Hair på Göteborgsoperan: Häftig rockshow men misslyckad tidstransplantation

Det är sent 1960-tal. Claude Hooper Bukowski lämnar sitt hem i Oklahoma för att se New York innan han tar värvning. I New York kommer han i kontakt med en grupp hippies som lever som en stam i parken. I parken får han också syn på överklasstjejen Sheila. En kväll röker Claude marijuana med stammen och hittar en bortkastad tidning med en bild av den mystiska tjejen.

Tillsammans med sina nyvunna polare invaderar Claude en privat fest hos Sheilas föräldrar. Till slut fullföljer Claude sin plan, tar värvning och skickas till ett träningsläger någonstans i Västern. Claude skriver till Sheila från lägret och hippisarna beger sig i bil tillsammans med Sheila ut till träningslägret för att besöka Claude.

En av hippisarna – George – övertalar Claude att byta plats med honom så att Claude kan lämna lägret för att besöka kompisarna utanför taggtråden. Medan Claude är borta går larmet på basen och alla – inklusive George – lastas på planet för transport till Vietnam.

I slutscenen flera månader senare på Arlingtonkyrkogården ser vi Georges gravsten medan sången ”Let the sunshine in” framförs.

Detta är storyn i den klassiska rock-musikalen Hair. I fredags såg vi Göteborgsoperans nyuppsättning. Det är en fantastisk scenshow med dans och musik. Ensemblen måste få full pott. Helt enkelt jävligt bra.

Vi har sett Hair i flera olika versioner: Jag såg den redan på sent 60.tal på Stockholms stadsteater. Ingrid har sett den uppförd av parkteatern i Stockholm och samma föreställning på riksteaterturné i en regnig park i Smedjebacken. Vi såg också Stockholms stadsteaters nyuppsättning för sisådär en sex år sen. Och vi har sett Milos Formans film från 1979. I alla har det gått att följa berättelsen och det har också på olika sätt varit tidstypiskt sent 60-tal: Hippierörelsen, motståndet mot Vietnamkriget, kärlek och blommor, haschrökning och en hel del snusk (inte minst i stadsteaterns senaste uppsättning).

Nu var anslaget annorlunda. Hippiestammen hänger inte längre i en park I New York på 60-talet utan nu är det 2000-tal och ett glassigt köpcentrum. Däremot är de egendomligt nog fortfarande hippies med alla 1960-talets kännetecken. De måtte ha hängt i köpcentret i 50 år. Det blir en mycket besynnerlig omlokalisering i tiden. Tursamt nog försvinner den ganska raskt, och var vi sen befinner oss i tid och rum är ovisst. Kopplingen till den ursprungliga historien om Claude och Sheila är också ganska svag. I andra akten finns en hel del nummer som inte tycks ha något med den ursprungliga musikalen att göra.

Man måste alltså sätta stora frågetecken för vad man velat uppnå med den temporala transplantationen. Frågan är om frågetecken räcker. Månne vill man inte till och med göra tummen ner.

Men som rockkonsert är det suveränt. Synd bara med det misslyckade konstgreppet.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.