Heter det régional eller regionál?

SVT hade till härom året regionala nyheter. De har nu döpts om till ”lokala nyheter”. Detta innebar att vi förlorade Tvärsnytt som rapporterade från Västmanland för att istället tvingas titta på nyheter från Örebro. Men det är en annan historia.

Här handlar det om uttalet. Närmare bestämt betoningen. Det var inte ovanligt att nyhetsuppläsaren i Aktuellt eller Rapport avslutade med ”Nu kommer régionala nyheter”, alltså med betoningen på e. Jag tyckte alltid det var konstigt, eftersom jag var van vid att man skulle säga ”regionál”, alltså med betoning på a. Det tyckte också en del av nyhetsuppläsarna. Och numera är det faktiskt ingen som säger ”lókala nyheter”. Alla säger ”lokála nyheter.”

Man kan höra flera sådana här förskjutningar av betoningen. Mona Sahlin, innan hon fick sluffen som nationell samordnare, brukade ofta säga om islamistgrupperna att det var viktigt att man bekämpade ”rékrytering och fínansiering” istället för, som vi andra svenskspråkiga ”rekrytéring och finansiéring”.

Kan någon förklara det här besynnerliga bruket av betoning?

Praeterea censeo

Det finns politiker och partier som samarbetar med Sverigedemokraterna. De har köpt SD:s röster för att få egna maktpositioner. I utbyte har SD fått positioner som de annars inte skulle ha fått. Sådana politiker och partier (fascistkramare) bidrar till att få rasisterna att se ut som vore de rumsrena. Fascistkramarna borde skämmas. Och avgå. 

Reflektioner om EU-migranter, funktionshindrade och nysvenskar

Några ord som blivit i ropet i den svenska offentligheten är ”EU-migrant”, ”nya svenskar” eller till och med ”nysvenskar” och ”funktionshindrade”. Vad betyder dessa ord? Man skulle kanske vänta sig att ”EU-migrant” skulle betyda invandrare från ett annat EU-land, eller kanske mer allmänt en person som flyttar inom EU. Men så är inte alls fallet. Med ”EU-migranter” menar man ”romer” eller kanske mer specifikt ”romska tiggare” eller till och med ”romska tiggare från Rumänien”.

Det här är lite problematiskt. Om man inte är inne i sammanhanget skulle man kunna tro att ordet avser flyttare inom EU. Det blir då väldigt svårt att förstå till exempel debattinlägg eller nyhetsrapporter som handlar om svårigheter som romska tiggare har i Sverige eller problem som någon tycker uppstår på grund av förekomsten av romska tiggare.

På samma sätt har ”funktionshindrad” kommit att bli en synonym för det som förr kallades ”utvecklingsstörd”. Här är ett par exempel: ”Glada Hudik är ett etablerat teatergäng med människor med funktionsnedsättningar i Hudiksvall” (SR Blekinge); ”Dansbandet PopNix står på scen i Kulturhuset Svanen vid lördagens dans för funktionshindrade” (Dalarnas Tidning). Den som inte har följt med i den språkliga förändringen skulle kunna tro att teatergruppen eller danstillställningen är för t ex synskadade, döva, rullstolsbundna o s v.

Nysvenska rörelsen var efter kriget en nyfascistisk rörelse. Att kalla invandrare för ”nysvenskar” framstår med denna bakgrund som minst sagt märkligt.

En förklaring till förändringarna kan vara att det i alla tre exemplen handlar om svaga eller underordnade grupper eller kategorier i samhället. Underordningen innebär att de ord som används för att beteckna gruppen/kategorin med tiden får en nedsättande innebörd. Att då hitta på nya ord för att beteckna en företeelse kan vara ett sätt att signalera att man inte accepterar det nedsättande. Problemet är att de nyuppfunna orden så småningom genomskådas och får samma nedsättande innebörd, och då får man ta nya tag och uppfinna något nytt:

Zigenare à Romer à EU-migranter

Idiot à Sinnesslö à Utvecklingsstörd à Förståndshandikappad à Funktionshindrad

Utlänning à Invandrare à Personer med utländsk bakgrund à Nysvensk

Ett uppenbart problem med flera av dessa nyord är att de blir mer diffusa. Redan i övergången från ”zigenare” till ”romer” kom olika grupper som inte tidigare räknats som ”zigenare” att nu betecknas som ”romer”. Det gällde t ex ”tattare” eller ”resande”. Ännu bredare blir referensen till ”EU-migranter”. Samma problem finns med ”funktionshindrade”. Med ”utlänningarna” som blev ”nysvenskar” är det lite annorlunda. Här byter ett ord innebörd. Från att referera till nyfascister kommer ”nysvensk” att referera till dem som de gamla nysvenskarna ogillade.

Det blir som med ”kylslagen”. När jag var barn betydde ”kylslagen” något som var ”ljummet”. ”Vill du ha kylslagen mjölk?” betydde ”Vill du ha ljummen mjölk?”. Numera tycks ”kylslagen betyda ”kall”. Ett annat sätt att hantera de nedsättande orden är att den grupp orden refererar till själva börjar erövra ordet och försöka skänka det en positiv innebörd. Så är det med ”bög” som beteckning på homosexuella män. Och ungdomar i den s k ”förorten” har försökt återerövra och omladda ord som ”blatte” eller ”svartskalle”.

En viss hjälp i förståelsen av de här fenomenen i språket kan man ha av begreppet ”den semiotiska triangeln”.

I språket finns termer eller ord. Dessa motsvaras av begrepp i tankens värld och av referenter i verkligheten. När någon säger ”katt” vet vi vad som avses och vi vet vilka företeelser i verkligheten som räknas som katter. Om den som säger ”katt” också avser att referera till hundar och hästar blir det svårt att kommunicera. Om någon bestämmer sig för att för katter använda termen ”djur” kan det också bli kommunikationssvårigheter. Om en person pekar på en häst och säger att det är ett djur kunde den som ändrat språket påstå att det minsann inte är ett djur. Djur är ju mycket mindre och säger mjau. Kanske är det vad som inträffar med ”EU-migranter” och ”funktionshindrade”.

Slutligen kan det vara värt att påminna om George Orwells ”nyspråk”. I romanen ”1984” avses med nyspråk ett språk som utvecklas i syfte att begränsa människornas tankeutrymme. Om man tar bort ord ur språket blir det svårt att tänka om det som ordet refererade till. Om orden får diffusa referenter blir det tankeoreda.

Jag erinrar mig den intervju jag en gång för sådär 30 år sen gjorde med en som sedermera blev superkonsult. Han var då som han själv sa i ”demokratiköret”. Och det var svårt. Som ”demokrati” räknades t ex att en kommun omorganiserade hela sin förvaltning. Men också ett fenomen som att hyresgästerna i ett hyreshus själva skötte trappstädningen. Det är klart att det då inte blir lätt att tänka om ”demokrati”.

I engelska förekommer begreppet ”doublespeak” med innebörden av ett språk som medvetet fördunklar, döljer, stör eller vänder på ordens innebörd (begrepp). Doublespeak kan innebära försköningar (lokalvårdare istället för städerska), införande av tve- eller mångtydighet (EU-migrant, funktionshindrad) eller omvänd innebörd (nysvensk, kylslagen, hos Orwell var det fredsministeriet som förde krig).

Håhåjaja. Kanske bäst att hålla truten. Eller sluta tänka.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

2017 års värmländska resa

Första etappen Nedre Borgfors och ett postskriptum om Trummelsberg
Vi har varit ett par dar på en värmländsk resa. Första stopp var dock redan i Västmanland, vid de natursköna lämningarna efter hyttan i Nedre Borgfors.Här pågick järnframställning från 1700-talet till 1920. Vi tog här en välbehövlig fikapaus efter flera mils färd genom Baggådalen.

På tal om gamla hyttplatser så kom jag just på att det var något mer om den förra hyttplatsen vi besökte, den i Trummelsberg. Trummelsberg var inte bara ett avlägset beläget järnbruk slutligen nedlagt 1907 och nu i ruiner. I romanen "Yllet" av Lars Gustafsson får Trummelsberg nytt liv som västmanländskt brukssamhälle. Boken är utgiven 1973 och filmatiserades 2003 som "Sprickorna i muren". Så här beskrivs bokens huvudperson:

Jag heter Lars Herdin. Jag är nu trettiofyra år gammal och sextiotalet har gått ut. Jag bor i Trummelsberg, där jag är adjunkt i matematik och en del andra ämnen vid centralskolans högstadium.
   I år, 1970, hade jag till sist utsatt dagen för mitt självmord. Den förste oktober. Det är flyttdatum. Lars Herdins liv i ett litet västmanländskt samhälle är en lång dvala tills den dag då ett genuint matematikgeni dyker upp i en av hans klasser

Holländarna i Säfsnäs finnmark

Så for vi vidare genom de oändliga skogarna i Grangärde och Säfsnäs finnmarker. Man möter bara enstaka fordon med gula nummerplåtar. Så ligger den där som en månbas Alfa i taigan: Säfsen Resort. En älg i något plastmaterial möter. I den stora lobbyn vid den falnande lägerelden sitter dussintals människor nedsjunkna i läderfåtöljerna och med huvudena sänkta som i bön. Det är i-phonezombierna.

Två grisar

Här intog vi lunch i det flotta Hyttans café. Lunchen var inte billig: 129 kronor per person och beskrivningen gick inte heller av för hackor: "Fläsknoisette med honungsslungad savojkål, rostad tomat och äpplechutney". Den serverades på bambavis från lunchbuffé. Och det var också en tämligen ordinär bambalunch. Vi brukar inte sätta betyg på bambaluncher, men med tanke på de ekonomiska och gastronomiska pretentionerna är det svårt att låta bli. Det får bli två grisar. Man kan lägga till att noisette betyder "hasselnöt" och att de tunna skivorna av gris eller kalv ska vara smaksatta med hasselnöt. Jag tvivlar mycket på att de ganska tjocka fläskskivorna någonsin varit i närheten av en hasselnöt.

Plastälg

Herrgårdsvistelse

Så var det mil efter mil utan lador och hus och så var vi framme i Värmland. Här, strax norr om Sunne blev det övernattning i Ulvsby herrgård, en gång länsmansboställe (länsman översattes till engelska som county sherriff). Det var överlag ett trevligt ställe med utsikt över Fryken. Här satte vi i oss en fyrarätters herrgårdslunch enligt menyn:

Förrätt   Tartar på lax från Vänern och rödbetor från Torfolks gård

Varmrätt    Lamm från Fryksdalen med örtig rödvinssås och potatiskaka med chevréost 

Ost   Färskost från Lillängens Gårdsmejeri toppad med örter från trädgården

Dessert   Pannacotta med smak av fläderblomma

Det var faktiskt jättegott. Kanske kunde det ha varit lite mer smak och lite mer rosa lammfilé. Enda plumpen i protokollet var väl färskosten. Färskost är ju egentligen inget annat än silad filmjölk och jag tycker att på en sådan här festmeny hör den inte hemma. Där ska det vara riktig ost.

Ett par andra småsaker ska man väl petimeteraktigt påpeka. Det ena är att serveringspersonalen inte vet hur chèvre ska uttalas. Och det andra att rummen saknar skohorn. Vi fick låna herrgårdens enda skohorn (se bild nedan). Men grisarna uttalar sig strängt taget bara om maten. Och då får det lov att bli fyra små kultingar.

Ulvsby herrgård

Herrgårdens enda skohorn

Det går två Selma på en Monica

Så, till Mårbacka. Inträde till området gick på 40 kronor. På vägen genom skogarna hade vi passerat Hagfors där vi lockades av Monica Z-muséet som faktiskt tog 80 kronor per person. Det ansåg vi inte var prisvärt utan nöjde oss med fika och en ganska torftig bulle.

På Mårbacka serverades det dock andra bullar: Skrädmjölscrèpe med fyllning av pulled beef. Och så fick vi tillfälle att bekanta oss med påfågeln Farao (en hönsfågel som annars i vilt tillstånd återfinns i Indien och Sri Lanka).

Mårbacka

Farao

Skrädmjölspannkaka unter den Linden

Den fascistiska skulpturparken

Next stop var Rottneros Park och det närbelägna "Stamfrändesmonumentet". Parken anlades en gång av kapitalisten, majoren och högerextremisten Svante Påhlson. Så här skriver rasismforskaren Tobias Hübinette om Påhlson:

Den mycket framgångsrike och förmögne Påhlson tillhörde den överklassiga delen av den svenska extremhögern ända fram till sin bortgång 1959 och han anlitade flera högerextremt lagda konstnärer när han skapade sin berömda och utpräglat klassicistiska skulpturpark. Påhlson var gift med Margareta Montgomery, dotter till bruksägaren greve HE Montgomery som likt Påhlson själv sympatiserade med fascistiska Sveriges nationella förbund och dess dagstidning Dagsposten, och Påhlson prenumererade på fascistiska Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt ända in på 1950-talet.

Stamfrändesmonumentet

"Vilande Diana" av Christian Eriksson

"Engelbrekt" av Christian Eriksson

Fontän av den kände nazisten Carl Milles

Bland publiken i parken som huvudsakligen bestod av pensionärer likt oss märktes också en stor grupp syriska flyktingar som vallades i den nationalistiska miljön.

Charlotte Löwensköld på Västanå teater

Den värmländska resans höjdpunkt var förstås Västanå teaters föreställning av Selmas "Charlotte Löwensköld" - ett strålande spektakel och andra delen i den Löwensköldska trilogin. Första delen "Den Löwensköldska ringen" såg vi förra sommaren och nästa sommar kommer "Anna Swärd". Vi har också tidigare sett "Kalevala", så vi visste väl ungefär vad som var att vänta av Leif Stinnerborn: Det springs mycket i ring. Dagens Nyheters Leif Zern har försökt ge en djupare innebörd åt de Stinnerbornska ringdanserna:

På Västanå blir det tydligt redan i Magnus Stinnerboms maniskt drivande musik att något avgörande står på spel, som om den symboliserade de känslovirvlar som får såväl folk som fä att förlora förståndet. ”Charlotte Löwensköld” är långa stunder ett rent dansdrama som firar triumfer i snurrig akrobatik.      

Ja, det är rätt - det ska vara Magnus Stinnerborn. Leif står för manus och regi, Magnus för musiken, Inger för kostymerna (det finns för övrigt en utställning av hennes dräkter), Jon för marknadsföringen och Sophia är kapellmästare.

Bland dem som likt Leif Zern velat ge innebörd åt pjäsen märks Ebba Witt-Brattström som i den manliga huvudpersonen Karl-Arthur Ekenstedt ser "kulturmannen". Så här skriver hon:

Men efter ett långt liv med Kulturmän inpå knutarna verkar Selma Lagerlöf ändå ha fått nog. I tjugotalets "Charlotte Löwensköld" och "Anna Swärd" fixar inte hjältinnorna, såklart prima kvinnovirke med stor kärlekskapacitet (suck), att rå på den parodiskt självgode Karl-Arthur Ekenstedt. Även författaren gick bet på uppgiften och skrinlade en roman avsedd arr skildra hans botgöring och försoning med hustrun. Det var trettiotal och andra uppblåsta manspersoner var i full färd ned att överträffa dikten i Europa.

Det må vara hur det vill med de innebörder som tillskrivs Leif Stinnerborn och Selma Lagerlöf, men som såpopera håller pjäsen bra.

Karl-Artur Ekenstedt predikar för dyrkande kvinnor. Bild ur Västanå teaters föreställning "Charlotte Löwensköld" Foto: Per Hardestam

Från kostymutställningen: Darth Vader (Nää, kan det vara så?)

Tidigare matrecensioner

Fem grisar Matkonsulatet 

Fyra grisar Högsjö wärdshus, Nya serveringen, Ängelsberg, Klostergatans vin och delikatess, Lund, Kungsörstorp, Kohlswa herrgård, Djäknebergets restaurang, Grythyttans gästgivargård, Wärdshuset Gaggeska gården,  Bryggans Bar och Café, Västerås, Pressklubben, Gripsholms Värdshus 

Tre grisar Vinöns wärdshus, Wärdshuset Engelbrekt, Kolbäcks Gästgivargård, Bjerreds Saltsjöbads kallbadhus, Blå Kök och Bar, Karlstad

Två grisar Wanbo herrgård, Brasseri Stadsparken, Västerås, Hotell Scheele, Köping

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

De delade städerna och byarna 3: Tumba, Skoby, Aröd och Timmervik

Tumba

Tumba var från början ett stationssamhälle och huvudort i Botkyrka kommun. Bebyggelsen har så småningom vuxit samman med kommundelarna Salem och Rönninge i Salems kommun. Eftersom dessa numera måste räknas till tätorten Tumba, så blir den en gränsöverskridande ort – ett av de många delade samhällena. Av de nästan 41 000 invånarna finns 60 procent i Botkyrka och 40 procent i Salems kommun.

Sedan 1755 finns Riksbankens sedelpappersbruk i Tumba. Även om pappersbruket och sedeltryckeriet numera är privatiserade och sålda till amerikaner, så tillverkas fortfarande svenska sedlar där. Amerikanerna i Tumba trycker också en rad andra länders sedlar. Vilka är hemligt, men ibland, särskilt när något går på tok, läcker det ut.

För ett par år sen meddelades att Sydafrikas centralbank hade tvingats förstöra 3,6 miljoner felaktiga 100-randsedlar tryckta i Tumba. Det visade sig att sedlarna hade samma serienummer som sedlar tryckta i Sydafrika. Dessutom hade de svenska sydafrikanska sedlarna både fel färg och form.

I de aktuella politiska förvecklingarna i Venezuela ingick ett utbyte av sedlar av högre valörer. Det uppges att Venezuelas centralbank beställt 500-bolivarsedlar från Tumba. När sedlarna skulle transporteras till Venezuela stoppades flygplanen av USA:s finansdepartement, vilket ytterligare komplicerade den politiska situationen i Venezuela.

Två namn har gjort Tumba känt. Den ena är ishockeyspelaren Sven Tumba, som tog sitt namn efter orten. Den andre är inbrottstjuven Rolf Eskil Johansson, känd som Tumba-Tarzan. Rolf och hans båda bröder Sune och Olle gjorde sommarstugeinbrott och höll sig undan i skogarna på Södertörn.

Sommaren 1954 var Rolf på rymmen och gav sig tillsammans med sin fru Alice ut på inbrottsturné på Södertörn. Dagen före midsommarafton hittade polismannen Svensson från Tumba rymlingarna vid byn Tegelvreten i Grödinge socken. Svensson drog sin pistol och skrek att de var omringade, men efter att Rolf skjutit ett skott i luften lyckades de båda smita.

I pressen kallades Rolf Tumba-Tarzan och ansågs både vara ”Sveriges farligaste man” och en sörmländsk Robin Hood. I november greps Rolf i en vägspärr på Stocksundsbron. Med i den stulna bilen fanns också lillebror Olle. Vintern 1955 dömdes Tumba-Tarzan till 3,5 års straffarbete för hot mot tjänsteman, främjande av flykt, brukande av falsk urkund, misshandel, stöld, grov stöld, försök till grov stöld och häleri. Allt som allt 95 olika brott 

Gammal sedel tryckt i Tumba

Här grips Tumba-Tarzan

När det gäller Salem-delen av tätorten Tumba tycks det inte finnas så värst mycket intressant att berätta. Möjligen kan man fundera över det bibliskt klingande kommunnamnet. Det lär dock inte vara så förskräckligt bibliskt. Det uppges att socknen från början hade det frånstötande namnet ”Slem” och i mitten av 1500-talet ska man ha stoppat in a:et för att göra det hela lite mer aptitligt. Rönninge har en blandad bebyggelse, medan kommundelen Salem byggdes som en del av miljonprogrammet och kallades från början ”Salemstaden”.

Skoby

Skoby ligger i Uppland, på gränsen mellan Östahmmars och Uppsala kommuner. Av de 239 invånarna bor 144 (60 procent) i Östhammars kommun och 95 (40 procent) i Uppsala kommun. Ja, så var det med det.

Flygfoto av Skoby 1952

Aröd och Timmervik

Statistiska Centralbyrån har bestämt att småorterna Aröd och Timmervik i Bohuslän numera är sammanvuxna till en tätort. Aröd ligger i Kungälv medan Timmervik ligger på gränsen mellan Kungälvs och Stenungsunds kommuner. Av de 873 invånarna i den sammanvuxna tätorten bor 63 procent i Stenungsund och 37 procent i Kungälv.

Tidigare inlägg i serien ”De delade städerna och byarna”

De delade städerna och byarna 

Sollentuna och Upplands Väsby, Kvicksund, Gundal och Högås 

Pukavik och Vintrosa 

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Idag upptäcker vi Trummelsbergs bruk

Bruket anlades 1622 av bergsmannen Olof Trummel och var i drift till 1907. Här fanns hytta och stångjärnshammare. Redan från början måste det ha varit en logistisk utmaning. Malmen kom från Norbergs bergslag och skeppades över Åmänningen 5 kilometer bort. Därifrån skulle malmen fraktas upp på berget. Mot slutet av 1800-talet byggdes en hästdragen järnväg från hamnen i Västansjö till Trummelsberg. De färdiga produkterna skeppades med pråm över sjöarna Stora och Lilla Kedjen och Norrsjön till Färna halvannan mil söderut. Än i denna dag ligger ruinerna efter Trummelsbergs bruk svåråtkomligt mitt i skogen. Vi valde vägen västerifrån från Stjärnvik vid länsväg 250. Det är omkring en halvmil nätt och jämnt farbar grusväg. Vägen ned till Åmänningen österut och route 66 är ungefär lika lång men i något bättre skick.

Mest spektakulärt av lämningarna är 50 väldiga slaggstenspelare som en gång bar upp brukets kolhus. Vid vårt besök pågick restaureringsarbeten, som kanske något förtar det visuella intrycket, men som förstås är jätteviktiga för att bevara detta industriminne till eftervärlden.

Kolhusets pelare

Slaggtegel i kolhusets pelare

Medhavd lunch intogs på Bruksledens lägerplats nere vid sjön. På vägen dit får man uppleva naturscenerier som är så vackra att man kan grina.

Avslutningsvis, väl åter i den relativa civilisationen, blev det fika i Wirsbo konsthall där det samtidigt pågick vernissage av en akvarellutställning. Så hade till slut både kropp och själ fått sitt.

Fiket i Wirsbo konsthall

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

Svart och kall vinter 2010 i julitopp

Svart och kallt 2010

Hoppsan! Den förfärliga vintern 2010 med ständiga strömavbrott var mest populära inlägg i juli. Då var det mörkt och kallt. Annars är modell-/moderatjärnvägen i Kungsör en stark konkurrent om förstaplatsen.

Antal besökare var i juli 332 (302 i juni). Av dessa var 175 (165) unika. Genomsnittligt antal visade sidor per besök var 1,34 (1,42) och genomsnittlig tid per besök var 77 (76) sekunder. Regelbundna besökare kom från Sverige, USA, Finland, Filippinerna, Algeriet, Kroatien, Italien, Polen och Portugal. Ströbesökarna var från Argentina, Belgien, Brasilien, Danmark, Frankrike, Grekland, Indien, Kanada, Mexiko, Puerto Rico och Ryssland.

De tio mest visade inläggen i juli:

1	Brevvän på nätet: Ett av Europas ledande energibol...(2:a)
2	Moderater bygger leksaksjärnväg i Kungsör (4:a)
3	Strövtåg: Kolsvas röda grus (6:a)
4	Julian och Ruben på sommarlov i Västmanland (ny)
5	Dags för en folkrörelse mot populismen (5:a)
6	Politiker som lämnar sitt parti bör också lämna si... (ny)
7	Doris på kafésemester (ny)
8	Strövtåg: De galna grevarna (ny)
9	Överklagandeskolan: Så här gör man (8:a)
10	Förskingringen av allmänna tillgångar (ny)

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.