Nu har vi sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” på
Folkoperan i Stockholm. Ett alldeles lysande spektakel. Något av det bästa vi
sett på scen. Vi får möta herr Peachum (Sven
Ahlström) som tillsammans med sin fru lysande gestaltad av Karolina Blixt, likt föregångare till Jimmie Jansson (socialdemokratiskt
kommunalråd i Eskilstuna) ägnar sig åt att utfärda dyra licenser till tiggare. Där
är också den mordiske Macheath (Fredrik
Lycke) som gifter sig med Peachums dotter Polly (Maja Rung) och underhåller polischefen Tiger Brown (Lennart Jähkel) med bestickning.
Alla är som i ett
hobbesiansk naturtillstånd ständigt beredda att förråda varandra. En
urkapitalistisk ruttenhet där ”vad är ett bankrån jämfört med att grunda en
bank?”. God smak utmanas. Och på scenen i en som det står i programbladet ”karnevalistisk”
yra. Lysande!
Det hela avslutas som sig
bör med att kungens budbärare kommer inridande på en vit springare för att
meddela mördaren och tjuven Mackie, som redan står på galgen med snaran om
halsen, hans benådning och adlande. Sådan är kapitalismen!
Recensionerna har överlag
varit översvallande. En magsur recensent tyckte dock att det var ”En Brecht som
drunknar i teatralt överspel”. Han menade att ”vispande nakna bröst, med eller
utan ballonger, är inte roligt längre. Det stämmer att Brecht ville utmana den
goda smaken. Här sker det på barnkammarnivå.”
Men publiken tyckte i alla
fall att det var roligt. De instruerades i burleskens regler: Ju mer man ropar,
desto mer får man se. Salongen dånade av rop.
Publikkontakten var med andra
ord påtaglig. En god hjälp var de stora skärmarna med sångtexter. Musikteater,
kanske särskilt i operans form, tenderar ju annars ibland att för den stora
massan att bli totalt obegriplig. Ingen kan ju höra vad som sjungs i en aria.
Men om arian blir karaoke
blir det bättre. Fast kanske inte för det hemliga sällskapet av experter och magsura
recensenter.
 |
| Malin Ek som Fingerkroks-Jakob. Foto Mats Bäcker |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar