namn som ”Andra Sidan” eller
”Knapertäppan.”
I politiken röstade
arbetarklassen på Arbetarpartiet. I alla fabrikssamhällen som hade namn på ‑berg,
-fors och -hammar brukade Arbetarpartiet få omkring 70 procent av rösterna. Så,
på arbetarklassens sida fanns också Kommunen. Men kommunen hade sin maktmotpol
i Bruket. Det rådde ett slags maktbalans mellan de båda polerna. Kommunen
skötte sitt och Bruket sitt, men de pratade med varandra när man måste
samarbeta eller dela upp uppgifterna. Det sägs att i en kommun fanns, liksom
under kalla kriget mellan Kennedy och Chrusjtjev, en het linje. En särskild
telefon på kommunalnämndsordförandens skrivbord var direkt kopplad till en
telefon på disponentens kontor.
Men det är viktigt att komma ihåg att det var så det var. Så
är det inte längre. Allt förändrades mot slutet av 1900-talet:
Under slutet av 1900-talet
och början av det nya seklet upplöstes brukssamhället. Industrierna styckades,
krympte eller lades ned. Arbetarklassen dominerade inte längre samhället.
Rörelsen eroderade. Folkparken lades ned eller såldes till privatpersoner. Om
den fanns kvar började taket på dansbanan att läcka. UÖ-gården såldes till en
privatperson från residensstaden, som öppnade loppmarknad. Konsumbutiker lades
ned på löpande band, och om de fanns kvar försörjdes de sporadiskt med varor av
dålig kvalitet av någon anonym beslutsfattare i Stockholm. Rörelsen befann sig
i upplösning.
Partiet kunde inte med 30
– 40 procent av rösterna bakom sig dominera kommunen. Borgerliga politiker
kunde ta över. Nu rubbades maktbalansen. Nu var det notabiliteterna och de
samhällskrafter som beundrade dem som tog över all makt.
Bruksorten som social och politisk miljö är borta. Redan av
detta skäl finns det anledning att ställa sig frågande inför idén att blåsa liv
i bruksortsvänstern.
I ett annat inlägg från 2015 har jag diskuterat vilka
faktorer som låg bakom socialdemokratins
sammanbrott i bruksorterna och vilka de politiska konsekvenserna har
blivit. Undersökningen startade med att jag identifierade 37 kommuner där
Socialdemokraterna 1970 fick mer än 60 procent av rösterna. 1974 slutfördes den
stora kommunindelningsreformen. 2015 kunde jag konstatera att 16 av de 37
kommunerna fortfarande existerade i samma for som 45 år tidigare. De 16
kommunerna fanns framförallt i det mellansvenska industribältet i Värmlands,
Västmanlands och Örebro län. Det gällde. Fyra kommuner fanns utanför dessa tre
län, i Södermanlands, Västernorrlands och Norrbottens län. I alla 16 kommunerna
var 1970 50 procent av befolkningen
sysselsatta i tillverknings- eller gruvindustrin. I medeltal försvann 55
procent av dessa arbetstillfällen till 2012. I vissa kommuner var minskningen
mycket kraftig: I Hällefors försvann t ex 71 procent av arbetstillfällena i
industrin. I Hallstahammar 69 procent och i Storfors 67 procent. Följden blev
förstås att den andel av befolkningen som arbetade i industrin också minskade –
i genomsnitt med 24 procent.
Den socialdemokratiska
röstandelen minskade också: Från 1970 till 2012 med 21 procentenheter och till
2014 med 22 procentenheter. Kommuner med särskilt stora ras var Fagersta med 36
procentenheter från 1970 till 2010, Degerfors 36 procentenheter och Älvkarleby
med 33 procentenheter.
I fjorton av de sexton
kommunerna minskade befolkningen. Den genomsnittliga befolkningsförändringen
var minus 13 procent. Filipstad blev av med 35 procent av sin befolkning,
Storfors 27 procent och Oxelösund 25 procent.
Jag ska här redovisa vad som hände med Vänsterpartiets
röstandel i dessa 16 kommuner vid valen 2018 och 2022 (rangordnade efter
förändring från 2018):
Resultatet är övervägande negativt. Endast i de fem första kommunerna (Fagersta, Skinnskatteberg, Munkfors och Grums och Älvkarleby) har röstandelen ökat. I alla de övriga minskar V:s röster. Den genomsnittliga minskningen är 0,9 procent. När det gäller de två översta på listan, som jag råkar känna väl, skulle jag dessutom vilja hävda att ökningarna i huvudsak kan förklaras med lokala förhållanden. En omorientering av partiets centrala strategi tror jag inte har spelat någon roll.
Nu skulle man förstås kunna invända, att utan
omorienteringen skulle det ha blivit ännu värre. Det vet man nu inte, eftersom
det är kontrafaktiskt. Ett sätt att närma sig frågan vore att se hur det var
mellan de båda föregående valen. Också mellan 2014 och 2018 var det bara fem
kommuner där röstandelen ökade, men ökningarna var mindre. Bara i en kommun
(Kalix) ökade röstandelen med mer än en procentenhet. Den genomsnittliga
minskningen 2014 – 2018 var också 2,3 procent, avsevärt större än 2018 – 2022.
Bilden är alltså splittrad: Som kritikerna befarat har
utdelningen av den omorienterade kampanjstrategin inte avsatt några
uppseendeväckande röstvinster, men å andra sidan var förlusterna ännu större
vid det förra valet.
Vi ska nu se på den andra sidan av myntet – de större
städerna. Här är kritikernas hypotes att framgångarna skulle bli mindre, till
och med medföra väljarflykt. Nitton städer har mer än 100 000 invånare.
Här ska vi se hur V:s röstandel förändrats i dessa. Också dessa är rangordnade
efter hur stor förändring varit sedan 2018.
Också här är bilden splittrad. Omorienteringen har inte
överlag lett till röstförluster i de större städerna, men framgångarna har
varit betydligt beskedligare än fyra år tidigare.
Slutligen ska vi se på väljarströmmen från Vänsterpartiet
till Miljöpartiet. När V i sin agitation tonat ned bland annat klimatpolitiken,
har det befarats att tidigare V-väljare skulle lägga sin röst på Miljöpartiet.
Data kommer här från SVT:s valundersökning och avser riksdagsröstning. I 2022
års VALU uppgav 13 procent av 2018 års vänsterväljare att de nu hade röstat på
Miljöpartiet. Motsvarande andel fyra år tidigare var endast fyra procent.
Väljarflykten från V till MP skulle alltså ha tredubblats. Detta är i linje med
kritikernas farhågor. Men samtidigt måste man komma ihåg att MP även sent i
valrörelsen låg nära fyraprocentspärren och att en bidragande orsak till den
ökande väljarströmmen från V till MP var taktikröstning för att rädda MP kvar i
riksdagen.
Den lite tråkiga slutsatsen är att det finns omständigheter
som pekar på att omorienteringen av Vänsterpartiets valstrategi kan ha varit
ett misslyckande. Men samtidigt finns det tecken på att den varit framgångsrik
då den minskat tidigare förluster på bruksorterna, och då det inte finns några
större tecken på förluster i de större städerna. Argumenten kan sammanfattas:
Omorienteringen var
framgångsrik |
Omorienteringen ett
misslyckande |
Större minskning på bruksorterna 2018 |
Minskad röstandel på bruksorterna |
Ökning av röstandelen i större städer |
Mycket större ökning 2018 |
Väljarflykten till MP berodde på taktikröstning |
Ökad väljarflykt till Miljöpartiet |
Det som hänt på bruksorterna kan tolkas som en liten
framgång. Väljarunderlaget fortsätter visserligen att minska, men takten i
nedgången har hejdats. Men samtidigt har partiet fått betala ett pris i form av
en minskad ökningstakt i de större städerna och troligen en ökad politiskt
motiverad väljarflykt till Miljöpartiet. Alltså: omorienteringen har varit
delvis framgångsrik, men har kommit till ett ganska högt pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar