Färre valda - sämre representation av åsikter och grupper

Skinnskattebergs kommunfullmäktige beslöt för ett tag sen att minska antalet ledamöter i fullmäktige från 31 till 25. Initiativet kom från Sverigedemokraterna som fick med sig inte bara Moderaterna med deras högerextremistiska ledare Bo Öberg, utan också de demokratiska borgerliga partierna Centern och Folkpartiet (”Liberalerna”). Det visar sig att inte mindre än hälften av kommunerna i Västmanlands län har beslutat att minska kommunfullmäktiges storlek inför årets val.

Sverigedemokraternas snillrika gruppledare Ewa Olsson Bergstedt hade räknat ut att om man minskade fullmäktige, så skulle det bli lättare för fler småpartier att komma in och bli representerade.

Hur är det med den saken? Blir det fler partier med mindre fullmäktige? Fullmäktige i Sveriges kommuner har lägst 21 platser och högst 101. I genomsnitt är det 7,9 partier i fullmäktigeförsamlingarna. Lägst är det i de sex kommunerna med 21 mandat. Där är det i genomsnitt 5,5 partier. I de sex kommunerna med 25 mandat finns i genomsnitt 6,5 partier. I de kommuner som har 31 mandat finns det i medeltal 7,4 partier.

Men i Ewa Olsson Bergstedt värld är kanske 5 och 6 mer än 7. Länge leve den nya SD-matematiken.

En genomgång som jag gjorde efter 2006 års val visade att det fanns över 300 partigrupper i kommunerna som bara bestod av en person och som alltså var direkt hotade av en minskning av antalet valda. Alla partier utom Socialdemokraterna fanns bland dessa över 300 partigrupper, men de mest hotade var Miljöpartiet, gruppen ”Övriga partier” där bl a rent lokala partier ingick, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet.

Man kan också misstänka att om man minskar antalet valda går det ut över grupper som redan tidigare är underrepresenterade. Det är de som så att säga står längst ned på listan. Det är väl också troligt att samma grupper är underordnade och underprivilegierade i samhället. En minskning av antalet valda skulle alltså framförallt gynna medelålders vita män. Det går att undersöka hur det förhåller sig med den saken.

Ett ibland använt mått på en grupps under- eller överrepresentation kan man få fram genom att först se på skillnaden mellan gruppens andel av de valda och samma grupps andel av befolkningen. Om till exempel en grupp utgör 10 procent av de valda och 20 procent av befolkningen blir skillnaden -10. För att se den relativa storleken av underrepresentationen kan man sedan relatera skillnaden till gruppens procentandel av befolkningen. I det här fallet blir det 10 genom 20, alltså 50 procent. Gruppen har bara hälften av sin ”rättvisa” representation.

Låt oss se hur det är med de utrikesföddas underrepresentation. I diagrammet har jag räknat fram den genomsnittliga underrepresentationen för utrikesfödda i fullmäktigeförsamlingar av olika storlek:

Det visar sig att, som man kunde vänta sig, att i de minsta fullmäktigeförsamlingarna är underrepresentationen nästan total: Medelvärdet för underrepresentationen är 97,5 procent. De utrikes födda kommuninvånarna har alltså bara 2,5 procent av sin ”rättvisa” representation. Med några mindre hack sjunker sedan underrepresentationen med ökande storlek på fullmäktige. I de största fullmäktigeförsamlingarna är den ”bara” 49,9 procent.

En annan grupp vars representation har förbättrats, men som fortfarande är underrepresenterad är kvinnor. Så här ser resultaten ut för kvinnorepresentationen:

Här är bilden mindre tydlig. Sämst är kvinnorepresentationen faktiskt i de halvstora fullmäktigeförsamlingarna med 33-41 ledamöter. Där har kvinnor 18 procent mindre än sin rättmätiga representation. Men sen sjunker underrepresentationen med ökande antal platser i fullmäktige. I de största fullmäktigeförsamlingarna är underrepresentationen bara 8 procent. De har alltså 92 procent av sin rättvisa representation.

För att sammanfatta: Idén om att det skulle bli representation av fler partier i ett mindre fullmäktige är förstås helt befängd. Det är förstås tvärtom. De som framförallt gynnas skulle vara etablissemanget; Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern. Representationen av olika åsikter skulle alltså bli sämre.

Också representationen av olika grupper i samhället skulle bli sämre. Missgynnade är sådana grupper som redan tidigare har en svagare ställning, både i samhället och politiken. Jag har illustrerat här med kvinnor och utrikesfödda. Men det är sannolikt att det också gäller flera missgynnade grupper, som t ex arbetarklassen.

Om representation av många åsikter och många intressen är ett viktigt demokratiskt värde, är det svårt att föreställa sig en mer odemokratisk reform än att minska antal valda. Det är väl inte förvånande att just Sverigedemokraterna har gått i bräschen för en sådan förändring.