torsdag 15 oktober 2020

Löfven under Damokles svärd

Efter den rekordlånga konstitueringen efter 2018 års val hade Stefan Löfven lyckats kuckla ihop en innovativ lösning: En koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde tillträda med stöd från Folkpartiet (”Liberalerna”) och Centerpartiet. De två stödpartierna fick i utbyte budgetsamverkan och ett antal av respektive partis hjärtefrågor inskrivna i det avtal som träffades mellan de fyra partierna. Till yttermera visso krävdes det ett passivt stöd från Vänsterpartiet, trots att regeringens explicita stödpartier fått inskrivet i överenskommelsen att Vänsterpartiet inte skulle få något som helst inflytande på den förda politiken.

Detta krav höjde förstås ytterligare konfliktnivån i svensk politik. Och skulle det senare visa sig, på ett sätt som flera gånger kommit att hota fyrpartikoalitionens ställning. Att Vänsterpartiet med sin partiledare Jonas Sjöstedt flera gånger lyckats placera Vänsterpartiet i den politiska utvecklingens själva centrum, och också lyckats påverka politiska beslut, måste betraktas som en stor bedrift. Han och partiet har trots den pariastämpel som de fyras gäng satt på partiet, lyckats visa Vänsterpartiets relevans.

En annan konflikthöjande konsekvens av fyrpartiöverenskommelsen är den avgrundsdjupa spricka som uppstått inom borgerligheten. Om man åtminstone ser till Moderaternas Ulf Kristersson har detta väckt ett nästan oresonligt hat gentemot regeringens stödpartier. De båda stödpartierna hindrade ju två gånger honom från att själv bli statsminister. Lille Ulf kan bekymrat lägga pannan i så många veck att han måste skruva på sig hatten och lova att han varje dag är beredd att störta regeringen. Kan han dessutom göra det på ett sätt som skadar Centern och Liberalerna, desto bättre.

I dagens situation är det två politikkomplex som hotar att leda fram till regeringskris: Det handlar dels om förändringar av arbetsrätten, dels om försöken att åstadkomma en ny utlänningslag. Men kriserna har varit många dessförinnan.

Oljebolaget Preems ansökan att kraftigt bygga ut bolagets raffinaderi i Lysekil var den senaste av dessa kriser. Denna kris hotade framförallt samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Många kommer väl ihåg hur Miljöpartiet under förra valperioden gång efter gång lät sig köras över av Socialdemokraterna. Det handlade om förbifart Stockholm, Bromma flygplats, Vattenfalls försäljning av tyska kolgruvor och inte minst införandet av den tillfälliga utlänningslagen (mer om det senare). Det var i flyktingfrågan som språkröret Åsa Romson gråtande påstod att flyktingströmmen måste stoppas för att det blev för jobbigt för landets miljöpartistiska kommunalråd.

Till alla lycka för Miljöpartiet drog Preem tillbaka sin ansökan. Beslutet uppgavs bygga på affärsmässiga skäl. Om detta är hela förklaringen eller om något partipolitiskt spel ligger bakom har jag ingen aning om. Inget sådant har emellertid kommit fram i den allmänna debatten.

Vänsterpartiet samlar oppositionen

Då var det annorlunda när en samlad opposition i riksdagen fick regeringen att hejda förslagen om privatisering av arbetsförmedlingen. Detta var en av Centerpartiets hjärtefrågor i den s k januariöverenskommelsen. Här visade sig för första gången Vänsterpartiets ledande roll. En ohelig allians bildades mellan Vänsterpartiet och högeroppositionen av moderater och kristdemokrater. För att vinna majoritet krävdes också Sverigedemokraternas medverkan. Vänsterpartiet har envetet förnekat varje form av kontakt med Sverigedemokraterna, men det förekommer uppgifter om att Moderaterna och/eller Kristdemokraterna haft kontakt med SD i frågan. Det är också svårt att komma ifrån det faktum att man aldrig skulle ha haft framgång utan SD:s medverkan. När politiker i andra sammanhang har hävdat att de ”bara lägger fram sina förslag och inte kan ta ansvar för hur andra röstar” har jag själv betraktat det som ett slags brännvinsadvokatyr.

Det var med andra ord ett okonventionellt och inte helt riskfritt grepp av Vänstern och Sjöstedt. Men det var framgångsrikt. Man stoppade förändringen av Arbetsförmedlingen; man slog en kil mellan Centern och regeringen; man gjorde det till den politiska öknen förvisade Vänsterpartiet relevant. Utan tvekan en bedrift.

Samma trick upprepades med bidrag till kommunerna, och kom att bli ett skarpt vapen i striden om arbetsrätten. En annan hjärtefråga för regeringens borgerliga stödpartier var en omformning av arbetsrätten. Flera undantag skulle göras från turordningsreglerna. Det skulle bli ”enklare och mindre riskfritt att anställa” och att sparka är man lockad att tillägga. I fackföreningsrörelsen har förslaget uppfattats som ett slag riktat direkt mot den svenska modellen, baserad på att regelverket bestäms av parterna i avtal och på maktbalans mellan arbete och kapital.

Redan i samband med regeringsbildningen deklarerade Vänsterpartiet att detta var en ”stoppfråga”. Om regeringen skulle lägga fram ett förslag i enlighet med januariavtalet var Vänsterns tolerans förbrukad. Man avsåg att ställa misstroendefråga mot statsministern och därmed hota hela regeringen.

Det som kunde ha varit ett problem var förstås att högern och högerextremisterna egentligen gillade förslaget. De är förstås för en antifacklig politik och en förskjutning av maktbalansen till kapitalets förmån. Icke desto mindre förklarade såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna på ett tidigt skede att de skulle stödja en sådan misstroendeförklaring. Och då vore det ajöss med regeringen Löfven.

Moderaterna har vacklat. Lille Ulf har gjort ett sällsynt inhopp i rollen som ”den vuxne i rummet” och menat att man inte kunde rösta emot ett sakpolitiskt förslag som man egentligen gillade. Men det höll bara i någon vecka och Moderaterna var snart tillbaka i sin tidigare inställning att rösta för misstroende.

Vänstern å sin sida har bestämt hävdat att syftet med aktionen inte var att avsätta regeringen, utan bara att tvinga den bort från idén att omreglera arbetsrätten i den riktning som Centern och ”Liberalerna” ville. Men Moderaternas hat mot dessa i deras ögon förrädiska partier synes vara starkare. De förrädiska borgerliga har dessutom försökt höja insatsen för att hindra Löfven från att backa. Enligt januariavtalet ska förslaget drivas som lagstiftning om inte arbetsmarknadens parter lyckas förhandla fram en egen lösning. Skulle det bli så skulle Centern och ”Liberalerna” acceptera den framförhandlade lösningen och inte längre kräva lagstiftning.

Överenskommelsen innebar att en utredning skulle tillsättas. Samtidigt ströks det under att om parterna inte kommer överens ska ”utredningens förslag genomföras.” Dagsnoteringen i ”Liberalernas” och ”Centerns” tolkning är att utredningens lagförslag ordagrant ska bli lag. Lite originellt är dock detta, eftersom t ex traditionell remissbehandling då inte blir annat än ett kraftfullt slag i luften. Att en statlig utredning skulle bli lagstiftare är sannerligen en innovation i statsskicket. Men så blir det alltså om inte arbetsmarknadens parter kommer överens. Och de har nyligen strandat förhandlingarna. När detta skrivs meddelas att förhandlingarna ska återupptas, men bara för en dag. Detta blir i så fall regeringen Löfvens spindelvävstunna livlina. I morgon, fredag vet vi kanske om livlinan höll.

Hur stryktåligt är Miljöpartiet?

Huvudsakligen på grund kriget i Syrien kom det hösten 2015 160 000 flyktingar över den svenska gränsen. Mottagandesystemet sviktade. Det gällde att på något sätt skaffa tak över huvudet för flyktingar som till stor del till fots vandrat genom Europa. Stora grupper i det svenska folket ”öppnade sina hjärtan” som Fredrik Reinfeldt en gång uttryckt det. Slagordet för dagen var ”Refugees welcome”. Statsministern Stefan Löfven sa i ett berömt tal på Medborgarplatsen i Stockholm ”Mitt Europa bygger inga murar.”

Men extremhögern skränade. Sverige höll på att invaderas av muslimer och terrorister. Välfärdsstaten skulle komma att braka ihop. Och regeringen gav efter för denna uppjagade opinion. Bara två månader efter talet på Medborgarplatsen meddelades att nu måste utlänningslagstiftningen stramas åt. Flyktingar skulle på olika sätt avskräckas från att komma till Sverige. Det var inte längre tal om permanenta uppehållstillstånd för dem som beviljats asyl. Möjligheterna till familjeåterförening skulle också inskränkas. Det skulle bli oattraktivt att fly till Sverige. Motivet var, påstod regeringen, att det behövdes en ”andningspaus”. En tillfällig lag stiftades som skulle ersätta utlänningslagen. Denna tillfälliga lag trädde i kraft vid halvårsskiftet 2016 och skulle gälla till den 19 juli 2019. Sen skulle man återgå till den gamla utlänningslagen. Då hade det så att säga andats färdigt och språkröret och vice statsministern Åsa Romson (MP) hade gråtit färdigt.

Men icke sa Nicke. Inför upphörandet av den tillfälliga lagen gick regeringen ut med förslag om en förlängning av de tillfälliga bestämmelserna. De skulle nu gälla till halvårsskiftet 2021. Och så blev det. Eftersom det inte var rimligt med fem års andningspaus ändrades argumentationen. Nu skulle den tillfälliga lagen med dess drakoniska restriktioner gälla till dess EU lyckats åstadkomma en mer rättvis fördelning mellan medlemsstaterna av de flyktingar som lyckats ta sig till Europa.

Sommaren 2019 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta förslag för invandringspolitikens framtid. Syftet var förstås att man inte två år senare skulle tvingas återvända till den äldre generösa flyktingpolitiken. Fortfarande fanns väl det fåfänga hoppet att EU skulle lösa frågan. Det visade sig förstås omöjligt. När EU-kommissionären Ylva Johansson i början av hösten 2020 la fram kommissionens förslag visade det sig att solidaritet nu omdefinierats. Solidaritet med flyktingarna var det förstås aldrig frågan om. Däremot skulle medlemsstater som vägrade ta emot flyktingar få visa sin solidaritet med de övriga på annat sätt. Till exempel föreslogs att Ungern skulle få sköta utvisningarna.

I ungefär samma veva la den parlamentariska kommittén fram sitt förslag. Nu föreslogs att den tillfälliga lagens restriktioner skulle permanentas: endast tillfälliga uppehållstillstånd skulle beviljas och för att återförenas med sin familj krävdes det att man var höginkomsttagare. Förmodligen under intryck av att högerextremistiska Sverigedemokraterna släppts in i policyprocessens värme ändrade sig argumentationen igen. Nu var det inte andningspaus eller väntan på EU som var skälet till ett flyktingstopp. Nej nu var det de påstådda misslyckandena i integrationen av tidigare invandrare som var skälet. Konsekvenserna påstods vara dramatiska. Svenska städer och förorter hade förvandlats till krigszoner terroriserade av skjutgalna gäng (av invandrarungdom får man förmoda).

Hos Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet var kommitténs förslag ett rött skynke. Minnet av tidigare överkörningar och Romsons tårar väcktes till liv. I kommittén skrev MP:s representant en amper reservation där det framgick att bara ett fåtal av de lagda förslagen tillstyrktes av partiet. Hur skulle det kunna bli en regeringsproposition av detta när koalitionspartierna intog radikalt motsatta ståndpunkter?

MP höjde så insatsen och krävde att bara de förslag som S och MP var överens om skulle skickas på remiss. Den öppna konflikten och kanske regeringskrisen skulle därigenom tidigareläggas. ”Det ordnar sig nog, vi brukar komma överens”, sa ansvarig minister, lille Morgan Johansson (S). Och det gjorde man. MP fick lägga sig och hela utredningen skickades på remiss, men med tillägg av några punkter som gick i Miljöpartiets riktning. I det stora hela kan dessa tillägg bara marginellt påverka framtida flyktingströmmar.

Men lille Morgan och det nya språkröret och vice statsministern Isabella Lövin kunde stolt meddela att nu hade man kommit överens. Miljöpartiets tillägg var en stor framgång för de flyktingvänliga. Också högeroppositionen friserade resultatet och menade att nu öppnades portarna på vid gavel för en ny flyktingvåg. Sossarna hade gett upp för Miljöpartiet och gatorna skulle fortsätta att färgas av blod från de kriminella gängens maskingevärsuppgörelser.

Varken lille Morgan, vice statsministern eller högeroppositionen har rätt. Krisen har bara skjutits upp. När remissbehandlingen är över och det ska skrivas en proposition till riksdagen måste regeringen enas. Om Miljöpartiet inte ska låta sig köras över igen och nästa kvinnliga språkrör gråta en skvätt, återstår bara att lämna regeringen och sagan om Stefan Löfven som statsminister är över.

Är det bara partipolitiskt tjafs?

Titt som tätt dyker i såväl den mer seriösa diskussionen som i högerns buskagitation upp klagomål om att politikerna och partierna bara tjafsar utan att egentligen bekymra sig om sakfrågorna. Istället för att söka lösningar på miljöproblem, finansiering av välfärdstjänster, anställningstrygghet och ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, invandrings- och integrationsproblem ägnar sig politikerna åt att manövrera sig in i så gynnsamma positioner för dem själva som möjligt.

Statsvetare har länge observerat att politikers och partiers drivkrafter syns vara av två slag. Dels drivs de av programmatiska mål; det viktigaste är att man får genomföra sin egen politik. Dels drivs de av positionsmål; det gäller att uppnå mäktiga positioner som att få så många röster som möjligt eller att få sitta i regeringen. Det har också funnits en diskussion om vad som är viktigast: Att förverkliga det sakpolitiska programmet eller att få fina och mäktiga jobb. Amerikanen Anthony Downs som med sin bok ”An economic theory of democracy” (1957) var en föregångare i den här diskussionen tyckte att det var löjligt att sakpolitiken skulle betraktas som viktigast. Självklart var politikerna i första hand ute efter makt. Olika frågor och ståndpunkter var bara medel som användes för att uppnå detta mål.

Senare forskare har vänt på steken. För svenskarna Gunnar Sjöblom (”Party strategies in a multiparty system” 1968) och Leif Levin (”Ideologi och strategi: svensk politik under hundra år” 1984) var positionsmålen istället medel för att uppnå de programmatiska målen. Utan bra positioner var det omöjligt att driva igenom sitt eget program.

Det må vara hur det vill med frågan om vad som är partiernas yttersta mål. Det kan dock med visshet slås fast att utan sakpolitiska ståndpunkter och utan att sträva efter maktpositioner kan ett parti inte driva politik över huvud taget. Kanske har positionsmålen, ”taktiserandet” och manövrerandet kommit att bli särskilt betydelsefulla i det osäkra politiska landskap som vuxit fram i Sverige efter 2014 års val, när inget av de i svensk politik traditionella blocken kunnat mönstra en majoritet efter att det högerextremistiska partiet Sverigedemokraterna blivit balansparti. Enda möjligheten att återgå till en mer programorienterad politik är att SD förvinner eller åtminstone förlorar sin balansposition. Här kan vi bara hoppas på och sträva efter att väljarna tar sitt förnuft till fånga.

Damokles svärd

Hovmannen Damokles hos kung Dionysios i Syrakusa fick under en fest prova på att sitta på tronen. Över honom hängde i ett tagelstrå ett skarpslipat svärd. Damokles insåg, likt får man förmoda Stefan Löfven, att det inte bara är kul att regera. Det kan vara farligt också.


Damokles svärd av Richard Westall (1812). Bilden är beskuren.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar