Självständigt Katalonien?

Katalonien har röstat om självständighet från Spanien. Den centrala spanska statsmakten har ingripit, förklarat folkomröstningen olaglig och försökt att med våld och hot förhindra att den genomförs. Varför vill Katalonien bli en självständig stat? Borde Katalonien bli en självständig stat? Och, hur sannolikt är det att Katalonien blir självständigt? Med hjälp av tre svenska statsvetare ska jag försöka närma mig svar på de tre frågorna.

Efter att ha läst litteraturen om delning av politiska enheter – stater eller kommuner – drar Gissur Erlingsson (2005) slutsatsen att självständighetssträvandenas drivkrafter kan grupperas i tre breda faktorer: Ekonomi, kultur och politik. De ekonomiska drivkrafterna kan delas i två: Det handlar dels om rikare områden som inte vill bidra med sina skattepengar till fattigare delar av den politiska enheten. Men även områden som har en svagare ekonomi kan uppleva att de koloniseras och att resurser sugs ut för att levereras till enhetens centrum, i ett land t ex huvudstadsregionen.

Kulturella drivkrafter har med identitet att göra. Språk, religion, etnicitet och känsla av tillhörighet till en viss region är en drivkraft att också vilja organisera sig politiskt efter identitetslinjer. De politiska drivkrafterna slutligen handlar om olika politiska partiers och grupperingars chanser att vinna makten i den politiska enheten.

Peder Nielsen (2003), en annan svensk statsvetare som i första hand skriver om den kommunala indelningen, framhåller tre kriterier för hur demokratins folk – demos – bör avgränsas: Det handlar om identitet, deltagande och effektivitet. Känner befolkningen i den aktuella regionen en regional identitet? Kan man förvänta sig att den nya politiska enheten kan erbjuda demokratiskt deltagande? Kan man förvänta sig att den nya enheten ska kunna klara av sina uppgifter?

Den tredje svenske statsvetaren som jag gärna vill referera till är min gode vän Evert Vedung som i sin doktorsavhandling (1971) studerade den svensk-norska unionsupplösningen 1905 presenterar en analysram för att beskriva händelseutvecklingen vid en delning. I det svensk-norska fallet blev resultatet en fredlig upplösning av unionen. I en artikel (2000) ställer Vedung frågan varför det inte blev krig mellan Sverige och Norge. Bakom detta resultat låg agerandet från de gemensamma institutionerna (kungahuset och utrikesförvaltningen), de båda staternas agerande samt hur de europeiska stormakterna i omgivningen agerade. Varken kungahuset eller stormakterna agerade kraftfullt för att bibehålla unionen. Vedung framhåller dessutom att unionen saknade historisk legitimitet – Sverige och Norge var inte sedan urminnes tider förenade i en stat. Man var ense om var gränsen mellan Sverige och Norge gick. Det fanns inga svensksinnade minoriteter i Norge eller omvänt. Inget land skulle göra en ekonomisk resursförlust av delningen (det här var innan någon visste något om den norska oljan). Länderna var inte ekonomiskt eller försvarspolitiskt sammanflätade. Opinionen i Norge var enig, men splittrad i Sverige.

Erlingsson bygger en spelteoretisk modell med avsikten att förstå en delningsprocess förlopp och resultat. Resultaten sammanfattas i en fyrfältstabell:

	Starkt folkligt stöd	Svagt folkligt stöd
Välvillig regering	Delning trolig	Misslyckande för delning
Motsträvig regering	Överenskommelse inom systemet trolig	Ingen överenskommelse inom systemet

Nyckeln till det katalanska dramat finns i historien

Katalonien förenades 1137 med Aragonien. Kungariket Aragonien levde vidare till 1469 då en union med Kastilien ingicks. Detta var grunden till det moderna Spanien. Efter det spanska tronföljdskriget på 1700-talet inskränktes det katalanska självstyret.

Först på 1930-talet och den andra spanska republiken återskapades det katalanska parlamentet och Katalonien vann ett omfattande självstyre inom republiken. Åren 1936-39 har kallats ”den spanska revolutionen” – en socialistisk omvandling av samhället, där Barcelona och Katalonien spelade en avgörande roll. Men fascisterna hade samtidigt gripit makten i halva Spanien. Med hjälp av det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien tog fascisterna makten 1939. Deras hämnd på Katalonien blev gruvlig. Det katalanska språket förbjöds. Självstyrelseorganen avskaffades. Republikanska ledare mördades eller tvingades i exil.

Efter Francos död 1975 återupprättades det katalanska självstyret. Spanien delades in i 17 autonoma regioner. Tre av dessa – Baskien, Galicien och Katalonien - betraktades som ”historiska nationer” och fick från början större befogenheter än de övriga. Även om de autonoma regionerna svarar för en stor del av den offentliga verksamheten i Spanien, har de en begränsad kontroll över sina egna finanser. Bidrag från centralregeringen är den viktigaste inkomstkällan. Endast i Baskien har man mer kontroll över regionens inkomster.

Om man ska förstå den katalanska identiteten måste man känna till den här historien. Vid flera tillfällen genom århundradena, senast under inbördeskriget och under fascistdiktaturen 1939-1975 har den centrala statsmakten i Madrid motarbetat och bekämpat det katalanska självstyret. Det historiska förhållandet mellan Madrid och Barcelona har ofta präglats av våld.

Det finns också ekonomiska dimensioner i konflikten mellan centralmakten och Katalonien. Katalonien är en rik del av Spanien och fungerar som bidragsgivare till övriga delar av landet. Men till skillnad från utbrytarrörelser i flera andra länder har inte detta varit en central punkt i självständighetssträvandena. För det högerpopulistiska italienska Lega Nord har det varit ett viktigt skäl för att kräva självstyre i Norditalien.

När det gäller de ideologiska och partipolitiska motiven för katalansk nationalism är det viktigt att påminna, dels om de historiska rötterna i den alltmer vänsterdominerade spanska republiken, dels om att det katalanska självstyrelsekravet idag drivs av en bred koalition från höger till yttersta vänster.

Skulle ett självständigt Katalonien vara demokratiskt hållbart?

Historien visar att det finns en stark katalansk identitet och samhörighet. I val till regionparlamentet har självständighetspartierna fått inemot hälften av rösterna (men på grund av valsystemet en majoritet i församlingen), och i folkomröstningen om självständighet röstade 90 procent ja. Valdeltagandet var visserligen lågt – drygt 40 procent. Med tanke på den spanska centralregeringens försök att med våld förhindra omröstningen är det låga valdeltagandet inte förvånande.

Det finns ingen anledning att tro att den självständig katalansk republik inte skulle fungera som en normal västeuropeisk demokrati. Det finns inte heller anledning att tro att den nya staten skulle misslyckas att effektivt klara sina uppgifter. I de befintliga självstyrelseorganen finns sedan 40 år grundstommen till en statsmakt, och det finns en stark ekonomi att basera den nya republiken på.

Trots allt är prognosen för ett självständigt Katalonien dyster

Den spanska högerregimen har på alla sätt försökt bekämpa självständighetskraven. Den tilltänkta folkomröstningen olagligförklarades och statens våldsapparat användes för att förhindra genomförandet. Valurnor och valsedlar beslagtogs. Polisen beordrades spärra av vallokaler. Lokala borgmästare som inte försökte förhindra omröstningen hotades med gripande och avsättning. Rektorer som upplät sina skolor som vallokaler hotades.

Runt om i landet piskade högerextrema organisationer upp antikatalanska demonstrationer. Statspolisen Guardia civil skickades in i Katalonien för att med våld hejda valproceduren. Det finns vittnesmål om hur civilgardister på väg till Katalonien hyllats som hjältar på väg till fronten. Hundratals katalaner misshandlades av civilgardisterna.

Allt detta framstår för oss, som kommer från ett land, där det inte är ovanligt att man struntar i folkomröstningsresultat, som groteskt. Och framförallt lär det inte befrämja en fredlig lösning av motsättningarna. Snarare uppväcks de hemska minnena från fascisttiden.

Att Spanien aldrig gjort upp med fascismen understryks av att en talesperson för det styrande Partido Popular ska ha hotat den katalanske presidenten Carles Puigdemont med samma öde som fascisterna utmätte åt den tidigare katalanska ledaren Lluís Companys, som fängslades och sedermera avrättades efter att ha utropat självständighet 1934, och varnade för att Puigdemont skulle kunna sluta på samma sätt om han utropar självständighet.

Om vi återvänder till Evert Vedung och den lyckosamma upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 kan vi konstatera att praktiskt taget inga av förutsättningarna för en fredlig lösning är för handen i det katalanska dramat.

	Norge	Katalonien
De gemensamma institutionerna	Kungahuset agerade inte mot unionsupplösningen	Den spanske kungen har tagit samma ställning som regeringen
Stormakterna	Inga stormakter agerade mot unionsupplösningen	EU och Frankrike mot självständighetssträvandena
Historisk legitimitet	Föreningen Sverige-Norge var inte särskilt gammal	Många hundra år i samma stat, om än inte utan motsättningar
Gränser och etnisk homogenitet	Ingen oenighet om gränsen. Inga minoriteter i andra landet	Katalanskspråkiga finns i flera andra regioner
Centralmakten skulle göra ekonomisk förlust	Nej	Ja
Ekonomisk och annan integration	Låg	Hög
Enighet hos utbrytarstaten om separatism	Ja	Kan ifrågasättas från val- och folkomröstningsresultat

Inte heller Erlingsson skulle med sin modell förutsäga en lycklig skilsmässa. Centralmakten är minst sagt motsträvig, och hur det är med det folkliga stödet för separatismen har bland annat på grund av centralmaktens våldsamma ingripanden inte gått att fastställa på ett entydigt sätt. I den norska omröstningen 1905, som inte motarbetades av svenskarna, röstade 99,95 procent för en upplösning av unionen. Om Erlingsson skulle förutsäga att det inte blir någon skilsmässa, skulle hans modell inte heller förutspå någon uppgörelse inom systemet. Det ser med andra ord riktigt dystert ut för Katalonien.

Refererade svenska statsvetare:

Gissur Erlingsson (2005) ”Modelling secessions from municipalities” Scandinavian Political Studies 28:2

Peder Nielsen (2003) Kommunindelning och demokrati. Om sammanläggning och delning av kommuner i Sverige Uppsala: Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala

Evert Vedung (1971) Unionsdebatten 1905: En jämförelse mellan argumenteringen i Sverige och Norge Stockholm: Amqvist & Wiksell

Evert Vedung (2000) ”Varför ledde Norges secession 1905 inte till krig” Scandia 66:2

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.