fredag 19 augusti 2022

Hur går det för de västmanländska kommunstyrena efter valet?

På valnatten 2002 satt jag i en studio i radiohuset i Göteborg för att kommentera valresultaten i Göteborg och kranskommunerna för Radio Göteborg. När en kommun kom in med resultat frågade studioreportern mig: ”Vem kommer nu att styra i …?” Och jag svarade att det inte var ett tydligt resultat. Vem som skulle styra bleve föremål för förhandlingar efter valet.

Nu är det 20 år senare och jag befinner mig i Västmanland. Valet 2022 närmar sig. Kommer man att kunna ge ett svar på frågan om vem som ska styra i de västmanländska kommunerna efter den 11 september? Går det att göra några förutsägelser redan nu?

Orsaken till svårigheterna att tolka valet för 20 år sen var förstås att det uppträdde lokala partier, men också på ”oheliga allianser” över blockgränsen. Var femte kommun styrdes 2002-2006 av sådana koalitioner. Och en kommun (Arvika) styrdes av en minoritet. I valet 2010 bröt Sverigedemokraterna igenom riksdagsspärren och blev också företrädda i många kommuner. Nu blev det ännu krångligare att få ihop majoriteter. Det blev inte fler koalitioner över blockgränsen, men antalet kommuner med minoritetsstyre ökade till 47.

Det rådde ganska stor enighet mellan de ”gamla partierna” att SD skulle hållas utanför styret. De metoder som fanns att tillgå, var dels koalitioner över blockgränsen, dels överenskommelser om att den största av minoriteterna skulle få bilda styre. Minoritetsmetoden (Reinfeldtdoktrinen) låg sedan till grund för decemberöverenskommelsen i riksdagen 2014.

I de västmanländska kommunerna inför årets val tillämpas Reinfeldtdoktrinen bara i Skinnskatteberg (S-minoritet) och Sala (borgerlig minoritet). I Norberg regerar en S+V-koalition med egen majoritet. I en kommun (Surahammar) har de borgerliga släppt in SD i värmen. De övriga sex kommunerna tillämpar någon variant av blocköverskridande koalitioner.

Både minoritetsstyrena och koalitionerna över blockgränsen är för sin överlevnad beroende av att de borgerliga partierna kan avhålla sig från frestelsen att ta makten tillsammans med SD. Med den ”normalisering” av SD på riksplanet som M och KD svarar för blir spärrarna för en sådan frestelse lägre, och därmed ökar instabiliteten. En första frågan är om de borgerliga tillsammans med SD kan få majoritet med utgångspunkt i 2018 års valresultat. Detta visar sig vara fallet i sju av länets kommuner (Hallstahammar, Surahammar, Skinnskatteberg, Kungsör, Västerås, Köping och Arboga).

Det blåser en mild vänstervind i den nationella opinionen. Om den kan få genomslag också lokalt kan ett vänsterstyre (S+V+Mp) vara realistiskt i åtminstone tre av dessa sju kommuner: Hallstahammar, Surahammar och Skinnskatteberg. Genomförda minskningar av fullmäktiges storlek i Hallstahammar och Skinnskatteberg har höjt procentspärren, vilket faktiskt också kan verka till vänstersidans fördel.

I de övriga fyra kommunerna (Kungsör, Västerås, Köping och Arboga) verkar inte ett majoritetsstyre med S, V och Mp vara ett realistiskt alternativ. Om Socialdemokraternas ledande ställning ska bibehållas i Kungsör, Västerås och Köping krävs ånyo fingerfärdighet i konstruerandet av blocköverskridande koalitioner.

I tre kommuner tror jag att man kan förvänta sig ett i princip oförändrat styre. Norbergs S+V-styre kan inte fällas av enad borgerlig-sverigedemokratisk front. Osäkerheten i Norberg hänger på Christer Filipssons lokalparti ”Demokraterna”, som agerar mycket aggressivt. Fagerstas oheliga S+M-allians tror jag står sig. Ett borgerligt-sverigedemokratiskt maktövertagande är inte realistiskt. Ett alternativ i Fagersta vore förstås en S+V-majoritet, men relationerna mellan de båda partierna har inte varit de bästa under den gångna valperioden. I Sala slutligen som styrs av en borgerlig minoritet är S+V+Mp långt från majoritet.

Gissningarna om vad valresultatet och framförallt dess efterbörd kan leda fram till kan sammanfattas:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar