Sveriges första
universitet var Uppsala Universitet, grundat år 1477. Halvtannat århundrade
därefter, 1632, tillkom universitetet i Dorpat (Tartu) i Estland. Även nästa
universitet – Kungliga Akademin i Åbo, som sedermera blev Helsingfors
Universitet – grundlagt 1640 befann sig på andra sidan Östersjön. Strax efter
annekteringen av Skåne tillkom Lunds Universitet 1666 för att utbilda
funktionärer för de nyerövrade provinserna. Estland och Finland försvann som
bekant, varefter det var universiteten i Uppsala och Lund som utgjorde den
svenska universitetssektorn.
Två enfakultetsuniversitet tillkom på 1920-talet då
Karolinska Institutet med anor från 1810 och Kungliga Tekniska Högskolan fick
rätt att utfärda forskarexamen.
Först mot mitten av 1900-talet blev det en omgång nya
universitet. De icke-statliga högskolorna i Göteborg och Stockholm fick
universitetsstatus 1954 respektive 1960. Två helt nya universitet byggdes upp,
i Umeå 1965 och i Linköping 1975. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 1977
bildades genom sammanslagning av flera högskolor, bland annat Skogsmästarskolan
i Skinnskatteberg.
Nästa större utbyggnad kom under 1990-talet med Luleå
Tekniska Universitet, Karlstads Universitet, Växjö Universitet (2010
sammanslaget med Högskolan i Kalmar till Linnéuniversitetet) och Örebro
Universitet. Under 1990-talet byggdes också de regionala högskolorna upp.
Eftersom dessa inte bedrev forskarutbildning räknas de inte som universitet.
En sista eftersläntrare blev Mittuniversitetet som bildades
genom omvandling av Mitthögskolan med campus i Sundsvall och Östersund 2005.
Efter det har det inte blivit några fler universitet i Sverige.
De regionala
högskolorna
Utöver de 14 statliga universiteten finns det 22 statliga
högskolor, varav de flesta är regionala högskolor. Några är framförallt
fackhögskolor (Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan samt
konstnärliga högskolor i Stockholm). Av dessa 22 har 10 fått rätt att bedriva
forskarutbildning och utfärda doktorsexamen inom avgränsade vetenskapsområden.
På det sättet har de närmat sig universitetsstatus.
Det råder delade meningar om fördelen med de regionala
högskolorna. Det hävdas att de har stor betydelse för regional utveckling och
för utvecklingen i de städer där de är lokaliserade. Vidare har de haft
betydelse för vidgandet av den sociala basen för högskolestudier. Många
studenter från arbetarklassen som aldrig skulle tänka sig att ”ligga i Uppsala”
har kunnat få utbildning på orter som Eskilstuna, Trollhättan och Borlänge.
Å andra sidan har man varit tveksam till om kvalitén blir
tillräckligt god på de små regionala högskolorna. Ett ämne som statsvetenskap
kan ibland vara företrätt av en eller två lärare, vilket är en för liten miljö
för forskning och för att man ska kunna följa utvecklingen inom ämnet. Det sägs
att landet är för litet för 36 lärosäten.
Egentligen är det inte nog med det. Det finns också ett
antal icke-statliga högskolor. Som universitet räknas där Chalmers Tekniska
Högskola och Handelshögskolan i Stockholm. Chalmers Tekniska Högskolan och
Högskolan i Jönköping ägs av stiftelser som bildades med pengar från de
nedlagda löntagarfonderna.
Vid sidan om de två ”privata” universiteten finns det 16
icke-statliga högskolor, varav två har rätt att utfärda doktorsexamen inom
begränsade vetenskapsområden (Högskolan i Jönköping och Ersta-Sköndals
högskola).
 |
| En annan bluffmakare. Också i utbildningsbranschen. |
Ja, det är inte lätt det här. Men enligt svensk lagstiftning
är det bara de 16 universiteten (inklusive Handelshögskolan och Chalmers) som
är universitet. Övriga är högskolor, vilket inte är så illa det. Av dessa har
ett antal fått rätt att utfärda doktorsexamen inom begränsade ämnen. Problemet
är att alla vill vara universitet, och försöker kalla sig universitet trots att
de inte är det.
Högskolor vill kalla
sig universitet i alla fall
Det är frågan om hur man ska översätta ”högskola” till
engelska som har öppnat en port. Den officiella översättningen är ”university
college”, men de flesta högskolor väljer att bara kalla sig ”university”. I
bräschen har Högskolan i Jönköping gått, som 2015 beslutade sig för att byta
namn och fortsättningsvis kalla sig för Jönköping University även ”på svenska”.
Då blir det lätt att det t ex i svenska
media blir ”Jönköpings Universitet” och simsalabim blev högskolan universitet
utan att ha gått igenom den prövning av kvalitén som görs av statliga
myndigheter och beslut av regeringen. Ofoget anmäldes 2016 av språkrådet till
JO, som dock tyvärr lade ned ärendet med hänvisning till att högskolan i
Jönköping inte var en statlig myndighet.
Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar